Under tiden som jag har väntat så har jag gått och föreställt mig hur det var för de som gick på bio 1998 och tittade på filmen för första gången. Dom gick in i biosalongen, helt omedvetna om filmens storhet och kom troligtvis ut med den där känslan man har inom sig när man precis sett en jättebra film på bio. Man är lycklig, uppspelt, inspirerad och vill bara hem och veta mer!

Jag minns fortfarande min första reaktion på filmen. Jag tror att jag var runt 10 år när jag såg den första gången. Vi hade lånat VHS filmen av en granne och jag tror den precis hade kommit ut. Jag vet att jag hade velat se den ett tag, men min mamma hade hela tiden sagt nej för att hon tyckte jag var för ung för att kunna hantera den. Efter mycket tjat så lyckades jag dock övertala henne och hon lånade den åt mig av grannen. Det var eftermiddag och det var vår eller sommar. Jag satt i soffan i vardagsrummet och tryckte på play. Eftersom jag var så ung så var det mycket av handlingen som jag inte riktigt förstod, men det huvudsakliga budskapet gick iallafall fram. Jag vet att scenen där Jack dör berörde mig till tårar, men jag höll dom inom mig för att jag inte ville visa för min mamma att jag var ledsen eftersom jag tänkte att hon kanske inte skulle låta mig se filmen igen då. Jag hade en klump i halsen hur länge som helst efter och filmen lämnade ett avtryck som jag inte kunde göra mig av med.

Fartyget Titanic fascinerade mig, så jag såg massor av dokumentärer och andra filmer om henne för att lära mig så mycket som möjligt. Hon fascinerar mig än idag och om jag går in på youtube och börjar söka på videos som handlar om Titanic så kan jag sitta där och titta i flera timmar och bara fascineras. Det var en så otroligt vacker båt, både utsidan och insidan, hon var så ståtlig. Att se bilder på henne ger mig en speciell, obeskrivlig känsla.

Nåväl, jag lär återkomma med en känsloladdad update när jag kommer hem igen, to be continued :)