Fast han är ju ingen bebis längre, på fredag fyller han två år och jag vet inte om jag ska sörja att tiden gått så fort eller glädjas åt den fantastiska lilla pojke han har blivit, det blir nog en mix..

Det är helt fantastiskt hur mycket som egentligen händer under barns första 2-3 år. För allting bara kommer av sig självt, krypandet, gåendet, pratandet, en dag så kunde han alltihop liksom. Helt sjukt. Nu lite tidigare ikväll när vi lagt oss till sängs så sätter han sig upp och säger "mamma, släck lampan" haha, liksom vart kom det ifrån? :)

Det känns verkligen inte som att det redan gått två år sedan jag låg på BB och fick se mitt lilla mirakel för allra första gången..

Min lilla lilla gosing, vart tog tiden vägen?