Helvetes liv.
Jag har gått med en fasad hela mitt liv. En fasad som visar en glad och stark tjej som inte tagit skada av sina barndom och tonårs år alls. Jag har alltid skämts för att visa mina känslor, åtminstone så länge jag kan minnas. Jag vill inte visa att jag är ledsen och sårad, jag vill vara den där starka personen som inte bryr mig om vad andra säger och gör mot mig. Min fasad var min sköld, jag kunde gömma mig bakom den, nu sitter jag alldeles naken i ett hörn med tårarna rinnandes och undrar hur i helvete jag ska klara mig?
Att förtränga saker har alltid varit min grej, jag har alltid tänkt att jag kan bearbeta dom sen, men samtidigt hoppades jag väl att "sen" aldrig skulle komma. Jag tror "sen" har kommit nu dock, ett "sen" som smärtar och gör ont. Ett "sen" som påminner om allt det jag någonsin har velat glömma. Ett "sen" som ger mig mardrömmar så jag vaknar alldeles utmattad och svettig. Ett "sen" som lagt en tyngd över bröstet på mig så jag knappt kan andas. Jag tror "sen" är redo att bearbetas nu. Frågan är bara om jag är redo, det känns ju inte så. Jag känner mig krossad, förstörd och alldeles öppen.
Jag undrar om jag kommer komma ur detta som samma Kela jag var när jag steg in i det?
Inte ens min son kan få mig att känna glädje längre. Det känns som jag åkt berg och dalbana hela mitt liv och nu har den störtat rakt ner i marken. Varför jag, varför nu?
Jag hade egentligen inte tänkt att berätta om detta, öppna mig för alla som läser min för tillfället väldigt dystra blogg. Men det kanske är bra att för en gångs skull verkligen vara öppen med vad man känner, det är ju åtmminstone värt ett försök. Jag vill inte må dåligt, jag vill vara den glada lyckliga mamman jag förtjänar att vara... Önskar att mina antidepp-piller hade kunnat fungera lite mer som ett mirakel och bara trollat bort allt det dåliga.
Jag vill också klargöra att jag inte skriver detta för att göra någon orolig, jag har en massa hjälp omkring mig. Jag vill inte att ni ska vara oroliga heller, för det kommer bli bra igen, det hoppas jag!
Att förtränga saker har alltid varit min grej, jag har alltid tänkt att jag kan bearbeta dom sen, men samtidigt hoppades jag väl att "sen" aldrig skulle komma. Jag tror "sen" har kommit nu dock, ett "sen" som smärtar och gör ont. Ett "sen" som påminner om allt det jag någonsin har velat glömma. Ett "sen" som ger mig mardrömmar så jag vaknar alldeles utmattad och svettig. Ett "sen" som lagt en tyngd över bröstet på mig så jag knappt kan andas. Jag tror "sen" är redo att bearbetas nu. Frågan är bara om jag är redo, det känns ju inte så. Jag känner mig krossad, förstörd och alldeles öppen.
Jag undrar om jag kommer komma ur detta som samma Kela jag var när jag steg in i det?
Inte ens min son kan få mig att känna glädje längre. Det känns som jag åkt berg och dalbana hela mitt liv och nu har den störtat rakt ner i marken. Varför jag, varför nu?
Jag hade egentligen inte tänkt att berätta om detta, öppna mig för alla som läser min för tillfället väldigt dystra blogg. Men det kanske är bra att för en gångs skull verkligen vara öppen med vad man känner, det är ju åtmminstone värt ett försök. Jag vill inte må dåligt, jag vill vara den glada lyckliga mamman jag förtjänar att vara... Önskar att mina antidepp-piller hade kunnat fungera lite mer som ett mirakel och bara trollat bort allt det dåliga.
Jag vill också klargöra att jag inte skriver detta för att göra någon orolig, jag har en massa hjälp omkring mig. Jag vill inte att ni ska vara oroliga heller, för det kommer bli bra igen, det hoppas jag!
Trackback