Once happy, now.. Not so happy anymore!

Ord kan göra lika ont som slag.

Vi hade det bra en gång i tiden. Det fanns faktiskt en tid då Andreas var helt annorlunda. En tid när han tröstade mig när jag blev ledsen, bad om ursäkt när han betedde sig illa, gav mig komplimanger, kramade och pussade mig och för att sammanfatta, brydde sig om mig. Alla de sakerna som jag precis räknade upp, dom finns inte längre. Jag har inte sett skymten av dom sen jag var i vecka 30.

Vet ni hur otroligt jobbigt det är att höra "om vi inte har sex snart så kommer jag vara otrogen" varje dag? Jag har förklarat för honom att det där sexet inte kommer hända föränn han börjar bete sig som en sambo istället för en omogen skithög, men det går in på den ena sidan och ut på den andra.

Jag är också otroligt trött på att höra att jag är precis som min mamma, att jag är psykiskt sjuk för att jag är deprimerad och att allt jag gör är fel, för ingenting av det stämmer egentligen. Jag gör så gott jag kan, är det fel eller inte skiter jag fullkomligt i. Jag är inte psykiskt sjuk bara för att jag är deprimerad, det är två helt fullkomligt skilda saker.

Jag är så jävla trött på att inte bli förstådd. Jag är trött på att han hela tiden ska slänga sympatilösa jävla kommentarer som inte får mig att må ett dugg jävla bättre, jag är så förbannat jävla trött på det.

Jag är trött på att bo med en egocentrisk tonåring som inte vill acceptera att det är dags att bli vuxen. En människa som ENBART tänker på sig själv och ser sina egna behov framför ALLA andras. En människa som blir irrirterad för minsta lilla och slår sönder saker här hemma fastän han är jävligt medveten om vår ekonomiska situation.

Är det oförståeligt varför jag inte vill ge denna människan någon slags njutning alls? Nej, jag tycker inte det.

Ibland föreställer jag mig ett scenario där jag bara packar mina saker och går härifrån, men i praktiken så fungerar det inte. Spelar ingen roll hur mycket jag vill eller känner för det, jag vill inte lämna ännu ett hem...

Jag ser också en massa lyckliga par som uppskattar varandra och då börjar jag verkligen fundera på varför jag sitter och väntar på att "det där" jag lever med ska bli bättre?!

Nej, nu får jag verkligen ta tag i detta och ifrågasätta om det verkligen är lönt att sitta här och ödsla min värdefulla tid på något som inte blir bättre, eller om jag ska ta mitt pick och pack och dra, för att söka upp något bättre?

Jag önskar att jag kunde skriva att jag trots allt detta älskar honom, men det kan jag nog inte, för det finns inget med denna mannen som går att älska längre. Jag tycker om vissa delar, jag gillar tryggheten och avlastningen med Lucas, men för tillfället är det nog det enda..

Varför ska det vara så svårt att bli vuxen och göra sina egna val i livet? Varför kan ingen bara fortsätta göra dom åt en?

Postat av: Hanna

Jag förstår dig verkligen Michaela, men du kan få och är värd så mycket bättre. Det lovar jag!

Hoppas det är okej med er annars, lilla Lukas är så otroligt fin, vad stor han blivit.

Kramar!

2010-02-08 - 22:06:48



namn:
vip?

mail-adress: (publiceras ej)


hemsida/bloggadress:


kommentar:


Trackback