Det är ju svårt att inte minnas vilket datum det hände eftersom det var vår årsdag. Jag sörjer fortfarande händelsen, eller ja, det är nog snarare en rädsla. Jag har aldrig blivit så otroligt sviken eller varit så otroligt chockad. Världen snurrar fortfarande så fort jag tänker på den där kvällen och hur fruktansvärt hemsk den var. För ett halvår sedan så saknade jag honom, men det har jag kommit ifrån helt nu. Är det något som han lyckats med så är det att få mig att förstå att han verkligen inte är något att ha. Han beter sig som ett svin och han sviker sin son. Hur man överhuvudtaget kan se någonting i den människan är för min del obegripligt.