Lördagen den 27 September hade jag beräknad förlossning, men den lilla i magen hade minsann ingen lust att komma ut då nej, hela lördagen spenderade jag med att vandra runt i Malmö med stora förhoppningar på att allt skulle sätta igång, men icke. Skutten skulle ju vara en elak bebis och stanna i magen längre, för jag var ju inte redan stor som ett hus. Man hade kunnat se mig från månen även om man var blind så stor som jag var på slutet.

Dag efter dag passerade efter den beräknad förlossning och jag försökte med allt, jag masserade brösten, jag gick i trappor, jag städade, jag hade sex, allt... Men ingening fungerade.

Men så kom den där onsdagsmorgonen efter elva långa dagar, jag kände mig så himla konstig under natten, den därinne i magen hade sprallat runt som tusan så jag minns att jag var jättetrött. Självklart så vaknade jag när Snutte gick till jobbet också, frågade honom om han hade läst någonstans om oregelbunda värkar, för det kändes som jag hade det, men egentligen visste jag ju inte. När jag fått min hejdå-puss och Snutte lämnat lägenheten så ringer jag till Christel och talar om att jag tror att jag har oregelbundna värkar, hon säger att de kan hålla på i flera dagar så jag lugnar ner mig själv och suckar, ingen bebis idag heller tänkte jag när jag kasade ner i sängen igen.

Precis när jag har somnat känns det som något ploppar inne i mig och splash säger det bara och jag ligger och plaskar i vatten i vår nyinköpta säng. Jag går till toaletten hämtar en handduk med vattnet forsande mellan benen på mig, jag torkar upp efter mig på golvet och hämtar telefonen och skakar när jag slår numret till Christel igen, lite skakis på rösten samtidigt som jag ler säger jag att den lilla därinne är pågång ut. Christel beter sig jättelungt och babblar om att jag ska torka upp i sängen och blabla och vi lägger på. Innan vi lägger på så säger hon att hon ska ringa om en stund och se hur det är med mig. Jaja tänker jag och städar vidare efter vi lagt på nä det plötsligt plingar på dörren och där står Christel, så hon kanske var lite nervös ändå. Hon frågar om jag har ringt till Snutte men det har jag glömt (hur man nu kan glömma det?) så jag skickar ett sms att vi ska åka till bb, men jag får inget svar så jag ringer upp istället säger till honom att komma hem nu för vattnet har gått. Fem minuter senare är Snutte också hemma och så börjar Christel tjata på oss och säger att vi måste städa. Städa, STÄDA? Tänker jag och undrar om hon har slagit i huvudet eller något. Min bebis är påväg ut men vi ska städa och med en handuk i trosorna plokar jag undan och tar av lakanen i sängen.

När vi är klara åker vi först förbi Monicas jobb där vi ska försöka hitta en ”vuxenblöja” för att vattnet fortfarande rinner, men jakten på en sådan gick inget vidare så vi bager oss hem till Christel istället. Där ringer jag till bb och talar om att vattnet har gått. Jag får även veta att barnmorskan jag pratat med innan jobbar från halv två så jag satsar på att åka in då oavsett hur långt gången förlossningen är. Vi börjar klocka värkarna, men det gör inte så ont ännu så i min lilla värld tänker jag att detta kommer bli så himla lätt. När vi börjar klocka värkarna så kommer de med ungefär en kvarts mellanrum, men ganska snabbt så ändrar de sig och blir två, tre minuter istället.

Jag och Snutte åker ifrån Christel hem till oss igen och sätter oss för att vänta. Jag passar på att äta och sedan testar jag att bada, för att se om jag kan slappna av bättre där och det hjälper en stund, men jag ger upp och klär på mig igen och sätter mig gränsle över en stol. Nu börjar det trycka lite neråt och värkarna håller sig lite oregelbundet med 2, 3 minuters mellanrum. Jag testar alla möjliga ställningar när klockan börjar bli fram emot tre, men ingen hjälper speciellt mycket och jag tycker jag har jätteont så jag vill åka till bb nu för att försökra mig om att jag får rätt barnmorska också. Så vi åker in.

Halv fyra är vi framme ungefär och de sätter två knappar på min mage så vi hör Bebisolas hjärtljud under värkarna. Allting låter bra så de lämnar oss ensamma i rummet. Vi får fylla i matblanketter och jag lägger mig i sängen för att vila. Efter en stund börjar det göra riktigt ont. Nu är klockan runt halv fem och jag kan inte prata när jag får en värk. Värkarna börjar hålla i sig också och just i denna stund önskar jag att jag aldrig hade valt att föda barn, så sjukt förfasligt jävla ont det gjorde. Jag börjar gny ”aj, aj, aj, aj” när värkarna kommer och barnmorskan frågar om jag vill bada, och det vill jag, för det är det enda jag skrivit som önskemål på smärtlindring så de försöker flytta på de som har rummet med badkar eftersom de redan fött och inte använder det. Under tiden jag ligger där med mina ganska kraftiga värkar hör jag en annan tjej vråla var och varannan minut och jag blir livrädd. Barnmorskan försöker väll vara lugnande och säger ”tänk inte på det nu, ta varje värk som den kommer så handskas vi med det andra när vi kommit så långt”. Ja, lätt för dig att säga tänker jag och föreställer mig hur jag ligger där och skriker. Barnmorskan försöker få mig att äta, men jag vägrar, jag ska då fan inte äta, jag har ju ont ju.

Efter en stund blir badkaret ledigt, vi spolar upp vatten, jag blir iväg skickad för att kissa, och jag kan knappt gå, jag tar av mig kläderna och kliver i badet. Det hjälper inte ett endaste dugg och barnmorskan försöker massera min rygg, men det gör ondare. Nu börjar jag gråta också, jag vill inte mer säger jag mellan värkarna medan tårarna sprutar ur ögonen på mig.

När jag går ur badkaret känner jag ett enormt tryck neråt så jag börjar skrika. Jag går in i min förlossningssal igen och så kommer en till värk så jag lutar mig mot sängen. Efter vären passar jag på att klättra upp, de försöker ta på mig ett sånt nattlinne, men jag vägrar så jag slipper. Barnmorskan sätter sig och börjar skriva och nu är klockan runt sex, Snutte sitter bredvid sängen och försöker göra det han kan medan jag gormar och vrålar av smärta, för jag skrek tamejfan för det gjorde ont, inte för att ag blev någonjävla hulkwomen och fick någon kraft som de påstod i förlossningsfilmen, jag skrek för att det gjorde ont, punkt.

När klockan är halvsju känns det som jag ska bajsa på mig. Jag vrider och vänder mig på förlossningssängen och skriker och gapar. Barnmorskan känner hur mycket jag är öppen, 6 centimeter. Orden får mig att vilja ta livet av mig, ska jag behöva utså ännu mer? Hon fortsätter känna och de ploppar till igen, nu är jag öppen åtta centimeter. Hon säger att jag ska ändra ställning så jag ställer mig på knä och lutar mig över ryggstödet.

Hon sätter sig och fortsätter skriva, nu är det seriöst någonting som kommer ut skriker jag och hon känner efter. Hon frågar lungt om jag har krystvärkar och jag gormar tillbaka att jag inte har någon jävla aning, men krystvärkar har jag minsann och jag sätter igång att krysta. Jag krystar och krystar och det känns som något är påväg ut, hon känner igen, nu är jag helt öppen och hon kan känna huvudet. Hon frågar om jag ska sätta mig på pallen och det ska jag, för så bestämde vi att jag skulle föda innan, men jag hinner bara sätta mig ner på sängen så är halva huvudet ute. Jag får sätta mig halvsittande och hon ringer efter en till sköterska. En till sköterska kommer och jag krystar och krystar. Mellan krystvärkarna mumlar jag att jag vill gå hem och duscha och att jag inte vill ha barn längre så dom kan låta mig vara, de sätter en varm handduk därnere för det känns som jag ska spricka. Nu ger hon mig lustgasen förklarar hur jag ska göra, men det fungerar inte så jag ger tillbaka den. Hon ber mig krysta igen och denna gång tar jag i för kung och fosterland, nu är huvudet ute säger hon glatt och säger till Snutte och mig att titta, jag tittar lite snabbt innan nästa krystvärk kommer och plopp säger det bara så känner jag något blött och halt på magen. Jag börjar storböla och bebisen som ligger på mitt bröst skriker för allt den är värd och har mörkt hår precis som jag ville. Jag hör Snutte snyfta högljutt och barnmorskan börjar också böla. Hon frågar om jag kan känna vad det är för kön och jag känner en liten snopp, så Bebisola va minsann en kille som vi sagt hela tiden tänker jag. De frågar Snutte om han ska klippa navelsträngen och det vill han. När den är klippt drar de lite i den och så kommer moderkakan ut. De visar upp den och säger att den var hel.

Så onsdagen den 8 oktober 2008 så kom han äntligen. Det var en pojke och han vägde 3985 och var 52 centimeter lång. Lilla Lucas Översöt Botvidsson.