Jag kollade på film nyss, på smällen, åh vad den är awesome, älskar hela konceptet liksom. Har säkert sett den 1000 gånger, såg den första gången när jag var gravid och bara älskade den, det var liksom som att den beskrev vår historia. Idag när jag såg den kände jag bara saknad, jag verkligen, verkligen längtar tills jag är gammal nog att bli tvåbarnsmamma, ingenting kan beskriva den otroliga längtan jag känner efter det, gaah! Dock vet jag ju att jag måste hålla mig i massa år till, jag vill vara färdig med gymnasiet, valt en intriktning på resten av mitt liv och kanske jobbat lite så föräldrapenningen blir högre... Men det lär dröja minst 6 år till så jag får längta, följa andra mammor och sånt, tills det är dags för mig!

Jag har lugnat mig nu, angående det med mamma. Jag försöker att inte tänka på det, det känns liksom bättre då. Jag tror jag behöver börja träffa en psykolog igen, iallafall hitta någon att prata med. För jag har tänkt massa på min tid i olika fosterhem, och det var sannerligen ingen lycklig tid, jag kan inte förstå hur jag kunde låta mig själv bli så fruktansvät förnedrad och illa behandlad, hur kunde jag vara så korkad och tro att det var så det skulle vara? Jag har tänkt massa på när familjen S lämnade bort mig och hur jag bara kände mig som världens obetydligaste för dom. som om 3 år inte hade betytt någonting alls. som att jag inte hade betytt något alls... Hon bara bestämde sig en dag för att jag skulle bort, två veckor senare flyttade jag typ, alla mina saker ihop-packade, usch, när jag tänker tillbaka på allt sånt så mår jag dåligt och jag tror jag behöver få ur mig det, för just nu skjuter jag det bara bort det och försöker tänka på annat.

Allt detta med att behålla Lucas, det var nog som socialen sa... Jag ville betyda något för någon, man betyder alltid allt för sitt barn hur jävla dum i huvet man än är, bevis ett; min mamma... Jag älskar henne trots att hon är psykiskt sjuk, har misshandlat mig något fruktansvärt både psykiskt och fysiskt, även fast hon fortfarande gör det, mamma kommer alltid vara min mamma hur dålig hon än är på att vara det, jag är liksom på något sätt skyldig att älska henne och låta henne betyda något, det är ju faktiskt tack vare henne jag finns överhuvudtaget.

Shit.

Ja, förlåt till alla er som läser allt detta tramset, men jag bara måste få det ur mig...