Hej!

Förlåt för att jag uppdaterar så sällan, men jag har haft en massa andra saker på huvudet. Jag har en liten kille här hemma som på bara några dagar har förvandlats till en apa och klättrar på allt. Han har även lärt sig att äta på egen hand och hälften av maten hamnar utanför munnen. Det mesta brukar hamna på honom och på golvet så min dagliga sysselsättning nuförtiden är att skura golvet och bada med min bebis, haha. Han har också börjat vakna mitt i natten för att leka, tokungen, så det hoppas jag verkligen är en övergående fas med tanke på att jag redan har sömnproblem och att vara vaken mellan tre och fem är inte något som hjälper mig.

Ja.. Vad mer ska jag skriva? Jag mår bättre igen, har dragit ner på dosen på medicinen och det har verkligen hjälpt, så nu är jag piggare igen :) Jag tänker inte påstå att jag är glad, men jag slipper åtminstone min ångest så förhoppningsvis är jag på bättringsvägen.

Det kommer en tävling här på bloggen snart föresten. Jag tänkte själv göra ett armband som jag sen kommer att "lotta" ut till mina läsare. Har beställt hem grejer så det borde komma i början på nästa vecka. Mer än så tänker jag inte avslöja, men jag hoppas att många deltar, det hade gjort mig "glad".

Usch, att klockan redan är så mycket, inte konstigt att jag gäspar..

Uppdaterar säkert i helgen, Tut ska vara hos sin farmor så det kommer finnas tid till det.

Jag vill föresten ställa en fråga till mina mammakompisar eller vad man ska kalla er.. Hur gör ni för att inte få skuldkänslor när olyckan är framme hos barnen? För jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma när Tut slår sig. Jag blir alldeles ledsen inombords och känner skuld för att jag kanske hade kunnat förhindra det.. Jag vet ju att det hör till, småbarn slår sig, så är det liksom, men ändå känner jag skuld, hm.

Postar ett litet klipp på en sur liten kille, haha. Detta är första gången han åt själv, enjoy :) Och jag vet att det är elakt att ställa fram tallriken och sedan ta bort den igen, men det var för att visa hans reaktion, haha. För jag fick absolut inte mata honom, inte ens hjälpa till.