Del 4 - The story about me.
När jag de senaste veckorna suttit och reflekterat över vilken händelse från mitt eget liv som jag ska berätta om inser jag att det inte finns någon som är tillräckligt "mild" för att jag ska kunna försvara den. Jag har alltid försvarat mina föräldrar, trots allt de gjort emot mig. Jag har skyllt på både det ena och det andra i hopp om att det skulle göra allting lite mer okej. Jag har inte insett föränn nu att det inte finns någonting som kan försvara deras beteende och jag insåg inte föränn igår att jag fortfarande anklagar mig själv.
Jag stod framför spegeln och funderade. Mina tankar for direkt till en kväll då jag var 12 år gammal (händelsen som ni får läsa om nedan). Jag tänkte på händelsen, på hur den gick till och insåg att jag aldrig gjorde något fel. Mina föräldrar sa alltid till mig att det var jag som provocerade dom, igår insåg jag att man själv väljer hur man hanterar provokation.
Lucas kan vara extremt jobbig emellanåt (även om han vanligtvis faktiskt är väldigt lugn och snäll) och jag erkänner, jag har skrikit på honom i ren ilska och desperation för att han inte lyssnat, men det har aldrig hjälpt. Istället tog jag till mig ett råd jag fick av hans farmor, så numera sätter jag mig på samma höjd som honom, ser honom i ögonen och ber honom med en ganska allvarlig ton att sluta istället och det funkar, varenda gång.
Jag inser nu att jag gjorde ett aktivt val när jag valde att hantera framtida situationer på det viset. Det gjorde visserligen mina föräldrar också, men de valde att bruka en metod som omöjligen kunde fungera, att bestraffa mig genom slag och annan fysisk misshandel.
Innan ni läser ni läser det som står nedan så vill jag att ni ska veta att jag förlåtit min mamma och min pappa för vad de gjort mot mig, även fastän dom inte förtjänade det överhuvudtaget.
Jag har förträngt många händelser. Den första händelsen jag minns är från när jag var runt 4 år gammal, sen minns jag ett tiotal till genom åren. En händelse har etsat sig fast hårdare än dom andra. Jag vet inte om det någonsin var värre än såhär, men detta är den värsta misshandeln jag kan minnas. Mina minnen är dock lite suddiga. Jag har svårt att minnas vilka som var där och hur situationen uppstod.
Jag var runt 12 år gammal och jag, min moster och min mamma satt i soffan och tittade på TV. Jag har ett svagt minne av att jag ville byta kanal och av den anledningen tog TV-dosan som låg på bordet. Min mamma blir då jättearg, sliter TV-dosan ifrån mig och slår mig så hårt hon kan i huvudet med den upprepade gånger. Sedan ber hon mig gå till mitt rum, men jag vill inte. Då sliter hon tag i mitt hår och drar mig ur soffan med hjälp av greppet hon har runt mitt hår. Hon släpar mig sedan uppför trappan medans jag förtvivlat skriker att hon ska släppa. När vi kommer upp till övervåningen knuffar hon ner mig. För att sedan komma ner och upprepa samma procedur ännu en gång.
Jag minns att hon lät mig ligga på golvet nedanför trappan i hallen och gråta. Jag minns att det var alldeles mörkt och att jag skrek på hjälp flera gånger i hopp om att grannarna skulle höra mig, men det gjorde dom aldrig.
Min mamma blev tydligen provocerad av min blotta existens och det dröjde inte länge innan hon kom fram till mig igen, satte sig gränsle över mitt bröst och började slå mig i ansiktet. Min mamma var en ganska stor kvinna så jag fick svårigheter att andas (jag får allvarligt talat hjärtklappning av bara skriva och tänka på den här händelsen) och detta förenat med upprepade slag mot ansiktet försatte mig i fullkomlig panik så jag bara skriker, så högt jag bara kan.
När hon äntligen slutade och reste sig kröp jag snabbt därifrån och upp på mitt rum där jag låste dörren och bestämde mig för att inte öppna den föränn min pappa kommit hem från jobbet. Även om han aldrig "räddade" mig från hennes våld så brukade hon inte misshandla mig lika illa när han var hemma.
Min pappa körde in på uppfarten ungefär en halvtimme senare. Jag hör att mamma pratar med honom på nerevåningen och att han sedan springer upp för trappan i fullkomligt vansinne. Jag vågar inte öppna dörren då har uppenbarligen också är arg på mig. Han skriker, bankar och sparkar på dörren som till sist går sönder. Jag står då framför min säng och ber honom att lugna sig för jag blir rädd.
Sedan minns jag bara den mörka blicken i hans ögon och hur han knuffar mig så jag trillar och slår huvudet mot elementet. Jag minns en intensiv smärta, att mitt hår blir varmt och sedan blir allting mörkt.
Jag minns att jag vaknade nästa dag och fann en blodfläck i sängen. Jag trillade antagligen så hårt mot elementet att jag slog upp ett jack i huvudet. Instinktivt så bytte jag bara lakan och sedan satte jag mig bara i sängen och gungade fram och tillbaka. Jag tror jag satt så i ett dygn med tårarna rinnandes nerför mina kinder. Jag hoppades att mina föräldrar skulle höra att jag var ledsen och att de skulle komma och trösta mig, men de kom aldrig.
Efter denna händelse var jag hemma från skolan i ungefär två veckor. När jag väl bestämde mig för att gå dit igen så gick jag direkt till kuratorn där jag berättade vad som inträffat. Hon kontaktade då vår socialsekreterare som startade en utredning.
När min mamma fick reda på att det var jag som hade sett till att utredningen startades gav hon mig en örfil och sa att hon skulle mörda mig om socialen placerade mina yngre syskon i familjehem. Mig brydde hon sig inte om.
Det finns ingen ursäkt i världen som kan radera denna händelse. Att jag, 8 år senare fortfarande mår fysiskt dåligt (darrar, känner mig yr och har tårar brännandes i halsen) när jag tänker på den här händelsen tycker jag talar för hur otroligt mycket den skadat mig psykiskt. Frågan är hur mycket av den kvällen jag förträngt, vem vet, misshandeln kanske till och med var värre?
Min mamma misshandlade aldrig mina syskon, utan det var bara mig hon gav sig på.
Två dagar innan jag skulle fylla 14 blev jag inlagd på sjukhus på grund av smärtor i magen, blindtarmsinflammation. I samband med detta fann dom även gamla samt relativt nya frakturer på mina revben, jag kan inte minnas hur de uppstått.
Jag bestraffade sedan min mamma genom att knappt träffa henne på ett år. Jag ville att hon skulle känna sig lika oälskad som jag hade fått göra.
Jag vill avsluta med att säga att min mamma var sjuk och hade själv en hel del i bagaget. Hon blev både våldtagen och knivhuggen av sin äldre bror när hon var liten. Jag försvarar henne med det. Hon fick förmodligen aldrig lära sig hur man egentligen skulle hantera frustration och ilska.
Hon hade trots sina dåliga sidor, även bra sidor, som alla människor. När hon mådde bra och var relativt "frisk" så var hon en jättebra, kärleksfull mamma. Jag vet att hon älskade mig, även om hon hade svårigheter med att visa det emellanåt.
Min pappa misshandlade mig sällan, det hände bara någon enstaka gång och då oftast på uppmaning från min mamma. Hon hade någon slags makt över honom och kunde manipulera honom till att göra i princip vad som helst. Jag vet att hon brukade misshandla honom också, så han kanske var rädd för henne helt enkelt.
Jag har ju dock, trots allt som hänt mig växt upp och blivit en trygg, stabil människa som går min egen väg. Många psykologer och kuratorer har påpekat att jag klarat mig ovanligt bra med tanke på allt jag upplevt. Jag är tydligen ett "maskrosbarn".
Det känns väldigt personligt och privat att publicera detta. Det är något som jag hållt inom mig så otroligt länge. Jag känner dock att jag har gjort rätt val när jag publicerar det. Jag vill att människor ska veta vad jag upplevt, för det kanske får dom att förstå varför jag reagerar som jag gör emellanåt.
Jag har upplevt många svek i mitt liv, somliga värre än andra och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att ha människor i min omgivning nu som bryr sig om mig, som ägnar mig en tanke emellanåt och som hjälper mig på alla sätt och vis. Människor som stöttar mig när jag har det svårt och som gläds med mig när det går bra. Ni vet vilka ni är - Tack för att ni finns ♥
Den där dagen har äntligen kommit!
För en månad sedan kändes hela vår boendesituation fullkomligen hopplös. Det kändes som att vi aldrig skulle komma ifrån det stökiga område där vi nu är bosatta. Det var en sak att bo här när man hade en stor, stark sambo, men när man bor i ett slumområde som detta alldeles ensam så känner man sig rätt liten (och rädd).
Jag fick slutligen nog för ungefär en månad sen och skickade ett mejl till vår hyresvärd och vädjade om en ny lägenhet. För några dagar sedan fick jag ett svar där hon skrev att "det har kommit in en lägenhet som passar er".
Äntligen! Jag har ju bara stått i bostadskö i ungefär 2 år. Lägenheten ligger på området vi önskat. Det är en två på 55 kvm, marklägenhet och relativt nybyggt, alldeles perfekt med andra ord!
Imorgon ska jag titta på den. Vill jag ha den så är den ledig från och med 15 september, vilket innebär att vi flyttar om mindre än en månad. När jag hörde det byttes min glädje ut mot stress och oro. Lägenheten är även lite mindre än den vi har nu (7,5 kvm) och jag börjar genast oroa mig för hur vi ska få plats..
Jag känner lite sorg över att lämna den fina lägenheten vi bor i nu. Den är bra planerad, vi har själva valt alla tapeter och färger och alla våra möbler och gardiner är anpassade efter dessa. De håller på tapetserar om i den nya lägenheten nu, men jag har inte möjlighet att själv få bestämma färger, vilket gör mig lite ledsen, faktiskt. Jag är så nogrann med inredning och tapeter, jag vill att allting ska matcha. Jag älskar våra beige/bruna väggar i sovrummet och vår snygga fondvägg i varddagsrummet. Det kommer vara skitjobbigt att lämna det och flytta till en lägenhet där jag inte fått välja någonting själv.
Jag inser att jag låter bortskämd, men det handlar om ett framtida hem och det är ju viktigt att man trivs där man bor. Äsch, är det så illa så får jag väl måla om själv då, de har mina färger på Rusta och de kostar inte alltför mycket. Hittade även en tapet som hade blivit jättesnygg som fondvägg i varddagsrummet om det nu inte är fint som det är redan.
Ska ta lite bilder när jag är där och tittar imorn så jag kan börja planera lite kring möblering och så.
Innerst inne så känner jag dock lycka, mitt år har blivit precis som jag planerat och hela min tillvaro är förtillfället alldeles perfekt!
Lycklig, lycklig, lycklig!
Jag fick slutligen nog för ungefär en månad sen och skickade ett mejl till vår hyresvärd och vädjade om en ny lägenhet. För några dagar sedan fick jag ett svar där hon skrev att "det har kommit in en lägenhet som passar er".
Äntligen! Jag har ju bara stått i bostadskö i ungefär 2 år. Lägenheten ligger på området vi önskat. Det är en två på 55 kvm, marklägenhet och relativt nybyggt, alldeles perfekt med andra ord!
Imorgon ska jag titta på den. Vill jag ha den så är den ledig från och med 15 september, vilket innebär att vi flyttar om mindre än en månad. När jag hörde det byttes min glädje ut mot stress och oro. Lägenheten är även lite mindre än den vi har nu (7,5 kvm) och jag börjar genast oroa mig för hur vi ska få plats..
Jag känner lite sorg över att lämna den fina lägenheten vi bor i nu. Den är bra planerad, vi har själva valt alla tapeter och färger och alla våra möbler och gardiner är anpassade efter dessa. De håller på tapetserar om i den nya lägenheten nu, men jag har inte möjlighet att själv få bestämma färger, vilket gör mig lite ledsen, faktiskt. Jag är så nogrann med inredning och tapeter, jag vill att allting ska matcha. Jag älskar våra beige/bruna väggar i sovrummet och vår snygga fondvägg i varddagsrummet. Det kommer vara skitjobbigt att lämna det och flytta till en lägenhet där jag inte fått välja någonting själv.
Jag inser att jag låter bortskämd, men det handlar om ett framtida hem och det är ju viktigt att man trivs där man bor. Äsch, är det så illa så får jag väl måla om själv då, de har mina färger på Rusta och de kostar inte alltför mycket. Hittade även en tapet som hade blivit jättesnygg som fondvägg i varddagsrummet om det nu inte är fint som det är redan.
Ska ta lite bilder när jag är där och tittar imorn så jag kan börja planera lite kring möblering och så.
Innerst inne så känner jag dock lycka, mitt år har blivit precis som jag planerat och hela min tillvaro är förtillfället alldeles perfekt!
Lycklig, lycklig, lycklig!
Titanic - The ending.
Jag älskar filmer som man kan se flera gånger och helt plötsligt lägga märke till detaljer man inte sett innan och se handlingen ur ett annat perspektiv.
Ikväll såg jag Titanic. Det var nog en 3-4 år sedan jag såg den sist.
Jag har aldrig riktigt reflekterat över slutet. Jag vet att jag har varit lite besviken för att jag känt att den kunde ha slutat mer romantiskt än den gjorde, men ikväll insåg jag att den slutar mer romantiskt än jag någonsin kunnat tänka mig.
I slutet får man först se en snabb överblick av Rose's foton som står bredvid hennes säng. Sedan får man se henne ligga i sängen och sova. Kameran glider sedan förbi hennes ansikte och man åker ner i djupet och in i Titanic där man slutligen stannar inne vid den stora trappan. Därinne står alla som dog kvällen Titanic sjönk. Jack står högst upp i trappan och väntar på Rose. Sedan kysser de varandra och alla runtom dom klappar händerna. Sedan vänds kameran upp mot det stora glasfönstret och där slutar filmen.
Innan har jag alltid tänkt att den äldre versionen av Rose sover och drömmer detta, men ikväll insåg jag att hon dog, vilket gör det hela mer romantiskt.
Bilderna man får se visar ju när Rose uppfyller alla löften hon gett Jack. Hon levde ett långt lyckligt liv och gjorde allting hon lovade honom att göra. Scenen vid trappan är när de återförenas, i döden, för att spendera evigheten tillsammans.
Jag antar att alla som sett filmen har förstått detta, så jag skäms nästan över att erkänna att jag inte gjort det. Nu är jag ännu mer förälskad i filmen. Jag älskar slutet, det är ju helt fantastiskt. Hela filmen är fantastisk, James Cameron är verkligen ett geni.
Ikväll såg jag Titanic. Det var nog en 3-4 år sedan jag såg den sist.
Jag har aldrig riktigt reflekterat över slutet. Jag vet att jag har varit lite besviken för att jag känt att den kunde ha slutat mer romantiskt än den gjorde, men ikväll insåg jag att den slutar mer romantiskt än jag någonsin kunnat tänka mig.
I slutet får man först se en snabb överblick av Rose's foton som står bredvid hennes säng. Sedan får man se henne ligga i sängen och sova. Kameran glider sedan förbi hennes ansikte och man åker ner i djupet och in i Titanic där man slutligen stannar inne vid den stora trappan. Därinne står alla som dog kvällen Titanic sjönk. Jack står högst upp i trappan och väntar på Rose. Sedan kysser de varandra och alla runtom dom klappar händerna. Sedan vänds kameran upp mot det stora glasfönstret och där slutar filmen.
Innan har jag alltid tänkt att den äldre versionen av Rose sover och drömmer detta, men ikväll insåg jag att hon dog, vilket gör det hela mer romantiskt.
Bilderna man får se visar ju när Rose uppfyller alla löften hon gett Jack. Hon levde ett långt lyckligt liv och gjorde allting hon lovade honom att göra. Scenen vid trappan är när de återförenas, i döden, för att spendera evigheten tillsammans.
Jag antar att alla som sett filmen har förstått detta, så jag skäms nästan över att erkänna att jag inte gjort det. Nu är jag ännu mer förälskad i filmen. Jag älskar slutet, det är ju helt fantastiskt. Hela filmen är fantastisk, James Cameron är verkligen ett geni.
This really is the last time.
Jag vet att jag skrivit om detta flera gånger förut och jag vet att jag åtskilliga gånger har fattat samma beslut. Skillnaden mellan föregående gånger och nu, är att jag verkligen har reflekterat och kommit fram till varför den här gången.
Jag ska sluta göra bloggdesigner, helt och hållet.
"Varför?" tänker ni då och anledningen är så simpel som den kan bli; det är inte värt det. Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag tänker väldigt mycket på framtiden, vad jag vill göra, vad jag är intresserad av och vad jag vill uppnå med det jag gör. Att göra bloggdesigner tar mig inte dit helt enkelt. Vad jag vill göra just nu är att bli klar med skolan, umgås med min son och ta det lugnt.
Det är inte bloggdesignandets fel i grund och botten, det är mitt eget, men så länge jag sysselsätter mig med det så kommer jag ingenstans med mitt eget liv. Under en "bra" beställningsperiod så kretsar mitt liv enbart kring bloggdesigner. Jag skaffar barnvakt så ofta jag har möjlighet, jag vänder upp och ner på dygnet för att bli klar, jag sätter allt jag vill göra för min egen skull åt sidan för att tillfredställa andra människor med ett intresse som jag inte ens uppskattar längre, för vad som känns som ingenting i sammanhanget. En ond, neverending cirkel helt enkelt som jag måste bryta innan jag förgör hela mig själv.
Nu vet ni det.
Jag ska sluta göra bloggdesigner, helt och hållet.
"Varför?" tänker ni då och anledningen är så simpel som den kan bli; det är inte värt det. Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag tänker väldigt mycket på framtiden, vad jag vill göra, vad jag är intresserad av och vad jag vill uppnå med det jag gör. Att göra bloggdesigner tar mig inte dit helt enkelt. Vad jag vill göra just nu är att bli klar med skolan, umgås med min son och ta det lugnt.
Det är inte bloggdesignandets fel i grund och botten, det är mitt eget, men så länge jag sysselsätter mig med det så kommer jag ingenstans med mitt eget liv. Under en "bra" beställningsperiod så kretsar mitt liv enbart kring bloggdesigner. Jag skaffar barnvakt så ofta jag har möjlighet, jag vänder upp och ner på dygnet för att bli klar, jag sätter allt jag vill göra för min egen skull åt sidan för att tillfredställa andra människor med ett intresse som jag inte ens uppskattar längre, för vad som känns som ingenting i sammanhanget. En ond, neverending cirkel helt enkelt som jag måste bryta innan jag förgör hela mig själv.
Nu vet ni det.
Titanic i 3D år 2012 - Det kan knappast bli bättre än så.
Titanic, min absoluta favoritfilm genom tiderna.
Titanic hade biopremiär i Sverige 1998. Då var jag bara 7 år gammal och hade därför inte möjlighet att se den på bio. Idag finner jag dock till min stora glädje att Titanic kommer att visas på bio igen, år 2012 med 3D effekter. Jag vet knappt hur jag ska reagera, det är bara, wow.. Jag är alldeles överväldigad. Det finns ingen officiell trailer ännu, men så fort den kommer lär den finnas här på bloggen. Den ska tydligen ha biopremiär i början på April, för att parera med det riktiga fatygets avgång, som då inträffade för exakt 100 år sedan.
Nu tror jag inte att filmen Titanic har undgått en enda människa som läser min blogg, men man vet aldrig så jag kör en snabb genomgång av handlingen; Handlingen i filmen kretsar kring karaktärerna Rose och Jack som träffas på båten och blir förälskade i varandra. Rose är en tjej från överklassen och Jack är en hemlös kille. De träffas en kväll då Rose bestämt sig för att ta livet av sig genom att hoppa från båtens akter. Jack ingriper och lyckas övertala henne att inte hoppa. De inleder sedan en vänskap och slutligen en kärleksaffär. Båten kolliderar sedan med ett isberg och man får följa deras kamp för överlevnad.
Det finns så mycket som gör den här filmen bra, storyn, soundtracket, effekterna, kemin mellan skådespelarna, den lyckas verkligen med allt den tar sig an. Jag tror dock att min supercrush på Leonardo DiCaprio (som pinsamt nog till och med hängt med upp i vuxen ålder) påverkar mitt omdöme lite. Jag tycker nämligen att dom flesta filmerna som han medverkar i är jättejättebra, haha, och jag börjar ana ett samband..
Jag kommer att framstå som en riktigt stalkerish efter detta, men jag kan helt enkelt inte låta bli. I mina yngre tonår så var min crush på Leonardo DiCaprio som allra värst. Jag drömde verkligen (ja, helt seriöst) om att jag skulle gifta mig med honom. Jag planerade vad våra barn skulle heta och jag kunde verkligen föreställa mig en framtid tillsammans med honom i vårt lyxhus. Jag fick någon bigsize kalender som var fullproppad med stora fina bilder på honom som jag klippte ut och tapetserade mitt rum med, haha. Jag brukade till och med pussa på bilderna för att "se hur det kändes att pussa honom". Gud ja, det var tider det.
Detta var min absoluta favoritbild av honom när jag var yngre, jag tyckte att han var sååå snygg, nu föredrar jag dock hans manliga skepnad mer än hans ungdomliga look, haha :)
Nåja, nu ska jag inte överösa er med en massa onödig info flör då lär intresseklubben sprängas (mohahaha). Nu ska jag krypa ner under täcket och sova, vilket blev mycket senare än planerat inser jag. Fy vad trött jag kommer att vara imorgon, gäsp. Godnatt.
Edit: Satt nyss och tittade på en massa bilder på honom på google och insåg efter en stund att jag satt med världens mest patetiska flin på läpparna. Haha, jisses, det har nog blivit lite förmycket Leo dom senaste dagarna..
Titanic hade biopremiär i Sverige 1998. Då var jag bara 7 år gammal och hade därför inte möjlighet att se den på bio. Idag finner jag dock till min stora glädje att Titanic kommer att visas på bio igen, år 2012 med 3D effekter. Jag vet knappt hur jag ska reagera, det är bara, wow.. Jag är alldeles överväldigad. Det finns ingen officiell trailer ännu, men så fort den kommer lär den finnas här på bloggen. Den ska tydligen ha biopremiär i början på April, för att parera med det riktiga fatygets avgång, som då inträffade för exakt 100 år sedan.
Nu tror jag inte att filmen Titanic har undgått en enda människa som läser min blogg, men man vet aldrig så jag kör en snabb genomgång av handlingen; Handlingen i filmen kretsar kring karaktärerna Rose och Jack som träffas på båten och blir förälskade i varandra. Rose är en tjej från överklassen och Jack är en hemlös kille. De träffas en kväll då Rose bestämt sig för att ta livet av sig genom att hoppa från båtens akter. Jack ingriper och lyckas övertala henne att inte hoppa. De inleder sedan en vänskap och slutligen en kärleksaffär. Båten kolliderar sedan med ett isberg och man får följa deras kamp för överlevnad.
Det finns så mycket som gör den här filmen bra, storyn, soundtracket, effekterna, kemin mellan skådespelarna, den lyckas verkligen med allt den tar sig an. Jag tror dock att min supercrush på Leonardo DiCaprio (som pinsamt nog till och med hängt med upp i vuxen ålder) påverkar mitt omdöme lite. Jag tycker nämligen att dom flesta filmerna som han medverkar i är jättejättebra, haha, och jag börjar ana ett samband..
Jag kommer att framstå som en riktigt stalkerish efter detta, men jag kan helt enkelt inte låta bli. I mina yngre tonår så var min crush på Leonardo DiCaprio som allra värst. Jag drömde verkligen (ja, helt seriöst) om att jag skulle gifta mig med honom. Jag planerade vad våra barn skulle heta och jag kunde verkligen föreställa mig en framtid tillsammans med honom i vårt lyxhus. Jag fick någon bigsize kalender som var fullproppad med stora fina bilder på honom som jag klippte ut och tapetserade mitt rum med, haha. Jag brukade till och med pussa på bilderna för att "se hur det kändes att pussa honom". Gud ja, det var tider det.
Detta var min absoluta favoritbild av honom när jag var yngre, jag tyckte att han var sååå snygg, nu föredrar jag dock hans manliga skepnad mer än hans ungdomliga look, haha :)
Nåja, nu ska jag inte överösa er med en massa onödig info flör då lär intresseklubben sprängas (mohahaha). Nu ska jag krypa ner under täcket och sova, vilket blev mycket senare än planerat inser jag. Fy vad trött jag kommer att vara imorgon, gäsp. Godnatt.
Edit: Satt nyss och tittade på en massa bilder på honom på google och insåg efter en stund att jag satt med världens mest patetiska flin på läpparna. Haha, jisses, det har nog blivit lite förmycket Leo dom senaste dagarna..
Mina nyårslöften, har jag lyckats hitills?
Här finns listan jag skrev i December.
Så hur har det gått med de andra på listan? Det har faktiskt gått rätt bra, läsningen är det jag lyckats bäst med :) Jag har gått från att läsa i princip ingenting, till att läsa ungefär 4-5 böcker i månaden. Det är något jag är riktigt stolt över faktiskt. Detta har automatiskt fått mig att minska mitt datorsittande, då jag istället prioriterar läsningen.
Jag har färgat mitt hår rött, men ska snart färga det mörkbrunt igen och låta det vila. Blekningen jag gjorde innan jag färgade det rött slet något extremt på mitt hår så det ser ut som sju svåra år nu när den röda färgen nästan försvunnit helt. Detta kommer nog dessutom medföra att jag får klippa en lite kortare frisyr, så där slog vi två flugor i en smäll.
Jag gick ner i vikt de första 3 månaderna av året ungefär, 10kg tappade jag. Sedan tappade jag lusten och gick upp 5kg igen, men tränar och försöker äta rätt nu igen så jag hoppas på att tappa några kilon till innan året är slut. Varddagsmotionen fungerar hur bra som helst när jag lämnar Lucas hos dagmamman på morgonen. Samma gäller att gå upp tidigt på morgonen. Nu när Lucas är hemma så sover vi länge och jag går därför inte min morgonpromenad, men snart blir det ändring på det igen :)
Jag har träffat nya människor också och infört städdag, så hitills har jag faktiskt lyckats rätt bra med mina löften.
Men nu börjar det åska massa här så jag ska slå igen datorn och lägga mig med boken "Oskuldens tid" :)
Night.
- Färga håret rött.
- Klippa en helt ny frisyr.
- Gå ner i vikt.
- Gå upp klockan tidigt på morgonen varje dag.
- Träffa nya människor.
- Få till ordentliga motionsvanor, vardagsmotion.
- Börja äta frukost innan klockan tolv..
- Införa städdag 2 gånger i veckan.
- Minska mitt datasittande med 50%.
- Börja läsa böcker igen.
Så hur har det gått med de andra på listan? Det har faktiskt gått rätt bra, läsningen är det jag lyckats bäst med :) Jag har gått från att läsa i princip ingenting, till att läsa ungefär 4-5 böcker i månaden. Det är något jag är riktigt stolt över faktiskt. Detta har automatiskt fått mig att minska mitt datorsittande, då jag istället prioriterar läsningen.
Jag har färgat mitt hår rött, men ska snart färga det mörkbrunt igen och låta det vila. Blekningen jag gjorde innan jag färgade det rött slet något extremt på mitt hår så det ser ut som sju svåra år nu när den röda färgen nästan försvunnit helt. Detta kommer nog dessutom medföra att jag får klippa en lite kortare frisyr, så där slog vi två flugor i en smäll.
Jag gick ner i vikt de första 3 månaderna av året ungefär, 10kg tappade jag. Sedan tappade jag lusten och gick upp 5kg igen, men tränar och försöker äta rätt nu igen så jag hoppas på att tappa några kilon till innan året är slut. Varddagsmotionen fungerar hur bra som helst när jag lämnar Lucas hos dagmamman på morgonen. Samma gäller att gå upp tidigt på morgonen. Nu när Lucas är hemma så sover vi länge och jag går därför inte min morgonpromenad, men snart blir det ändring på det igen :)
Jag har träffat nya människor också och infört städdag, så hitills har jag faktiskt lyckats rätt bra med mina löften.
Men nu börjar det åska massa här så jag ska slå igen datorn och lägga mig med boken "Oskuldens tid" :)
Night.
Angående inläggen om barnmisshandel!
Igår stötte jag för andra gången på ett av mina inlägg om barnmisshandel på en blogg utan en länk till min blogg, därför vill jag bara informera om vissa saker.
Det är helt okej att ni kopierar inläggen och har dom på er blogg, det är meningen att budskapet ska spridas, men om ni använder inläggen på er blogg så vill jag att ni tydligt länkar till min.
Jag lägger ner massor av tid på att ta reda på fakta, hitta bilder och sammanställa texter. Inlägget om "Baby P" verkar vara mest populärt att "sno" och det tog mig runt 2 timmar att göra, alltså känns det inte så himla roligt när någon annan tar allt mitt arbete och sen tar "äran" för det. Jag tror till och med, om jag inte helt misstar mig att jag har copyright-rätt på de delar av texterna jag skapat själv och inte översatt.
Du får citera upphovsrättsskyddat material utan att fråga. Då ska det handla om just citat, alltså ett fåtal meningar eller något stycke och där du anger källa. Det är sällan motiverat att kopiera hela sidor.
Du kan även få tillstånd av den som skrivit texten/fotat bilderna/skapat videon (etc) att använda det på andra sätt. En författare kan till exempel ge dig tillstånd att sprida materialet om du vill, eller att kopiera hela sidor. Då måste du förstås fråga först.
Förövrigt så kommer inte berättelserna komma speciellt regelbundet, de kommer när jag har tid helt enkelt. Jag har dock två stycken inlägg på gång nu som kommer publiceras om några dagar med någon dags mellanrum :)
Jag är glad att det hela har fått sån uppmärksamhet dock, keep on spreading the word!
Kram!
Det är helt okej att ni kopierar inläggen och har dom på er blogg, det är meningen att budskapet ska spridas, men om ni använder inläggen på er blogg så vill jag att ni tydligt länkar till min.
Jag lägger ner massor av tid på att ta reda på fakta, hitta bilder och sammanställa texter. Inlägget om "Baby P" verkar vara mest populärt att "sno" och det tog mig runt 2 timmar att göra, alltså känns det inte så himla roligt när någon annan tar allt mitt arbete och sen tar "äran" för det. Jag tror till och med, om jag inte helt misstar mig att jag har copyright-rätt på de delar av texterna jag skapat själv och inte översatt.
Du får citera upphovsrättsskyddat material utan att fråga. Då ska det handla om just citat, alltså ett fåtal meningar eller något stycke och där du anger källa. Det är sällan motiverat att kopiera hela sidor.
Du kan även få tillstånd av den som skrivit texten/fotat bilderna/skapat videon (etc) att använda det på andra sätt. En författare kan till exempel ge dig tillstånd att sprida materialet om du vill, eller att kopiera hela sidor. Då måste du förstås fråga först.
Förövrigt så kommer inte berättelserna komma speciellt regelbundet, de kommer när jag har tid helt enkelt. Jag har dock två stycken inlägg på gång nu som kommer publiceras om några dagar med någon dags mellanrum :)
Jag är glad att det hela har fått sån uppmärksamhet dock, keep on spreading the word!
Kram!
Del 3 - The Riley Ann "Baby Grace" Sawyers Story
I Oktober 2007 får polisen i Galveston, Texas ett samtal från en fiskare som tror att han hittat en låda som innehåller mänskliga kvarlevor. Lådan hittades på en liten ö utanför Galveston som bara kan nås med båt. Polisen finner kvarlevor från vad de tror är ett litet barn när de kommer dit.
I slutet på Oktober gör de en obduktion på den lilla kroppen - "She was so very small, she looked like the size of a child that you would change the diaper on".
De tar även hjälp av en "skissare" som ritar en bild av flickan. I slutet av November håller polisen i Galveston en presskonferans där de vädjar till stadens invånare att hjälpa dom identfiera den lilla flickan. Dom kallar henne "Baby Grace" på grund av hur hon ser ut.
Flickan har varit död i cirka 2 veckor och har 3 skallfrakturer.
Den 3:e November har polisens vädjan om indentfiering nått långt och tips kommer in från alla håll och kanter. En del av de som ringer tror att barnet kan vara Madeleine McCann men myndigheterna är övertygade om att det inte är hon.
Den 4:e November håller lokala stadsbor i Galveston som berörts av flickans öde, en minnesstund för "Baby Grace". Ett träkors med orden "In loving memory of Baby Grace" placeras på ön där hon hittades.
Den 7:e November får polisen ett samtal från Ohio. Samtalet kommer från Sheryl Sawyers som sett bilden på "Baby Grace" online och fruktar att det är hennes barnbarn, Riley Ann Sawyers. Sheryl frågar polisen om det finns någon anmälan om försvinnande på Riley. Det finns det inte. Familjen Sawyers inte sett eller talat med Riley sen den 25:e Maj..
---------------------------------------------- OO ----------------------------------------------
Riley Ann Sawyers föddes den 11 mars 2005 i Mentor, Ohio. Hennes mamma, Kimberly Dawn Trenor och hennes pappa, Robert Thomas Sawyers var "High School Sweethearts" och Kimberly var endast 15 år gammal då hon upptäckte att hon var gravid med Riley.
I början av Rileys liv bodde hennes mamma och pappa tillsammans hemma hos hennes farmor, Sheryl, där Sheryl var Rileys primära vårdgivare. Kimberly och Riley bodde hos Robert och Sheryl i två år, trots att deras förhållande tog slut hösten 2006. Robert träffade en ny tjej ganska snabbt därefter, Catherine. De är nu gifta och har en son tillsammans.
Kimberly spenderade mycket tid framför datorn där hon spelade World of Warcraft och det var genom spelet hon kom i kontakt med vad som skulle bli hennes framtida pojkvän, Royce Clyde Zeigler II. De blev förälskade i varandra och Royce började skicka presenter till Kimberly och Riley. I slutet av Maj 2007 flyttade Kimberly och Riley ifrån Robert och Sheryl i samband med ett bråk. Orsaken var att Sheryl inte var speciellt glad över internet-romansen och tyckte Kimberly var oansvarig och skulle tänka på sin lilla dotter innan hon tog några förhastade beslut.
Den 25 Maj fastställs Robert's umgänge med Riley i rätten. Därefter försvinner Kimberly med Riley.
I början av Juni flyttar Kimberly och Riley till Spring, Texas, för att gifta sig med Royce. De gifter sig den 1 Juni 2007.
I Juli upptäcker Sheryl och Roberts advokat att Riley är skriven i Texas.
I Augusti 2007 började det gå rykten om att Kimberly inte hade Riley längre. Kimberly berättar då för sin familj att en socialarbetare kommit och hämtat Riley. Kimberly påstår att socialarbetaren knuffade henne och slet Riley med sig för att sedan försvinna. Kimberly anmälde aldrig händelsen till polisen. Hon lämnade heller aldrig in någon anmälan om försvinnande.
---------------------------------------------- OO ----------------------------------------------
Den 20:e November 2007 lämnar Robert in ett DNA test, Kimberly ombeds göra detsamma.
Den 21:e November 2007 erbjuder FBI en belöning på 20.000 dollar för uppgifter som kan leda till identfieringen av "Baby Grace".
Den 23:e November reser Kimberly tillsammans med sin advokat till Galveston där hon lämnar ett DNA test och deltar i ett frivilligt inspelat förhör. I förhöret erkänner Kimberly misshandeln och berättar hur den gick till.
Den 27:e Juli 2007 ska hon och Royce ha slagit Riley med två läderbälten och hållt hennes huvud under vattnet i badkaret. Hon berättar också att Royce lyfte upp hennes dotter genom att hålla henne i håret, och att han sedan kastar henne tvärs över rummet. Hon slår då huvudet i klinkergolvet. Sedan trycker de Rileys ansikte så hårt de kan mot en kudde i hennes rum, sedan en kudde i soffan. De beordrar då Riley att stå upp, men hon kan inte. Royce ger då Riley smärtstillande medicin för barn.
När de insåg att Riley hade dött la Royce en lila handduk över henne och sedan åkte de till Walmart och köpte en plastlåda. De lindade in Riley i soppåsar och stoppade henne i lådan. De behöll lådan i ett uthus i trädgården i ungefär 2 månader innan de slutligen dumpade lådan i Galveston Bay där den sedan upptäcktes av en fiskare.
Den 30:e November blev det bekräftat att "Baby Grace" var Riley Ann Sawyers.
Royce och Kimberly arresterades den 23:e November och hölls häktade för barnmisshandel och "tampering with evidence" (mixtrande med bevis?).
Royce har i senare förhör sagt att han ville disciplinera Riley att säga "Sir" och "Ma'am" till vuxna. Han tyckte att bestraffning i form av fysisk misshandel var rätt sätt att uppnå detta. Royce hävdar att detta var vad som hände kvällen då Riley dog.
Kimberly dömdes till livstids fängelse den 2:a Februari 2009. Det tog juryn 90 minuter att fastställa domen. Hon kan inte ansöka om villkorig frigivning föränn 38 år har gått.
Royce dömdes automatiskt till livstids fängelse då staten inte ansökte om dödstraff. Han har inte möjlighet att ansöka om villkorig frigivning överhuvudtaget.
De dömdes båda för "capital murder" vilket betyder att brottet ligger i kategorin som kan bestraffas med dödsstraff. Det finns mer att läsa om det här.
Namnet på korset som placerades på ön där "Baby Grace" hittades har ändrats till hennes riktiga namn, Riley Ann Sawyers.
Hennes farmor och pappa har ett flertal gånger uttryckt sig kring Riley.
"She had a very big imagination for such a little girl, she could play with anything and just have fun with it" - Robert
"It's hard to think that I will never see her again..." "Riley loved Elmo" - Sheryl
Bilder från ön där hon hittades.
Vila i Frid
Baby Grace
Riley Ann Sawyers
11 Mars 2005 - 24 Juli 2007
Baby Grace
Riley Ann Sawyers
11 Mars 2005 - 24 Juli 2007
Top 5 kostymdraman!
5. Förnuft och Känsla
Detta var den första "BBC" miniserien jag tittade på. Jag gillar boken, men jag gillade inte filmatiseringen lika mycket. Andra gången jag tittade på den tyckte jag dock om den mer. Då hade jag sett de andra miniserierna som finns på BBC och insett att detta är en av de bästa :)
Är man intresserad av handlingen så kan man se den bara på grund av de vackra miljöerna, för det finns det gott om i den här filmen.
När mr Dashwood dör ärver John, hans son från ett tidigare äktenskap, egendomen Norland Park. Mrs Dashwood och hennes tre döttrar, Elinor, Marianne och Margret, får nöja sig med ett lågt underhåll. Johns snobbiga fru, Fanny, försitter ingen tid med att ta över Norland. Kvinnorna flyttar istället in hos mrs Dashwoods kusin.
4. Wuthering Heights
Den här filmen såg jag faktiskt för första gången igår i samband med att jag för första gången läst boken. Handlingen skiljer sig en del, rätt mycket faktiskt, men jag tyckte den fick med de viktigaste delarna. Wuthering Heights är nog omöjlig att filmatisera som den är skriven. Det är så mycket som händer, så många karaktärer. Jag tycker iallafall att denna filmatiseringen var bra (och de flesta andra Wuthering Heights fansen håller med mig om att detta var den bästa filmatiseringen som kommit hitills).
Baserad på romanen av Emily Brontë. Fostersyskonen Cathy Earnshaw och Heathcliff älskar vanandra över allt annat. När olika krafter för dem isär väcks ett hämdbegär hos Heathcliff. Ett begär som kommer att sträcka sig över generationsgränserna.
3. Övertalning
Min favorit av Austens böcker och jag tycker att filmen är precis lika bra. Jag tycker att den snyggaste manliga karaktären i alla BBC versioner utan tvekan är Rupert Penry-Jones som spelar Fredrick, vilket säkert bidrar lite till min åsikt.
Vid 19 års ålder blir Anne och sjöofficeraren Frederick kära, eftersom Frederick varken har pengar eller rank tvingas Anne avbryta förlovningen mot sin egen vilja. Åtta år senare kommer Frederick tillbaka från sjön, rik och berömd. Anne som aldrig slutat älska honom kan bara se på medan alla kvinnor i distriktet vill bli hans.
2. Stolthet och Fördom
Jane Austen's förmodligen mest älskade verk i filmtappning. Jag älskar boken och tycker att den här filmen lyckas fånga känslan jag får när jag läser den (har dock inte sett den tidigare tappningen av den).
När den rike, ogifte Mr Bingley flyttar in i trakten blir Mrs Bennet överlycklig, nu kanske en av hennes fem döttrar kan bli gift! Han har dessutom en ännu rikare bästa vän som även han är singel. Men Mr Darcy, som vännen heter, och näst äldsta dottern Elizabeth tycker genast illa om varandra. Han är ju så snobbig, och hon så alldaglig och lantlig. Så kommer ett regemente till staden och Lizzy lär känna Mr Wickham, en trevlig ung och charmig man, Darcys raka motsats. Han berättar hur Mr Darcy, som han känt sedan barndomen, behandlat honom mycket illa. Hon tar genast Wickhams parti och tycker om möjligt ännu mindre om högdragne Darcy. Men tiden går och Elizabeth får lära sig att kanske inte alltid lita på sitt omdöme.
1. Becoming Jane
Jag älskar den här filmen. Jag har nog sett den 200 gånger och har inte tröttnat än. Det var kärlek vid första ögonkastet. Filmen är baserad på en bok om Jane Austen's liv där man får se hur hon får inspiration till sina böcker från sitt eget liv.
Filmen utspelar sig då Jane är 22 år gammal och ännu inte har gift sig, något som främst oroar hennes föräldrar. Men så frågar en av Hampshires mest välbärgade män om hennes hand och Janes fattiga familj tackar ja åt henne. Samtidigt förälskar sig Jane i irländaren Tom Lefroy som tillfälligt spenderar sommaren hos sina släktingar i Janes hembygd. Tom har misskött sina studier i London och som straff har han skickats ut på landet. Paret inleder en romans. Men med Toms rykte och Janes familjs beslut kan kärlekshistorien bara sluta på ett sätt...
Att Anne Hathaway spelar Jane gör väl sin del också, hon passar nämligen perfekt och kemin mellan henne och Tom Lefroy (James Mcavoy) är alldeles fantastisk! Tycker man om kostymdraman och inte har sett den här filmen så måste man definitivt göra det :)
Detta var den första "BBC" miniserien jag tittade på. Jag gillar boken, men jag gillade inte filmatiseringen lika mycket. Andra gången jag tittade på den tyckte jag dock om den mer. Då hade jag sett de andra miniserierna som finns på BBC och insett att detta är en av de bästa :)
Är man intresserad av handlingen så kan man se den bara på grund av de vackra miljöerna, för det finns det gott om i den här filmen.
När mr Dashwood dör ärver John, hans son från ett tidigare äktenskap, egendomen Norland Park. Mrs Dashwood och hennes tre döttrar, Elinor, Marianne och Margret, får nöja sig med ett lågt underhåll. Johns snobbiga fru, Fanny, försitter ingen tid med att ta över Norland. Kvinnorna flyttar istället in hos mrs Dashwoods kusin.
4. Wuthering Heights
Den här filmen såg jag faktiskt för första gången igår i samband med att jag för första gången läst boken. Handlingen skiljer sig en del, rätt mycket faktiskt, men jag tyckte den fick med de viktigaste delarna. Wuthering Heights är nog omöjlig att filmatisera som den är skriven. Det är så mycket som händer, så många karaktärer. Jag tycker iallafall att denna filmatiseringen var bra (och de flesta andra Wuthering Heights fansen håller med mig om att detta var den bästa filmatiseringen som kommit hitills).
Baserad på romanen av Emily Brontë. Fostersyskonen Cathy Earnshaw och Heathcliff älskar vanandra över allt annat. När olika krafter för dem isär väcks ett hämdbegär hos Heathcliff. Ett begär som kommer att sträcka sig över generationsgränserna.
3. Övertalning
Min favorit av Austens böcker och jag tycker att filmen är precis lika bra. Jag tycker att den snyggaste manliga karaktären i alla BBC versioner utan tvekan är Rupert Penry-Jones som spelar Fredrick, vilket säkert bidrar lite till min åsikt.
Vid 19 års ålder blir Anne och sjöofficeraren Frederick kära, eftersom Frederick varken har pengar eller rank tvingas Anne avbryta förlovningen mot sin egen vilja. Åtta år senare kommer Frederick tillbaka från sjön, rik och berömd. Anne som aldrig slutat älska honom kan bara se på medan alla kvinnor i distriktet vill bli hans.
2. Stolthet och Fördom
Jane Austen's förmodligen mest älskade verk i filmtappning. Jag älskar boken och tycker att den här filmen lyckas fånga känslan jag får när jag läser den (har dock inte sett den tidigare tappningen av den).
När den rike, ogifte Mr Bingley flyttar in i trakten blir Mrs Bennet överlycklig, nu kanske en av hennes fem döttrar kan bli gift! Han har dessutom en ännu rikare bästa vän som även han är singel. Men Mr Darcy, som vännen heter, och näst äldsta dottern Elizabeth tycker genast illa om varandra. Han är ju så snobbig, och hon så alldaglig och lantlig. Så kommer ett regemente till staden och Lizzy lär känna Mr Wickham, en trevlig ung och charmig man, Darcys raka motsats. Han berättar hur Mr Darcy, som han känt sedan barndomen, behandlat honom mycket illa. Hon tar genast Wickhams parti och tycker om möjligt ännu mindre om högdragne Darcy. Men tiden går och Elizabeth får lära sig att kanske inte alltid lita på sitt omdöme.
1. Becoming Jane
Jag älskar den här filmen. Jag har nog sett den 200 gånger och har inte tröttnat än. Det var kärlek vid första ögonkastet. Filmen är baserad på en bok om Jane Austen's liv där man får se hur hon får inspiration till sina böcker från sitt eget liv.
Filmen utspelar sig då Jane är 22 år gammal och ännu inte har gift sig, något som främst oroar hennes föräldrar. Men så frågar en av Hampshires mest välbärgade män om hennes hand och Janes fattiga familj tackar ja åt henne. Samtidigt förälskar sig Jane i irländaren Tom Lefroy som tillfälligt spenderar sommaren hos sina släktingar i Janes hembygd. Tom har misskött sina studier i London och som straff har han skickats ut på landet. Paret inleder en romans. Men med Toms rykte och Janes familjs beslut kan kärlekshistorien bara sluta på ett sätt...
Att Anne Hathaway spelar Jane gör väl sin del också, hon passar nämligen perfekt och kemin mellan henne och Tom Lefroy (James Mcavoy) är alldeles fantastisk! Tycker man om kostymdraman och inte har sett den här filmen så måste man definitivt göra det :)
