Jag är en ganska sympatisk människa, ännu mer sympatisk sedan Lucas kom till världen och jag vet att jag vill ägna mitt liv åt att hjälpa andra. Jag vet inte riktigt vad jag vill bli när jag blir äldre, men jag vet att jag vill utbilda mig på högskolenivå. Jag funderar alltid på vad jag vill göra framöver.. Kanske för att mitt liv står alldeles stilla just nu och för att jag inom en snar framtid har möjligheten att ändra det valet jag gjorde för några år sedan, då jag valde att gå omvårdnad.

Egentligen så valde jag inte omvårdnad.. Jag hade kommit in på samhällsprogrammet i Borlänge med räddningstjänst som inriktning. Den linjen valde jag för jag ville bli brandman och hade alla förutsättningar för att lyckas. De förutsättningarna har jag dock inte längre så brandman känns som ett ganska avlägset val nuförtiden..

Fotograf, njaae, det känns som det är mer realistiskt att hålla det på en hobbynivå med tanke på den hårda konkurrensen. Jag är duktig, men jag kommer aldrig bli tillräckligt duktig för att arbeta med det.. Dock kommer jag spendera en massa tid på att lära mig så mycket jag kan så jag kan göra mig ett litet namn inom fotovärlden åtminstone.

Nej, men det som för tillfället känns väldigt tilltalande är socialsekreterare.. Jag vet, visst är det knäppt? Jag vill inrikta mig på familjer, inte pengar och sånt. Jag tänker att det är en chans att hjälpa andra som är i samma situation som jag varit i. Med tanke på att jag har erfarenheten så vet jag ju vad jag ska leta efter och har dessutom chansen att hjälpa barn och ungdomar på en helt annan nivå än de flesta som jobbar som socialsekreterare. Jag vet även att det innebär mycket skriftligt arbete, vilket jag gillar.. Så det känns som ett bra val, som att detta kanske är min väg?

Jag ska även när jag är äldre och har ett stabiliserad ekonomi och ett fungerande äktenskap ha fosterbarn.. Och skänka pengar till barn som har det dåligt, barn i tillexempel afrika. Jag kan till och med tänka mig att åka till afrika och arbeta på ett barnhem ett par månader eller något.

Jag har stora planer för mig själv och mitt liv. När jag dör, så ska folk minnas mig som en person som gjort skillnad i världen, även om den skillnaden är väldigt liten.

Jag hatar verkligen när jag struntar i saker för att "jag inte orkar". Jag får sin himla ångest och blir jätteledsen på mig själv sen. Som idag när vi skulle till elmia, jag hade allting klart, kläderna var färdigbestämda, minneskortet rensat och igår var jag ganska pepp.. Men så vaknar jag och är jättetrött, vilket gör att jag inbillar mig att jag inte kommer orka, fastän jag nog hade gjort det, och så säger jag att jag inte vill följa med..

Jag ville följa med.. För jag och Andreas gör aldrig något tillsammans, och ni skulle vi det, men jag struntade i det och nu är det försent :(

Ska nog gå och lägga mig igen.. Och gråta all vätska ur kroppen.

Oh vad jag älskar solen! Den gör en så himla glad och pigg.

Idag bär det av till ystad och psykologen, om två timmar för att vara mer exakt.. Hoppas svärmor är villig att köra en liten sväng ner om hamnen så jag kan få någon mysig bild på havet? :)

Wellwell, idag har jag börjat dricka shakes på heltid och jag blir illamående bara jag tänker på det, haha. Det är inte smaken som är jobbig, eller jo lite, men mest är det konsistensen och mättnadskänslan, uh. Dock så är jag mer pepp nu än någonsin innan, jag ska bannemig klara detta!

Just nu sitter Lucas och klappar mig på kinden, han är så söt! Han har dock hamnat i en dryg fas, tror jag har skrivit om den innan, men han trotsar och gör allting tvärtemot vad man säger, usch. Tänk redan nu är det jobbigt, jag vill knappt föreställa mig treårs-trotsen eller ännu värre, tonåren!

Wellwell, nu ska jag gå och äta en äckelshake, klä på mig och fixa till sonen! :)

Kramkram!

Sådär, då var det äntligen lite ordning och reda här på bloggen igen, det ska bara organiseras bland kategorierna innan det är helt färdigt :)

Just nu sitter jag med en kurrande mage och väntar på Andreas som snart kommer med våra pizzor. Jag har svält mig hela dagen för att kunna njuta ordentligt av denna pizzan, som kommer bli den sista på väldigt, väldigt länge.

Nu kommer pizzorna!

Ska försöka uppdatera bättre ikväll..

Kramkram!

Bloggen är under renovering, så snälla ha överseende med att det ser ut som fan :)

Ibland önskar jag att jag vore helt annorlunda. Att jag vore spontan, utåtriktad och modig. Jag inbillar mig att alla dessa egenskaper krävs för att man ska klara av att resa.

Jag vill resa, det riktigt kryper i mina fingrar och tår när jag ser bilder ifrån ställen jag vill åka till; Paris, Irland, Wales, New York, New Orleans, Texas, Venedig, Grekland, Karibien.. Jag hade nog kunnat fortsätta räkna upp platser hela natten, men saken är att det finns så mycket jag vill se, som jag vill fota, som jag vill kunna se tillbaka på när jag är gammal och rynkig och glädjas åt.

Hade jag inte haft Lucas så hade jag utan problem kunnat tänka mig att studera utomlands, vilket även var min framtidsplan innan jag blev mamma. Jag planerade att gå på någon författar/skriv skola i Skottland sista året på gymnasiet, vilket hade varit nu..

Ofta känner jag en liten sorg över allt som jag för tillfället missar, det är nu jag vill uppleva det, inte sen.. Den där tågluffen i Europa kommer nog aldrig att bli av och inte heller någon av mina studieplaner. Dels har jag en son att ta hänsyn till och dels har jag en sambo som inte alls delar mitt intresse för världen. För mig räcker det att se saker, kunna fota dom, göra det bästa utav förutsättningarna, jag är en riktig äventyrare inombords. Min sambo är utav en helt annan sort.. Han gillar matriella saker och siktar hellre in sig på att åka till någon partystad a la amsterdam och festa bort hela resan.

Men jag har bestämt mig för att jag någon gång ska besöka några av de platserna som jag drömmer om och uppleva en annan kultur. Först ska jag avverka sverige bara.. Jag vill åka till Norrland och kanske ta en tripp tillbaka till Dalarna? Gotland hade ju inte heller varit fel och dessutom är det rätt billigt och nära att åka över till både Danmark och Finland, jag har massa möjligheter omkring mig, resten kommer sen :)

Jag låter mina drömmar leda vägen, godnatt!

Bestämde mig efter många om och men för att beställa ett motljusskydd, close up-filter (+4) och ett uv-filter från tvspelsweb.se, så nu är min fotoutrustning officiellt utökad och lilla jag är superglad! Billigt var det också och jag kom undan med det fashionabla priset 257kr + frakten, me likey.

I helgen ska jag förhoppningsvis hålla i min första egna photoshoot, Tetteola ska agera modell, yaay! Det ska bli superkul att fota något annat än Lucas för en gångs skull :) Hoppas att jag hinner med att fota Andreas bil också, det har jag velat göra i en evighet nu..

Ahja, nu ska jag och sonen sova middag, sen står städning på schemat!

Kramkram.

Jag hatar att få kommentarer från utomstående som inte vet ett skit om situation. Jag skiter fullkomligt i om de bara menar väl, jag vill inte höra det. För helt ärligt så struntar jag fullkomligt i om personen som inlägget handlade om är sårad och ledsen. Jag gjorde ingenting fel, personens tolkning av händelsen var fel och det är bannemig inte mitt problem (jag försökte lösa det, men nu orkar inte bry mig längre). Jag har knappt känt mig ledsen över detta, vilket är ovanligt, jag har bara känt mig fruktansvärt förbannad.

Livet är för jävla kort och jag har fan inte lust att slösa bort min värdefulla tid på en idiot!

---

Whatever.

Idag har jag och sonen haft världens mysigaste dag. Vi städade, tittade på Buffy, sov, lagade mat, åt och tittade på Buffy igen :) awesomeness!

Imorn ska jag skutta ner till vårdcentralen och söka hjälp hos sjukgymnasten för mina handleder, it's not working anymore. Jag har så sjukt ont och jag kan knappt böja dom längre.. Jag behöver också börja träna lite för min övervikt, vilket kommer bli svårt med tanke på den isande smärtan jag får i händerna/armarna varje gång jag får lite vikt att lyfta, men det går säkert bra, I hope :)

Nu ska jag titta vidare på Buffy, har snart sett klart säsong 3, så jag har nördat ordentligt. Det är något helt otroligt vad påverkad jag blir av det programmet.. Jag känner mig så himla peppad och awesome när jag har sett det.

Jaja, har blivit dåligt med uppdatering här, men jag ska bättra mig, lovar!

Natti folks ;)

Det är inte ofta min sambo säger kloka saker, men ikväll så fick jag mig både en chock och ett wake up call..

Jag är sjukskriven på heltid för depression och det har jag varit i snart åtta månader. Innan det var jag mammaledig i nästan ett år, även det på heltid.. Så jag har gått hemma i snart två år. Jag klagar inte, för jag hade inte klarat av skolan med mitt mående.

Men iallafall, för att återgå till saken så sa min sambo "du tar inte hand om dig själv längre.." och det är så sant. När han sa det kände jag mig så himla äcklig, och det gör jag fortfarande. Jag tar inte hand om någonting förutom Lucas. Jag låter vårt hem förfalla och mig själv. Jag går ALLTID i pyjamas för jag orkar inte med ansträngningen att klä på mig. Jag duschar högst två gånger i veckan (badar dock med sonen varannan dag) för att jag inte "hinner" oftare och mina ben har sett ut som "lurvbollar" i princip hela vintern.

Jag skäms över mig själv för att jag har låtit allt förfalla.. Och jag har ingen aning om hur jag ska hitta tillbaka till mitt "liv", för just nu känns det inte som att jag har något.

Innan var jag så himla mån om mig själv (innan = innan graviditet), jag smörjde in mig varje kväll, tvättade ansiktet och smörjde in det, duschade så ofta jag fick chansen till det och jag hade nästan alltid kläder på mig (och när jag säger kläder så menar jag att jag stod och mixade och matchade kläder fastän jag bara skulle gå hemma).

Jag vet inte vad som hände, varför "jag" försvann och varför ingen har påpekat det innan. Jag har en teori om att det är vikten som förstör, för jag känner mig inte vacker eller snygg oavsett hur mycket jag fixar mig. Men allt är som en ond cirkel, börjar jag inte bry mig om mig själv igen så kommer jag aldrig ta tag i min vikt för jag orkar inte.

Just detta att jag inte orkar bekymmrar mig en massa.. Jag vill vara vaken och pigg som innan, jag vill orka gå på stan en hel dag utan att komma hem och somna direkt. Jag vill orka umgås med folk och ha roligt.. Jag vill inte alltid vara trött.

Folk försöker intala mig att det beror på att jag sover alldeles för mycket, men det stämmer inte, för om jag inte sover så blir jag ännu tröttare och mår ännu sämre.. Jag har börjat inbilla mig att jag kanske lider av någon brist på något då detta problem uppstod efter min graviditet? Det är inte bara mitt huvud som är trött, det är hela jag, hela kroppen behöver vilas liksom..

Jag vill bryta den dumma cirkeln, jag vill må bra, jag vill bry mig om mig själv igen och jag hatar att livet måste suga sån jävla åsneröv när det gäller allt detta. Jag hatar att ingen kan göra allt jobb åt mig.. För det är jobbigt, allt är så jobbigt att jag inte ens orkar tänka på det. Jag vill bara dra täcket över huvudet och sova igen när jag vaknar.

Men imorgon ska jag ta tag i mig själv, eller försöka.. Jag ska hinna med att handla, städa, sova middag och gå en promenad i det fina vädret. Det kanske bara handlar om att komma igång och få in en rutin? Jag vet inte.. Nu ska jag iallafall sova, orkar knappt hålla ögonen öppna.

Natti folks!

Jag är så sur, arg, ledsen och besviken på en person att det knappt finns ord till det. Jag har varit med om mycket, men jag har fan sällan känt mig så illa behandlad som jag gör nu.

Personen, som anser att det är henne det är synd om, var en person som betydde väldigt mycket för mig och som jag trodde var tillförlitlig och mogen. Jag hatar att ha fel, men jag är van vid det. Vet ni hur det känns att bli straffad och uthängd på en blogg för en situation som missuppfattats och sen inte få chansen att förklara för ingen lyssnar?

När jag försökte förklara vad som förmodligen gått i fel i vår kommunikation och att hon hade missuppfattat situationen så skulle jag "växa upp" och "skaffa ett liv" fastän jag var den som höll samtalet på en mogen nivå och försökte lösa det som gått fel.

Jag hatar när människor tolkar en situation på sitt egna vis och sen vägrar förstå att det kanske gick till på ett helt annat sätt än vad den tror. Jag hatar när människor inte kan inse att de kanske har fel. Jag hatar vuxna människor som tror att de är mer vuxna än mig bara för att de är äldre till åldern. Jag är inget barn, jag kan diskutera för min part i ämnet när saker blir fel och jag kan ha rätt om saker trots min ålder.

Jag ger mig inte när jag vet att jag har rätt. Jag lägger heller inte ner en massa energi på att förklara och hitta lösningar på ett problem som förmodligen hade kunnat lösas med en ursäkt om personen med anklagelserna haft rätt. En ursäkt är ju att erkänna att man gjort fel men ångrat sig, alltså är det ju skitdumt att säga förlåt för något man inte gjort, vilket är något som jag aldrig kommer att göra. De gångerna jag gör fel så står jag för mitt misstag och ber om ursäkt, för det är det enda rätta.

Låt oss se logiskt på detta, är det någon här som tror att jag hade blivit så arg och irriterad om jag ansett mig skyldig till det som hänt? Nej, självklart inte.

Jag kommer nog aldrig att förlåta denna personen och släppa in henne i mitt liv igen. Jag vill ha tillförlitliga människor i min omgivning, människor som är villiga att lyssna när det blir missförstånd och inte människor som låser sig helt och kastar av sig en massa dumma kommentarer för att de inte har något annat att komma med.

Nu har jag sjunkit till en ordentligt låg nivå, men jag behövde skriva av mig.

Klockan är 03.15, vilket betyder att jag började mina meningslösa försök att sova för 4 timmar sedan. Det handlar inte om att jag sover på dagen, det handlar om mina tankar som kommer när jag ska sova, tusentals på samma gång.. Det sorgliga är att jag inte kan stöta bort dom för något i världen, dom behöver tänkas på, dom behöver kännas.

Jag vet inte varför jag skriver, jag tänkte väl att det kanske kunde hjälpa att rensa ur hjärnan lite, att få ner det jag tänker på skriftligt så jag kan glömma det sen. Just nu gråter jag och min insida (min "själ") verkar genomgå något hemskt, för det känns som ett uppror inuti mig, som om jag håller på slitas itu. Det är så många känslor på samma gång och jag kan inte sortera ut vilka som är vad. Jag känner alla känslor på en och samma gång och jag vill bara försvinna, jag vill bara bort. Jag vill inte sova för då drömmer jag och jag vill inte drömma. Jag vill inte vara vaken för då måste jag vara uppe för jag måste låtsas vara någon som jag inte är. Jag vill bara bort (och nej, detta innebär inte att jag vill dö).

Ett minne som ständigt tittar fram är den dagen då jag blev fosterhemsplacerad. Det var utan tvekan den värsta dagen i mitt liv. Det var den 10 december 2006 och jag var 13 år gammal. Att jag skulle fosterhemsplaceras var något jag visste om, men av någon anledning så var det så svårt för mig att förstå vad det innebar. Jag minns att det ringde på dörren och att jag möttes av två socialtanter och en polis när jag öppnade den. De bad om att få komma in så jag släppte in dom, sen gick jag och hämtade min mamma som befann sig på ovanvåningen. De hade ringt min pappa och han var påväg hem med mina två yngre systrar. Jag hade ingen aning om vad som höll på att ske, jag bara grät. Socialtanterna berättade att vi skulle placeras omgående och att vi skulle följa med dom så fort min pappa kom hem med mina systrar. Sagt och gjort, när min pappa kom så fick vi gå direkt till bilen, vi fick inte ens packa, vi skulle bara åka. Jag minns att både min mamma satte sig emot detta och det blev en massa kluddande med besök på "psyk". Min pappa var med oss hela tiden, han sa att allt skulle bli bra och att han och mamma skulle kämpa för att få hem oss igen. Sedan lämnade vi honom på sjukhus området så han kunde ta bussen hem och vi begav oss iväg mot smedjebacken.

De stannade och handlade tandborstar till oss på vägen, minns även att de frågade oss om vi var hungriga, jag svarade inte utan bara satt där bakom förarsätet och lät tårarna leta sig nedför mina kinder samtidigt som jag tittade på stjärnorna.

När vi kom fram blev vi visade våra rum (mitt rum var stort, hade röda 70-tals tapeter och en massa möbler som inte passade ihop) och där stannade jag, jag vägrade prata med någon, jag ville bara hem till min mamma. Jag la mig i sängen utan att klä av mig, men jag kunde inte somna, jag bara grät. Jag minns att jag ville dö också för jag funderade ett flertal gånger på att gå ner och skära upp mina armleder, men jag kunde inte finna orken. Min gråt var högljudd och hela jag gjorde ont. Jag trodde att jag skulle få åka hem om jag visade och lät dom höra hur otroligt ledsen jag var. Jag somnade till sist, efter flera timmars gråtande och smärta och innan jag somnade bad jag till gud om att aldrig behöva vakna igen.

Tyvärr så var gud en idiot och jag var tvungen att vakna dagen efter. Fostermamman väckte mig och tvingade mig att följa med ner och äta frukost (jag åt dock ingenting utan bara satt där). Sen frågade hon om jag hade gråtit, jag svarade inte. Efter en stund sa hon att det var okej att gråta och vara ledsen, då reste jag mig och gick tillbaka till sängen och där stannade jag ett par dagar.

För mig är det fullkomligt obegripligt hur man bara kan slita upp barn ur sin trygga omgivning. Visst, jag blev misshandlad av mina föräldrar, men i sanningens namn så hade jag hellre stannat kvar hemma än upplevt att det jag fått uppleva i efterhand med mina fosterfamiljer. Detta har bidragit till att jag aldrig känner mig hemma, eller nu har jag väl börjat göra det lite smått, men det har tagit mig flera år att komma denna lilla biten. Jag undrar ofta om jag någonsin kommer hämta mig från allt detta och jag önskar verkligen att någon annan än jag hade kunnat svara på den frågan, men mina önskningar är menlösa för det är jag som bär på svaret, någonstans långt inom mig..

Nu ska jag försöka sova.

Jag vet inte vad jag ska skriva om.. Tycker själv att det är tråkigt med vardagliga bloggar och gillar variation och nu har min förvandlats till en vardaglig blogg som bara handlar om vad jag gör på dagarna, tråkigt värre.

Kanske borde ta en paus, eller bara fortsätta tills blogg-Kela hittar tillbaka igen?

Usch vad jag är dålig på att blogga just nu.. Förlåt?

Har ägnat de senaste dagarna åt bloggdesigner och städning, yay. Jag har äntligen installerat photoshop igen också, det underlättar allt designande en massa!

Wellwell, jag känner mig inte på något vidare blogghumör just nu, jag är trött och irriterad på min son som ännu inte har somnat. Han har väl antagligen ont i magen för han bara gnäller och gnäller... Det är förmodligen mitt fel också för att han fick pröva på fiskpinnar och pulvermos idag, suck.

Usch nä, jag ska nog lägga mig och titta på någon film? Imorn får jag ta ett ryck och skriva ett ordentligt blogginlägg så ni inte tröttnar på mig.

Goodnighty then!

God kväll!

Idag har jag haft en riktig slappedag, så skönt! Jag hade egentligen en massa att göra, plocka undan, damsuga och skura, damma, diska, gå en promenad, göra klart mina bloggdesignbeställningar och hitta på någon bra maträtt. Jag har inte gjort en enda av dessa sakerna idag, förutom kanske maten.. ? Det blev korv med bröd, herrejisses vad fantasifullt.

Nu sitter jag och slökollar på How I met your mother, ska väl snart ta och göra något vettigt, lite bloggdesignpill kanske?

Har inte fotat idag, så har inga bilder att bjuda på..

Kommer väl ett filosofi inlägg lite senare ikväll, haha.

Kramkram, sålänge!

Och hoppas att ni har haft en trevlig alla hjärtans dag!

Jag hade också en trevlig alla hjärtans dag till en början.. Jag fick frukost på sängen och var allmänt glad när jag vaknade, men det goda humöret försvann ju längre tid jag var vaken. Det känns dock endå bra att kunna säga att jag försökte göra det bästa av en skitdag som denna, för alla hjärtans dag är en skitdag, det tycker jag verkligen. Har ett väldigt svagt minne av att jag alltid har tyckt det också..

Jag tror min inställning till denna fjolliga och fullkomligt onödiga dag grundar sig på att jag typ aldrig har fått någon ros på alla hjärtans dag föränn jag träffade Andreas.. Och inte fick jag någon idag heller, sadface. Jag tror också att jag hoppas för mycket på att allt ska bli så himla underbart o roligt att jag blir besviken när ingenting är som föreställt mig?

Whatever, bjuder på denna helt otroligt awesomebraiga låten av HIM, som förövrigt också ska till metaltown..

 

Nu ska jag frossa i choklad, tycka ordentligt synd om mig själv och titta på på de sista avsnitten av Eastwick!

 

Kramkram.

Jag skrev ju ett långt inlägg igår om Andreas och vill bara säga att jag inte heller är perfekt.. Det har jag aldrig påstått. Jag är säkert lika jobbig i hans i ögon som han är i mina ibland (läs oftast). Det krävs ju två för att bråka eller vad man säger?

Han höll med om att det jag hade skrivit stämde, men han sa att han ogillade att jag publicerade hela vårt liv på internet, gäsp! Jag skäms inte, har aldrig gjort, varför ska man hyckla med verkligheten och försköna den?

Äsch, skitsamma!

Jag och Lucas vaknade för en halvtimme sen, så vi ska väl försöka pallra oss upp ur sängen snart, även fast det är väldigt varmt och skönt här, haha! Filmen jag somnade till var skrämmande dålig, inte konstigt att jag somnade. Sämsta skådespeleriet ever, dialogerna var så dåliga att det var komiskt.

Nej, nu ska vi äta frukost, sen blir det nog en promenad i all snö :)

Ni får en ful cambild också, bara för att jag är snäll, kramkram!

Varning, långt inlägg!

Jag önskar verkligen att jag kunde förklara, men det kan jag inte.. Jag har ingen aning om vad min rädsla grundar sig i, men jag är fullkomligt livrädd för att dö. Jag är rädd för att mitt liv ska tas ifrån mig alldeles för tidigt, för att min son ska behöva växa upp utan mig..

Häromdagen dog en från min gamla skola, jag kände mycket väl igen honom när jag såg bilder på honom i hans minnesgrupp på facebook. Han hade trillat i trappan och brytit nacken.. Han blev 19 år gammal. Det är sånt som får mig att inse hur otroligt plötsligt det kan hända, dagen innan hade han skrivit ett inlägg i på sin kompis logg (@facebook) som en vardaglig gest, dagen efter är han död. Jag blir alldeles tom på ord, jag vet varken ut eller in, hur jag ska känna, vad jag ska tänka eller hur jag ska bete mig.

Min rädsla har gått så långt att jag knappt kan se filmer som handlar om folk som dör. Som ikväll tittade jag motvilligt på filmen "the stepfather" en rakt igenom hemsk och bedrövlig film. I mitten av filmen så mördar styvpappan den biologiska pappan och det är bara så hemskt.. Hans tre barn i filmen kommer aldrig att få träffa honom igen. Han hade dessutom börjat återfå kontakten med sin äldsta son, men blev mördad när han var påväg till flygplatsen för att åka hem, han skulle bara titta in och säga hejdå till sina barn. Usch, jag blir alldeles tårögd, trots att jag är mycket väl medveten om att det bara är film.. Men för mig känns det som att det är så mycket mer, det är som att jag "känner" förlusten, som att jag kan sätta mig in i de anhörigas situation och känna med dom på ett helt annat sätt än jag kunde innan..

Allt detta är så diffust, jag hatar situationer som inte är tydliga och som jag inte kan kontrollera.

Jag vet egentligen vad allt beror på, och varför jag kan relatera till det.. Jag ogillar dock att prata om det för det gör ont och bara påminner mig om en massa. Jag vet dock att han finns där hela tiden och påminner mig om att jag inte är ensam, det har han bevisat.. Gud vad jag saknar dig och önskar att du var här nu så jag bara kunde prata med dig istället för att sitta och skriva i en menlös blogg!

Nej, fortsättningsvis ska jag försöka hålla mig borta från filmer som denna jag såg ikväll, jag ska hålla mig till mina älskade och lyckliga komedier.

Förlåt för ett extremt långt, rörigt och deprimerande inlägg, men jag behöver skriva av mig..

Jag och Andreas är osams som fan (as usual) så jag är inte på något vidare humör idag. Känner mig irriterad över att han aldrig verkar fatta vad man säger utan istället tolkar det på sitt sätt så vi blir osams.. Baaah, varför ska det vara så förbaskat jävla svårt för människan att fatta att jag också har känslor och åsikter?!

Jag satt ungefär hela "the biggest loser" och försökte locka mitt hår med platt-tången.. Men jag fick till typ en lock, fattar inte vad jag gjorde för fel? Men mitt hår blev liksom plattat istället för lockigt, böjde säkert tången åt fel håll eller nåt.. ? Eller så beror det kanske på att jag har en budgetplatt-tång från netto.

Jaja, skulle bada Lucas innan och göra det lite roligare genom att fixa sånt lödder, så jag hällde i en massa babyschampoo och det skummade till sig ordentligt. Dock så uppskattade inte Lucas löddrandet speciellt mycket utan han började gallskrika när jag satte ner honom i badet.. Sen gallskrek han enda tills jag tog upp honom igen, som det kan gå :)

Nu kallar sängen och en övertrött son, kramkram!