come on, come on, come on!

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt gå ner i vikt eller hur många metoder jag har provat. Att gå ner mina 30 överflödiga kilon har alltid känts omöjligt på något vis. Jag vet fortfarande inte om jag kommer att lyckas, men häromkvällen så stod jag framför spegeln och så var det som om någonting i mig förändrades. Man skulle kanske kunna säga att ett hopp väcktes. Jag tror verkligen att jag kan klara det här om jag bara anstränger mig. Jag är lat, det är nog till och med en underdrift. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och har därför aldrig riktigt behövt kämpa. Jag kan läsa en bok en gång och sedan sitter kunskapen där som ett smäck. Samma procedur har infunnit sig i massa situationer i mitt liv, jag har många gånger bara kunnat glida fram. Jag må kanske ha varit utsatt för en massa hemskheter i mitt förflutna och på så sätt haft det tufft, men jag har alltid haft lätt för att 'ta mig fram' i livet, vilket nog har bidragit till att denna insikten har tagit så lång tid att komma underfund med.

Jag har nog varit lite rädd också. Min kropp har förändrats jättemycket sedan jag var gravid. Allting hänger och ser allmänt äckligt ut i mina ögon. Min värsta mardröm är att detta blir värre. Jag vill inte komma till stranden och ha hud som dallrar i blåsten, hud som får mig att se ut som en 80 år gammal tant med rynkor över hela kroppen. Därför tror jag att jag ger upp redan i förväg. Jag har helt enkelt inte litat på att min kropp kan dra ihop sig, utan jag har bara antagit det värsta scenariot istället för att se andra möjligheter.

Nu har jag i alla fall hopp. Jag är redo, både fysiskt och mentalt. Det är dags NU.




namn:
vip?

mail-adress: (publiceras ej)


hemsida/bloggadress:


kommentar:


Trackback