Jag tror jag är väldigt ostimulerad.. Det känns iallafall så.

Det är någonting som uppenbart fattas i mitt liv iallafall, den delen är jag helt säker på. Just nu läser jag på heltid i skolan och det går väldigt segt. Alla jag pratade med innan jag påbörjade utbildningen sa att det skulle vara sånt himla tempo och att det skulle bli svårt att hänga med. Jag har inte problem att hänga med. Inte alls. Den enda gången jag känner på det här "höga tempot" är när jag ska ha prov och det är lite självförvållat, för jag gillar av någon anledning att spara allt jag ska läsa på till provet, till absolut sista stund för att sedan sitta uppe några nätter i rad och plugga ihjäl mig. DÅ är jag stimulerad och lycklig. DÅ känner jag att mitt liv faktiskt går framåt.

Jag måste hitta något att göra. Jag har alltid varit en väldigt kreativ person och jag har alltid sysslat med massa kreativa grejer samtidigt. Nu är jag dock lite halvt deprimerad så jag känner att det är totalt onödigt att måla, sjunga, dansa, spela teater, whatever för att det inte leder någonvart. Allt jag gör måste plötsligt ha en mening för annars kan jag lika gärna skita i det (känns det som).

Ett annat problem är att jag lär mig så otroligt snabbt också. Jag hittar nya intressen som stimulerar mig och får mig att känna mig påväg ett tag, men så fort jag har lärt mig det mesta så tröttnar jag. Därför är jag nog en sån person som påbörjar olika projekt, men aldrig avslutar dom (vissa iallafall).

Jag kanske borde börja skriva på den där boken som jag funderat så länge på.. En bok tar ju några år att skriva och jag kanske skulle kunna lyckas hålla mig stimulerad åtminstone halvvägs igenom den? Det tål att funderas på iallafall :)

Vi var bästa vänner hur länge som helst. Vi sågs inte så ofta, men vi fanns för varandra. Jag kan inte för någonting i världen förstå varför du lämnade mig, för det gjorde du. Du svek mig precis som alla andra har gjort. Du, personen som jag trodde att jag kunde lita på till tvåtusen procent.. Du, lämnade mig.

Jag kan själv inse att jag gjorde fel i viss mån, men vad du gjorde är oförlåtligt.

Min första tanke när det händer något är fortfarande att dela det med dig, men du finns inte där längre. Du valde att gå. Svika mig när jag behövde dig som allra mest.

Jag kommer förmodligen aldrig att förlåta dig för vad du sa och för hur du betedde dig, men jag vill att du ska veta att jag iallafall saknar dig, då, nu och förmodligen imorgon.

Nixiepixiepoh, you swore you'd never leave me, even if I wanted you to, so why did you?

---

Jag har insett att jag har såkallade "abandonment issues" som det så fint heter på engelska. Det är när man testar folk i sin omgivning, oftast omedvetet, för att se om de lämnar en.

Man testar, testar och testar tills man får bekräftelse på att man hade rätt. Alla lämnar en.

Hitills har jag bara haft rätt.

Ja, min blogg står ju ganska så stilla för tillfället, men nu ska det bli ändring på det. Jag hittade en jättesmart lista på Matildas blogg som jag tänkte använda mig av. Jag kommer dock byta ut vissa ämnen, exempelvis "det här hade jag på mig idag" haha, jag tror ingen vill se vad jag klär mig i.

Mitt första inlägg kommer upp ikväll, så håll utkik :)

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick