Bara jag som missat det här klippet (det är rätt gammalt, så antagligen, haha)?

Kan ju inte påstå att det fick mig att bli mindre kär i Ryan Gosling direkt, höhö..

Nu har även jag joinat trenden med en egen sida på facebook. Jag vill komma igång med fotandet igen och detta känns som ett steg i rätt riktning :) Hoppas verkligen att jag någongång i framtiden har lyckats fylla mapparna med ännu fler fina bilder.

Klicka på bilden för att komma till sidan.

Jag vill gärna fota människor/barn/djur och jag struntar helt i om jag får ersättning för det eller inte. Jag vill fota för att det är roligt, för att skapa konst och framförallt för att fånga vackra ögonblick. Så om ni nu känner någon som letar efter en fotograf eller om du själv vill bli fotad, säg bara till, jag ställer mer än gärna upp. Det enda jag vill ha i gentjänst är att få publicera bilderna på min facebook sida och eventuellt här på bloggen :)

Ibland begriper jag verkligen inte vad som är fel på vissa människor. Allvarligt alltså, jag blir alldeles förfärad över en del människors resonemang.

Idag kryller det naturligtvis av en massa "tänd ett ljus för de som dog den 11 september" evangemang på facebook. Jag gick med i ett av dessa evangemang och såg fram emot att prata med likasinnade personer som precis som jag känner sympati för de som omkom, alla de som arbetade med att hjälpa de drabbade och alla de anhöriga de omkomna lämnade efter sig. Istället hamnar jag på ett krigsfält där folk ifrågasätter moralen i att man bryr sig, för tydligen måste man rättfärdiga en anledning eftersom det finns människor som dör i Afrika varje dag. Folk postar även länkar till videos på youtube och diskuterar vem som är skyldig till attentatet..

För det första så blir jag bara trött när jag ser det. Det är så förbannat poänglöst att ifrågasätta moralen i att man bryr sig. Ja, folk dör i Afrika varenda dag, men innebär det verkligen att jag inte bryr mig ett dugg om dom för att jag deltar i ett internationellt sörjande för en massa oskyldiga människor som dog under tragiska omständigheter för 10 år sedan idag? - Nej.

För det andra så finns det inte längre någon poäng med att diskutera vem som är skyldig. Det spelar ingen roll om det var Usama Bin Laden, George Bush eller din mormor som utförde attentatet. En massa oskyldiga människor dog oavsett vem som gjorde det, vilket gör det hela sorgligt. Så vad är poängen med att diskutera, lägga upp en massa länkar som pekar på att Bush egentligen gjorde det eller ens spekulera i det?

När jag ifrågasatte detta i loggen så blev jag påhoppad och ombedd att hålla käften för att jag är sympatilös, inte har någon medkänsla eller respekt för de som sörjer. Eh va? Jag ifrågasätter det för att det inte spelar någon roll vem som gjorde det. Jag ifrågasätter det för att de inläggen är onödiga i sammanhanget och för att jag vill se en logg där människor delar en sorg istället för att försöka hävda sig genom att bevisa något de egentligen inte har någon aning om. Betyder det på något överanalyserat, undermedvetet sätt att jag inte bryr mig? - Nej.

Så ja, jag vet inte, jag känner mig påhoppad och anklagad för att ha gjort något hemskt helt utan anledning. Jag sörjer de som dog. Jag känner otrolig sympati för deras familjer som förlorade någon de älskade. Jag känner oerhörd respekt för alla brandmän och poliser som offrade sina liv för att rädda andra. Om det gör mig till en dålig människa, så fine, då är jag en dålig människa.

Suck.

Det är väl mest på facebook som jag skrivit om allt som hänt där vi bor det senaste året, men jag har ett vagt minne av att jag nämnt det här med. Vårt bostadshus är minst sagt härjat av både det ena och det andra.

Inatt, eller snarare imorse, vid klockan halv sex ungefär så plingade det på dörren. Jag får ju naturligtvis bråttom upp ur sängen och när jag kommer ut i hallen så möts jag av ett vardagsrum som blinkar blått. Min första tanke "åh nej, helvete, nu brinner huset ner, vi måste utrymma lägenheten". Jag glömmer helt bort att det har plingat på dörren och börjar i ren panik leta efter något att ta på mig, då jag sover iklädd endast trosor. Det plingar på dörren igen och jag får tag på Lucas handduk och virar den omkring mig, sedan öppnar jag. Utanför står en polis (en snygg polis naturligtvis och där står jag med tovigt hår, yrvakna, galna ögon och inga kläder). Han ber om ursäkt för att han väckt oss och sedan frågar han om det luktar rök i vår lägenhet, det brinner nämligen i källaren. Det hade jag inte ens tänkt på, men kom senare fram till att det gjorde det. Han säger sen att vi ska stanna i lägenheten sen tackar han för sig och druttar vidare uppför trappan. Jag går in i vardagsrummet och är i fullkomligt chocktillstånd. Jag ringer upp Christel och berättar att det brinner i vår källare och att det står 5 brandbilar utanför fönstret. Hon säger åt mig att lugna ner mig, men det känns en aning omöjligt i sammanhanget. Lucas har ju naturligtvis vaknat av allt stim och ligger med klaröppna ögon i sängen. Jag plockar ihop kameran, tar Lucas i famnen och beger mig iväg till fönstret för att fota lite.

Någon timme senare verkar hela spektaklet avta. Brandbilarna kör hem och de börjar plocka ihop alla slangar och så. Jag och Lucas beger oss in i sängen igen och försöker sova, men det är svårt. Så vi pratar lite om det hela. Jag frågar Lucas om han är rädd och han nickar. Jag berättar att brandbilen inte är farlig och att dom hjälper människor. Vi läser boken om Halvan och brandbilen, sen somnar han och jag med :)

Nu på morgonen tittar vi in på YA och Skånskan's hemsida för att se vad som hänt och hur. Branden är antagligen anlagd, vilket är lite skrämmande då jag, någon timme (vid två tiden och fram tills 3.30 när jag somnade om) innan vi blev väckta, vaknade av att det var en massa liv i trappen. Någon smällde igen dörrar och sprang upp och ner i trapporna. Troligtvis personen som anlade branden då själva portdörren aldrig öppnades (det är rätt vanligt att folk går genom källaren för att ta sig mellan trappuppgångarna här).

Nåja, ingen kom till skada iallafall, även om händelsen var rätt omtumlande. Nu ser jag ännu mer fram emot min flytt om två veckor. Det ska bli SÅ skönt att slippa oroa sig för sånt här stup i kvarten!

Jag vet knappt vart jag ska börja. Jag sitter ofta och tittar omkring på google maps. Jag tycker det är skithäftigt när man kan zooma in på ett ställe så mycket att det är som att man står och vänder sig på just den gatan. Idag så sökte jag på vår adress och där fanns också en 3D funktion, ballt tänkte jag och bestämde mig för att leta fram vårt fönster. Jag hittade det och ser direkt en skepnad i fönstret som ser ut precis som Lucas. Jag tänker direkt "haha, där är ju Lucas" när jag ser skepnaden. Jag klipper ut bilden och laddar upp den på facebook. I efterhand insåg jag att bilden är tagen 2009. Bilden är tagen på våren så Lucas skulle var omkring ett halvår. Förutom det så stod Andreas skrivbord i det hörnet då, så det kan helt enkelt inte vara Lucas..

Det ser dock ut precis som honom, så som han sett ut sedan han var runt året tills nu, eller?

Jag har försökt att finna den logiska förklaringen till detta fenomen, men det är inte en reflektion utifrån, för om man tittar bredvid till vänster så kan man se vår lampa (två fyrkanter i olika höjd) som syns igenom fönstret, precis som skepnaden. Om man vänder sig om till andra sidan gatan och tittar på andra sidan gatan, där det skulle ha reflekterats, så är det inget hål i busken, vilket det hade varit om det varit en reflektion. Dessutom så kan man ju tydligt se att det formen av ett barn. Man kan urskilja huvudet, kroppen, en arm och ett ansikte som snett tittar på en.

Jag vet inte vad jag ska tro eller se, men självfallet så börjar jag inbilla mig att det är ett spöke. Jag är fullt övertygad om att det spökar i vår lägenhet i vilket fall som helst, men just bilder på spöken är jag skeptisk mot.. Tills nu.

Vad tror ni att det är på bilden? Lust att dela en logisk förklaring med mig?