Tittade nyss på "The Jane Austen book club".

Jag blir alltid så sorgsen när jag ser den filmen. Den är jättebra och det är en av mina stora favoriter, men när jag ser den tänker jag tillbaka på den tiden då det fortfarande fanns hopp. Hopp för mig och A.. Hopp för vårt förhållande och att allt skulle lösa sig.

Jag känner igen mig och A i ett av paren i filmen (Dean och Prudie). Det gjorde jag första gången jag såg filmen också. Jag minns att jag tänkte, wow, det där är ju vi.

[Prudie walks into the living room, where Dean is playing a video game, holding a copy of Persuasion in her hands.]
Prudie: Will you do me a favor? Will you read this?
Dean: Isn’t that what your special little book club is for?
Prudie: I really want you to read it… please, Dean.
Dean: Prudie, I feel like you want me to be something I’m not. I just walk around being me. I don’t pretend to be anything else. You’re just setting me up for a test you don’t want me to pass.
Prudie: No, no, this isn’t a test. This is something to share.
Dean: Why don’t you just tell me what it’s about?
Prudie: It’s about these two people who used to love each other, and they don’t anymore. And it’s about how they persuade themselves to give it another try… Look, I can get you started off… Okay? “Sir Walter Elliot, of Kellynch Hall…”
[She continues to read the first page.]
Dean: Prudie, come on… you’re not really going to read this all aloud… all right. One page.

Jag sörjer fortfarande och det lär jag göra ett tag till. Jag vet inte varför jag håller fast så hårt i något som uppenbarligen är över, i något som aldrig kommer att bli igen. Jag bara.. Kan inte släppa taget. Och nej, det är inte bara för Lucas skull, för hans förlust på kärnfamilj och så vidare, det är något annat också. Det jag och A hade i början av vårat förhållande var väldigt intensivt. Någonstans på vägen så försvann all kärlek och vi båda var för upptagna med en massa annat för att inse vad som hände innan det var försent.

Jag kommer säkert att få ångra att jag ens publicerat ett inlägg och officiellt erkänt att jag inte kommit över situationen ännu, jag menar, det har gått 4 månader och 20 dagar. Jag har accepterat det, men jag är långt ifrån färdig i min process. Och anledningen till att jag kommer gå ångra det, tja, jag borde, enligt många och mestadels enligt A ha kommit vidare och släppt det nu. Så antagligen är det fel på mig, men jag har accepterat det också.

Jag önskar att allting hade slutat lyckligt, det gör jag verkligen. Att alla dom där framtidsplanerna vi gjorde hade slagit in. Jag önskar att jag hade brytt mig om vad A kände i vår relation, för den var verkligen dålig och det berodde delvis på mig. Men det där ordspråket stämmer, man inser inte vad man har föränn man förlorar det. Nä, just det och då är det försent.

Godnatt.