Nia Maria Glassie föddes den 25 April 2004 på Nya Zeeland. Hon var yngst av sex syskon. Hennes mamma Lisa träffade kort efter hennes födsel en ny pojkvän, den 18 år yngre Wiremu och kort därefter började misshandeln.

När jag de senaste veckorna suttit och reflekterat över vilken händelse från mitt eget liv som jag ska berätta om inser jag att det inte finns någon som är tillräckligt "mild" för att jag ska kunna försvara den. Jag har alltid försvarat mina föräldrar, trots allt de gjort emot mig. Jag har skyllt på både det ena och det andra i hopp om att det skulle göra allting lite mer okej. Jag har inte insett föränn nu att det inte finns någonting som kan försvara deras beteende och jag insåg inte föränn igår att jag fortfarande anklagar mig själv.

Jag stod framför spegeln och funderade. Mina tankar for direkt till en kväll då jag var 12 år gammal (händelsen som ni får läsa om nedan). Jag tänkte på händelsen, på hur den gick till och insåg att jag aldrig gjorde något fel. Mina föräldrar sa alltid till mig att det var jag som provocerade dom, igår insåg jag att man själv väljer hur man hanterar provokation.

Lucas kan vara extremt jobbig emellanåt (även om han vanligtvis faktiskt är väldigt lugn och snäll) och jag erkänner, jag har skrikit på honom i ren ilska och desperation för att han inte lyssnat, men det har aldrig hjälpt. Istället tog jag till mig ett råd jag fick av hans farmor, så numera sätter jag mig på samma höjd som honom, ser honom i ögonen och ber honom med en ganska allvarlig ton att sluta istället och det funkar, varenda gång.

Jag inser nu att jag gjorde ett aktivt val när jag valde att hantera framtida situationer på det viset. Det gjorde visserligen mina föräldrar också, men de valde att bruka en metod som omöjligen kunde fungera, att bestraffa mig genom slag och annan fysisk misshandel.

---

Innan ni läser ni läser det som står nedan så vill jag att ni ska veta att jag förlåtit min mamma och min pappa för vad de gjort mot mig, även fastän dom inte förtjänade det överhuvudtaget.

---

Jag har förträngt många händelser. Den första händelsen jag minns är från när jag var runt 4 år gammal, sen minns jag ett tiotal till genom åren. En händelse har etsat sig fast hårdare än dom andra. Jag vet inte om det någonsin var värre än såhär, men detta är den värsta misshandeln jag kan minnas. Mina minnen är dock lite suddiga. Jag har svårt att minnas vilka som var där och hur situationen uppstod.

Jag var runt 12 år gammal och jag, min moster och min mamma satt i soffan och tittade på TV. Jag har ett svagt minne av att jag ville byta kanal och av den anledningen tog TV-dosan som låg på bordet. Min mamma blir då jättearg, sliter TV-dosan ifrån mig och slår mig så hårt hon kan i huvudet med den upprepade gånger. Sedan ber hon mig gå till mitt rum, men jag vill inte. Då sliter hon tag i mitt hår och drar mig ur soffan med hjälp av greppet hon har runt mitt hår. Hon släpar mig sedan uppför trappan medans jag förtvivlat skriker att hon ska släppa. När vi kommer upp till övervåningen knuffar hon ner mig. För att sedan komma ner och upprepa samma procedur ännu en gång.

Jag minns att hon lät mig ligga på golvet nedanför trappan i hallen och gråta. Jag minns att det var alldeles mörkt och att jag skrek på hjälp flera gånger i hopp om att grannarna skulle höra mig, men det gjorde dom aldrig.

Min mamma blev tydligen provocerad av min blotta existens och det dröjde inte länge innan hon kom fram till mig igen, satte sig gränsle över mitt bröst och började slå mig i ansiktet. Min mamma var en ganska stor kvinna så jag fick svårigheter att andas (jag får allvarligt talat hjärtklappning av bara skriva och tänka på den här händelsen) och detta förenat med upprepade slag mot ansiktet försatte mig i fullkomlig panik så jag bara skriker, så högt jag bara kan.

När hon äntligen slutade och reste sig kröp jag snabbt därifrån och upp på mitt rum där jag låste dörren och bestämde mig för att inte öppna den föränn min pappa kommit hem från jobbet. Även om han aldrig "räddade" mig från hennes våld så brukade hon inte misshandla mig lika illa när han var hemma.

Min pappa körde in på uppfarten ungefär en halvtimme senare. Jag hör att mamma pratar med honom på nerevåningen och att han sedan springer upp för trappan i fullkomligt vansinne. Jag vågar inte öppna dörren då har uppenbarligen också är arg på mig. Han skriker, bankar och sparkar på dörren som till sist går sönder. Jag står då framför min säng och ber honom att lugna sig för jag blir rädd.

Sedan minns jag bara den mörka blicken i hans ögon och hur han knuffar mig så jag trillar och slår huvudet mot elementet. Jag minns en intensiv smärta, att mitt hår blir varmt och sedan blir allting mörkt.

Jag minns att jag vaknade nästa dag och fann en blodfläck i sängen. Jag trillade antagligen så hårt mot elementet att jag slog upp ett jack i huvudet. Instinktivt så bytte jag bara lakan och sedan satte jag mig bara i sängen och gungade fram och tillbaka. Jag tror jag satt så i ett dygn med tårarna rinnandes nerför mina kinder. Jag hoppades att mina föräldrar skulle höra att jag var ledsen och att de skulle komma och trösta mig, men de kom aldrig.

Efter denna händelse var jag hemma från skolan i ungefär två veckor. När jag väl bestämde mig för att gå dit igen så gick jag direkt till kuratorn där jag berättade vad som inträffat. Hon kontaktade då vår socialsekreterare som startade en utredning.

När min mamma fick reda på att det var jag som hade sett till att utredningen startades gav hon mig en örfil och sa att hon skulle mörda mig om socialen placerade mina yngre syskon i familjehem. Mig brydde hon sig inte om.

Det finns ingen ursäkt i världen som kan radera denna händelse. Att jag, 8 år senare fortfarande mår fysiskt dåligt (darrar, känner mig yr och har tårar brännandes i halsen) när jag tänker på den här händelsen tycker jag talar för hur otroligt mycket den skadat mig psykiskt. Frågan är hur mycket av den kvällen jag förträngt, vem vet, misshandeln kanske till och med var värre?

Min mamma misshandlade aldrig mina syskon, utan det var bara mig hon gav sig på.

Två dagar innan jag skulle fylla 14 blev jag inlagd på sjukhus på grund av smärtor i magen, blindtarmsinflammation. I samband med detta fann dom även gamla samt relativt nya frakturer på mina revben, jag kan inte minnas hur de uppstått.

Jag bestraffade sedan min mamma genom att knappt träffa henne på ett år. Jag ville att hon skulle känna sig lika oälskad som jag hade fått göra.

---

Jag vill avsluta med att säga att min mamma var sjuk och hade själv en hel del i bagaget. Hon blev både våldtagen och knivhuggen av sin äldre bror när hon var liten. Jag försvarar henne med det. Hon fick förmodligen aldrig lära sig hur man egentligen skulle hantera frustration och ilska.

Hon hade trots sina dåliga sidor, även bra sidor, som alla människor. När hon mådde bra och var relativt "frisk" så var hon en jättebra, kärleksfull mamma. Jag vet att hon älskade mig, även om hon hade svårigheter med att visa det emellanåt.

Min pappa misshandlade mig sällan, det hände bara någon enstaka gång och då oftast på uppmaning från min mamma. Hon hade någon slags makt över honom och kunde manipulera honom till att göra i princip vad som helst. Jag vet att hon brukade misshandla honom också, så han kanske var rädd för henne helt enkelt.

Jag har ju dock, trots allt som hänt mig växt upp och blivit en trygg, stabil människa som går min egen väg. Många psykologer och kuratorer har påpekat att jag klarat mig ovanligt bra med tanke på allt jag upplevt. Jag är tydligen ett "maskrosbarn".

Det känns väldigt personligt och privat att publicera detta. Det är något som jag hållt inom mig så otroligt länge. Jag känner dock att jag har gjort rätt val när jag publicerar det. Jag vill att människor ska veta vad jag upplevt, för det kanske får dom att förstå varför jag reagerar som jag gör emellanåt.

---

Jag har upplevt många svek i mitt liv, somliga värre än andra och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att ha människor i min omgivning nu som bryr sig om mig, som ägnar mig en tanke emellanåt och som hjälper mig på alla sätt och vis. Människor som stöttar mig när jag har det svårt och som gläds med mig när det går bra. Ni vet vilka ni är - Tack för att ni finns ♥

Igår stötte jag för andra gången på ett av mina inlägg om barnmisshandel på en blogg utan en länk till min blogg, därför vill jag bara informera om vissa saker.

Det är helt okej att ni kopierar inläggen och har dom på er blogg, det är meningen att budskapet ska spridas, men om ni använder inläggen på er blogg så vill jag att ni tydligt länkar till min.

Jag lägger ner massor av tid på att ta reda på fakta, hitta bilder och sammanställa texter. Inlägget om "Baby P" verkar vara mest populärt att "sno" och det tog mig runt 2 timmar att göra, alltså känns det inte så himla roligt när någon annan tar allt mitt arbete och sen tar "äran" för det. Jag tror till och med, om jag inte helt misstar mig att jag har copyright-rätt på de delar av texterna jag skapat själv och inte översatt.

Du får citera upphovsrättsskyddat material utan att fråga. Då ska det handla om just citat, alltså ett fåtal meningar eller något stycke och där du anger källa. Det är sällan motiverat att kopiera hela sidor.

Du kan även få tillstånd av den som skrivit texten/fotat bilderna/skapat videon (etc) att använda det på andra sätt. En författare kan till exempel ge dig tillstånd att sprida materialet om du vill, eller att kopiera hela sidor. Då måste du förstås fråga först.

Förövrigt så kommer inte berättelserna komma speciellt regelbundet, de kommer när jag har tid helt enkelt. Jag har dock två stycken inlägg på gång nu som kommer publiceras om några dagar med någon dags mellanrum :)

Jag är glad att det hela har fått sån uppmärksamhet dock, keep on spreading the word!

Kram!

I Oktober 2007 får polisen i Galveston, Texas ett samtal från en fiskare som tror att han hittat en låda som innehåller mänskliga kvarlevor. Lådan hittades på en liten ö utanför Galveston som bara kan nås med båt. Polisen finner kvarlevor från vad de tror är ett litet barn när de kommer dit.

I slutet på Oktober gör de en obduktion på den lilla kroppen - "She was so very small, she looked like the size of a child that you would change the diaper on".

De tar även hjälp av en "skissare" som ritar en bild av flickan. I slutet av November håller polisen i Galveston en presskonferans där de vädjar till stadens invånare att hjälpa dom identfiera den lilla flickan. Dom kallar henne "Baby Grace" på grund av hur hon ser ut.

Flickan har varit död i cirka 2 veckor och har 3 skallfrakturer.

Den 3:e November har polisens vädjan om indentfiering nått långt och tips kommer in från alla håll och kanter. En del av de som ringer tror att barnet kan vara Madeleine McCann men myndigheterna är övertygade om att det inte är hon.

Den 4:e November håller lokala stadsbor i Galveston som berörts av flickans öde, en minnesstund för "Baby Grace". Ett träkors med orden "In loving memory of Baby Grace" placeras på ön där hon hittades.

Den 7:e November får polisen ett samtal från Ohio. Samtalet kommer från Sheryl Sawyers som sett bilden på "Baby Grace" online och fruktar att det är hennes barnbarn, Riley Ann Sawyers. Sheryl frågar polisen om det finns någon anmälan om försvinnande på Riley. Det finns det inte. Familjen Sawyers inte sett eller talat med Riley sen den 25:e Maj..


Riley Ann Sawyers föddes den 11 mars 2005 i Mentor, Ohio. Hennes mamma, Kimberly Dawn Trenor och hennes pappa, Robert Thomas Sawyers var "High School Sweethearts" och Kimberly var endast 15 år gammal då hon upptäckte att hon var gravid med Riley.

I början av Rileys liv bodde hennes mamma och pappa tillsammans hemma hos hennes farmor, Sheryl, där Sheryl var Rileys primära vårdgivare. Kimberly och Riley bodde hos Robert och Sheryl i två år, trots att deras förhållande tog slut hösten 2006. Robert träffade en ny tjej ganska snabbt därefter, Catherine. De är nu gifta och har en son tillsammans.

Kimberly spenderade mycket tid framför datorn där hon spelade World of Warcraft och det var genom spelet hon kom i kontakt med vad som skulle bli hennes framtida pojkvän, Royce Clyde Zeigler II. De blev förälskade i varandra och Royce började skicka presenter till Kimberly och Riley. I slutet av Maj 2007 flyttade Kimberly och Riley ifrån Robert och Sheryl i samband med ett bråk. Orsaken var att Sheryl inte var speciellt glad över internet-romansen och tyckte Kimberly var oansvarig och skulle tänka på sin lilla dotter innan hon tog några förhastade beslut.

Den 25 Maj fastställs Robert's umgänge med Riley i rätten. Därefter försvinner Kimberly med Riley.

I början av Juni flyttar Kimberly och Riley till Spring, Texas, för att gifta sig med Royce. De gifter sig den 1 Juni 2007.

I Juli upptäcker Sheryl och Roberts advokat att Riley är skriven i Texas.

I Augusti 2007 började det gå rykten om att Kimberly inte hade Riley längre. Kimberly berättar då för sin familj att en socialarbetare kommit och hämtat Riley. Kimberly påstår att socialarbetaren knuffade henne och slet Riley med sig för att sedan försvinna. Kimberly anmälde aldrig händelsen till polisen. Hon lämnade heller aldrig in någon anmälan om försvinnande.


Den 20:e November 2007 lämnar Robert in ett DNA test, Kimberly ombeds göra detsamma.

Den 21:e November 2007 erbjuder FBI en belöning på 20.000 dollar för uppgifter som kan leda till identfieringen av "Baby Grace". 

Den 23:e November reser Kimberly tillsammans med sin advokat till Galveston där hon lämnar ett DNA test och deltar i ett frivilligt inspelat förhör. I förhöret erkänner Kimberly misshandeln och berättar hur den gick till.

Den 27:e Juli 2007 ska hon och Royce ha slagit Riley med två läderbälten och hållt hennes huvud under vattnet i badkaret. Hon berättar också att Royce lyfte upp hennes dotter genom att hålla henne i håret, och att han sedan kastar henne tvärs över rummet. Hon slår då huvudet i klinkergolvet. Sedan trycker de Rileys ansikte så hårt de kan mot en kudde i hennes rum, sedan en kudde i soffan. De beordrar då Riley att stå upp, men hon kan inte. Royce ger då Riley smärtstillande medicin för barn.

När de insåg att Riley hade dött la Royce en lila handduk över henne och sedan åkte de till Walmart och köpte en plastlåda. De lindade in Riley i soppåsar och stoppade henne i lådan. De behöll lådan i ett uthus i trädgården i ungefär 2 månader innan de slutligen dumpade lådan i Galveston Bay där den sedan upptäcktes av en fiskare.

Den 30:e November blev det bekräftat att "Baby Grace" var Riley Ann Sawyers.

---

Royce och Kimberly arresterades den 23:e November och hölls häktade för barnmisshandel och "tampering with evidence" (mixtrande med bevis?).

Royce har i senare förhör sagt att han ville disciplinera Riley att säga "Sir" och "Ma'am" till vuxna. Han tyckte att bestraffning i form av fysisk misshandel var rätt sätt att uppnå detta. Royce hävdar att detta var vad som hände kvällen då Riley dog.

---

Kimberly dömdes till livstids fängelse den 2:a Februari 2009. Det tog juryn 90 minuter att fastställa domen. Hon kan inte ansöka om villkorig frigivning föränn 38 år har gått.

Royce dömdes automatiskt till livstids fängelse då staten inte ansökte om dödstraff. Han har inte möjlighet att ansöka om villkorig frigivning överhuvudtaget.

De dömdes båda för "capital murder" vilket betyder att brottet ligger i kategorin som kan bestraffas med dödsstraff. Det finns mer att läsa om det här.

---

Namnet på korset som placerades på ön där "Baby Grace" hittades har ändrats till hennes riktiga namn, Riley Ann Sawyers.

Hennes farmor och pappa har ett flertal gånger uttryckt sig kring Riley.

"She had a very big imagination for such a little girl, she could play with anything and just have fun with it" - Robert

"It's hard to think that I will never see her again..." "Riley loved Elmo" - Sheryl

---

---

Det finns inga detaljer om Kelseys misshandel, tillskillnad från Baby P som jag skrev om för någon dag sen, som hade en del detaljerad historia om vad han blivit utsatt för. Istället är det bara en tragisk historia om en söt liten flicka som blev berövad på sitt liv alltför tidigt.

 

Kelsey Shelton Smith Briggs kom till världen lördagen den 28:e December år 2002 i Oklahoma, USA.

Hennes föräldrar Lance Briggs och Raye Dawn Smith skiljde sig innan hon föddes. Kelsey bodde tillsammans med sin mamma, men hon var "pappas flicka".

De första två åren av sitt liv var Kelsey en hälsosam, glad och energisk liten tjej.

I slutet på år 2004 träffade Kelseys mamma en ny kille, Michael Lee Porter, och det var efter att hon träffat honom som de första tecknen på misshandel syntes på Kelsey.

Den första anmälan om barnmisshandel på Kelsey gjordes 17:e Januari 2005. Kelsey blev då förd till akuten med ett brutet nyckelben, massor av blåmärken och skrubbsår på ryggen, rumpan och låren. Socialen konstaterade att det handlade om barnmisshandel och slog fast att hennes mamma var förövaren då hon berättat olika versioner angående hur skadorna uppstått.

Kelseys farmor, Kathie Briggs, tog över vårdnaden av Kelsey den 24:e Januari 2005.

Kelsey träffade sin mamma regelbundet, först med övervakning, men efter ett tag fick de vara ensamma igen, sålänge Michael inte fanns i närheten.

Raye Dawn gifte sig med sin nya pojkvän Michael den 18:e April 2005.

I slutet av April bryter Kelsey båda benen under ett besök hos sin mamma. En medicink undersökning visar att det är två stycken spiral frakturer (som orsakas av att man vrider av benet) i två olika stadier av läkning. Läkarna slår även fast att skadorna är till följd av barnmisshandel.

Den 3:e Maj 2005 placeras Kelsey därför under "protective custody" (ungefär som svenska LVU) hemma hos sin mormor.

Den 16:e Juni beslutar en domare, mot socialtjänstens rekomendationer, att Kelsey ska få flytta hem till sin mamma igen, då de inte kan fastställa vem som utför misshandeln.

Socialtjänsten mottar flera anmälningar angående misshandel av Kelsey under månadernas gång, men de vidtar inga åtgärder.

Den 27:e Augusti 2005 ser farmor Kathie Briggs sitt barnbarn för allra sista gången.

"Den sista gången jag såg henne, bara sättet hon såg ut på, hur hon betedde sig, hon såg ut som hon var döende, hon var inte samma lilla flicka längre" - Kathie Briggs.

Den 11 Oktober 2005 blir Kelsey så svårt misshandlad att hon dör. Brottet kategoriseras som dråp, till följd av "blunt force trauma to the abdomen" (kraftigt våld mot buken).

---

Kelseys biologiska pappa, Lance, arbetade som soldat i Irak och skulle komma hem inom en vecka eller två när Kelsey blev mördad. Istället för att komma hem och träffa sin älskade dotter fick han komma hem och begrava henne.

---

Michael blir arresterad för mordet på Kelsey två veckor efter att hon avlidit. Kelseys mamma arresteras även hon och blir senare åtalad för två brott, "child neglect" (vanvård) och "enabling child abuse" (möjliggörande av barnmisshandel, typ).

Det framkom dessutom, under en andra obduktion av Kelseys kropp, att Michael även utnyttjat henne sexuellt.

• Michael blir dömd till 30 år fängelse utan möjlighet till villkorig frigivning föränn 25 och ett halvt år år gått.
• Raye Dawn blir dömd till 27 års fängelse utan möjlighet till vilkorig frigivning föränn 23 år gått.

 

---

I Mars 2006 infördes Kelsey Smith-Briggs Child Protection Reform Act för att förändra sättet Oklahomas domstol och Socialtjänst /behandlar/behandlade fall som har/hade att göra med barnmisshandel och vanvård.

---

---

Jag läste om Baby P för första gången i aftonbladet för två år sedan. Jag kan inte tänka på hans hemska liv och öde utan att ögonen tåras. Vanligtvis tycker jag inte att människor förtjänar dödstraff, men de som gjorde detta mot honom borde torteras ihjäl på samma vis som de torterade honom.

Peter Connelly var en blond, blåögd, söt liten kille som föddes den 1:a Mars 2006 på ett sjukhus i London. När Peter var 3 månader gammal, i Juni, träffade hans mamma en ny pojkvän, Steven Barker. Peters liv förvandlades då till en livs levande mardröm.

Steven, en sadistisk, dominerande satanist såg till att lilla Peter fick besöka sjukhus för första gången i Oktober 2006. Misshandeln fortsatte sedan tills lilla Peter slutligen dog, med över 50 skador, 17 månader gammal.

---

Ett 15 årig flicka som bodde i samma hus som familjen och umgicks med dom dagligen har berättat om alla hemskheter hon såg. Jag har översatt delar av texten, som är kopierad från en engelsk sida, nedan.

Den skräckslagna tonåringen säger:

"Vad som pågick där var sadistiskt, socialtjänsten har blod på sina händer".

Fortfarande tyngd av skuldkänslorna över att hon inte vågade göra någonting under tiden det pågick berättar tonåringen om alla de hemska saker hon sett Peters styvpappa utsätta honom för.

"Styvpappan brukade skaka Peter, slå honom, svinga runt honom i hans ben och snurra honom i datorstolen tills han slutligen trillade av och slog huvudet i golvet. Då brukade han plocka upp honom och göra det igen. Ibland satte han tummen på hans luftrör och tryckte tills han blev blå och inte kunde andas. Sen skrattade han bara och gjorde det igen för att se hur mycket Peter klarade av."

"Han brukade nypa i Peters fingernaglar och klämma på dom tills han skrek. En gång skar han av Peters fingertoppar med en kökskniv. Han sa att det blev lättare att komma åt med tången då för att rycka av hans naglar. Det får mig att rysa. Han fick Peter att kräla framför honom, med blod forsande från fingrarna, och hålla ut händerna för mer bestraffning."

"Ibland höll han Peter ovanför huvudet för att sedan bara tappa honom ner på golvet"

"Han brukade låta sina hundar träna attack på Peter genom att lägga honom på rygg mitt på vardagsrums-golvet och bita honom och morra för att visa hundarna hur de skulle göra. Han bet honom i huvudet, i armarna, i kroppen och benen och sedan fick han hundarna att göra likadant."

"Han brukade slå Peter på pungen så han kunde med en sko också och ibland brukade han vira in Peter i en filt så hårt att han inte kunde röra sig för att sedan lägga Peter i sin spjälsäng och låta honom bli uttorkad."

"Varje kväll vid läggdags blev Peter upplyft som en trasdocka och kastad i sin spjälsäng istället för att höra en lugnande saga som många andra barn. På nätterna brukade jag höra honom gråta och dunka sitt lilla huvud i sängkanten. Det brukade pågå i flera timmar."

Flickan berättar sedan hur styvpappan styrde hushållet med en järnhand. Han satt omgiven av ölburkar och skräpmat framför TV'n och rökte hasch hela dagarna. Grannarna brukade klaga på att TV'n lät så högt och på att deras 7 barn sprang som vilda djur i trapporna. Peters mamma fick en massa bidrag och jobbade inte, hon hade därför sovmorgon varje dag.

Istället för att se efter sina barn brukade hon spela bort sin inkomst på onlinespel. Hon brukade totalt ignorera Peters förtvivlade gråt för att istället sitta och chatta i flera timmar. Utan några som helst skuldkänslor brukade hon skryta online med att en av hennes favoritsysselsättningar var att vara mamma.

Men i verkligheten spenderade lilla Peter upp till 23 timmar om dagen fängslad i sin spjälsäng, inlåst i ett litet, mörkt rum med fördragna gardiner. Ibland var det ingen som kollade till honom alls. Istället var han lämnad att ligga där alldeles ensam utan några leksaker. Styvpappan förbjöd alla i hushållet att gå in i rummet. De fick inte ens gå in där för att byta hans blöja. Hans mamma fick till och med be om tillåtelse för att mata honom.

"Hon var dock rädd för sin partner, vi var alla rädda för honom. Dag efter dag hörde jag skrik komma från Peters spjälsäng, men jag gick inte in där. Hans blöja blev inte bytt på så länge att hans hud till slut började ruttna bort. Hans bakdel var röd, skinflådd och full utav sår."

Allt detta borde ha upptäcks av socialarbetarna som besökte familjen skrämmande 60 gånger. Den 15 åriga flickan berättar att mamman brukade ljuga för socialarbetarna, sin familj och sina vänner och skylla Peters skador på olyckorhändelser för att förhindra att hennes pojkväns brutala misshandel skulle bli avslöjad.

Av allt våld den 15 åriga flickan fick se, så var den händelsen som gjorde Peter invalid, förlamad från midjan och ner, som var den mest skräckinjagande. Styvpappan, hans vän och Peters mamma satt i soffan och tittade på Jeremy Kyle TV och styvpappan hade lilla Peter utsträckt över knäna.

"Han satt och hånlog i soffan, rökte cannabis och lekte med Peter som om han vore en trasdocka. Helt plötsligt så hörde jag ett högt brak som ekade genom hela huset, då Peters ryggrad gick itu. Han gav ifrån sig det mest hjärteskärande skrik jag någonsin hört. Det var så högt att jag var tvungen att gå ut i trädgården och hålla för öronen för att kunna blockera det."

4 dagar innan Peter dog, och med aniktet fullt av blåmärket och ytliga sår, fick Peter sitt sista besök ifrån socialtjänsten.

"Han var i så dåligt skick att till och med mamman var orolig. Hon sa att socilarbetaren var tvungen att vara en idiot om hon inte upptäckte att någonting var fel. Hon smälte ner choklad och smetade det i Peters ansikte för att dölja skadorna. Sen la hon honom i barnvagnen, för att han var för lealös för att kunna sitta i sin matstol, och gav honom en chokladkaka. Socialarbetaren märkte ingenting. Mamman kunde inte tro sina ögon när socialarbetaren bara tittade till Peter i vagnen lite snabbt och sa 'hi, little fella', det var allt hon gjorde. Sedan skjutsades vagnen in i köket och dörren stängdes. Det var sista gånger Peter sågs levande av någon utanför hyreshuset.

Det mest hjärtekrossande med händelsen var att Peter log mot henne. Sittandes i barnvagnen med bruten rygg, åtta brutna revben, utan finger och tånaglar och en blöja full med avföring lyckades han le. Om hon bara hade tittat till honom en andra gång, tagit upp honom och tittat på honom så hade hon upptäckt att någonting var oerhört fel.. Men allt socialarbetaren sa innan hon lämnade huset var 'om du ska ta ut honom senare, se till att tvätta hans ansikte, det är skamligt'."

15 åringen avslöjade senare att det var en natt av konstant skrikande som till slut avgjorde Peters öde.

"Han grät och han grät. Han hade legat i sin urin och avföring i flera dagar. Sen kom styvpappan och sa 'jag löser det' och så gick han in i rummet, stängde dörren och sedan slutade gråten."

Den försvarslösa lilla pojken hade blivit slagen så hårt i ansiktet att han svalt en av sina tänder. Den hittades senare i hans mage.

"Jag hittade lilla Peter död i sin spjälsäng runt nio på morgonen. Han hade fått en lustig färg, en blek blå färg och var alldeles stel. Jag berättade för hans mamma att han inte andades, men hon ville vänta med att ringa 112 och få en ambulans på plats tills efter halv tolv.

Undertiden så gick styvpappan iväg och tog bort hans blodiga, illaluktande sängkläder som inte hade blivit tvättade på några månader och dumpade dom på en kyrkogård för att dölja bevis."

---

Peters mamma Tracy Connelly, styvpappa Steven Barker och styvpappans vän, den dömde pedofilen Jason Owen, dömdes alla tre till fängelse.

• Tracy Connelly avtjänar just nu ett 4 år långt fängelsestraff.
• Steven Barker avtjänar just nu en livstidsdom.
• Jason Owen avtjänar just nu ett 6 år lågnt fängelsestraff.

---

Under obduktionen upptäcktes mer än 50 skador på lilla Peter. Bland annat hade han ett bett i huvudet från antingen en människa eller en hund. Hela hans kropp var full av blåmärken. Han hade bruten rygg och åtta brutna revben. Han hade svarta finger och tånaglar. Ett finger saknade en nagel. Skinn saknades på hans läppar och tunga orsakat av ett slag. Skinnet mellan hans övre läpp och gom var slitet itu. En framtand hade slagits ut.

Alla klädesplagg som tillhört Peter var fulla av blod.

---

Texten jag tagit delar ifrån publicerades i skandaltidningen "News of the World" (som för några veckor sen blev nedlagd efter en skandal). Den engelska versionen av texten finns dock att läsa här.

I övrigt har jag snappat upp annan fakta från youtubevideos och nyhetsartiklar, det är bara att googla "Baby P" så kommer det fram en massa info och nyhetsartiklar.

---

Varje gång jag läser berättelsen om Peter så mår jag fysiskt illa. Han var bara en liten bebis när misshandeln började. Det finns inte ord för otroligt illa behandlad den här lilla oskyldiga pojken blev.

Smärtan han fick leva med måste ha varit outhärdig. Han måste ha lidit något helt fruktansvärt de sista två veckorna i sitt liv, då både hans revben och rygg bröts. Sedan fick han ligga där i sin spjälsäng, i sitt urin och sin avföring och dö en smärtsam död ensam, utan att ha haft en enda människa i sitt liv som brydde sig om honom.

Jag undrar om han någonsin fick en kram? Någonsin fick höra att han var älskad och betydde något? Det är för mig helt obegripligt hur man kan behandla ett litet barn så illa. Jag kan inte och jag kommer aldrig att förstå det. För hur sjuk i huvudet man än är så ger man sig inte på ett litet försvarslöst barn.

Jag gråter otröstligt varje gång jag ser bilder på hans grav, för jag önskar verkligen att han hade fått all den här kärleken när han var vid liv. När jag ser nallarna, åh, jag bara önskar att han åtminstone hade haft en nalle att få ett uns trygghet och tröst av. Han måste ha känt sig så otroligt ensam och oälskad, och det gör så ont i mig när jag refelekterar över det, för inget barn ska behöva känna sig oälskat och ensamt. När jag läser berättelsen om honom får jag bara känslan av att vilja ge honom en kram. Jag vill bara krama om honom, stryka honom över håret och visa honom all den ömheten han aldrig fick.

---

Jag tänkte återberätta 7 hemska berättelser om kända fall av barnmisshandel här på bloggen. Jag tänkte även ägna några inlägg åt att berätta om tecken på barnmisshandel, vilka skador som är vanligast och kanske tillochmed starta en insamling till Rädda Barnen.

Barnmisshandel är vanligare än man tror och enligt Rädda Barnen så har vart sjunde barn i Sverige någon gång blivit slaget av någon vuxen i hemmet. Barnmisshandel är inte bara fysisk utan även psykisk barnmisshandel förekommer och kan vara minst lika skadligt för barnet utvecklingsmässigt.

Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat då jag själv blev misshandlad upprepade gånger som barn och tonåring av mina föräldrar. Det tog många år och många anmälningar innan jag och mina syskon slutligen placerades i familjehem. Därför vill jag uppmärksamma andra om vad för tecken de ska leta efter ifall de misstänker att ett barn blir misshandlat hemma.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för ifall jag ska berätta lite från min egen historia, det är ett såpass känsligt ämne för min del och ett ämne som jag fortfarande inte känner att jag har bearbetat helt och hållet.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, finns det ett ordspråk som lyder och precis så känns det.

This is me doing something.

Jag hoppas även att jag lyckas inspirera andra till att göra liknande grejer :)

OBS! Bilden ovan är ordentligt redigerad i photoshop. Lucas har alltså INTE blivit misshandlad. Hemskt att se min älskade lilla gosing på det viset dock, även fast det bara är fiction.. Men jag tycker bilden blev otroligt vacker på något vis, älskar uttrycket i hans ögon.