Kära lillasyster.

 

Förlåt för att jag svek dig, det var inte meningen. Det var inte meningen att allt skulle bli som det blev. Vi som var så nära. Det känns som att allting var mitt fel och du ska veta att jag sörjer mina beslut och ångrar dom. Jag har nog förlorat dig föralltid och det känns som att jag har tappat en del av mitt hjärta. Ibland kollar jag fortfarande på dom där filmerna vi spelade in på min mobil du vet och det riktigt bränns i ögonen när jag ser dig. Förlåt kära lillasyster för att jag svek dig, det var inte meningen.

 

Jag är född 1991 och Johanna är född 1993. Som syskon känner man alltid någon slags hatkärlek och precis så var kärleken till henne. Johanna och jag är helt olika på insidan, men våra utsidor är ganska lika, folk har frågat om vi var tvillingar, men så är icke fallet. Johanna har alltid varit den sociala, glada tjejen som pratar med alla och allt, hon har alltid älskat att umgås med kompisar och njuta av livet, medans jag har varit den tysta, lite bräckliga tiibakadragna tjejen som stundvis mått väldigt dåligt.

 

Den 10:e december 2004 blir vi placerade i fosterhem, jag, Johanna och Maja, vår näst yngsta lillasyster. Vi hamnar hos en familj i härliga dalarna och kommer väldigt nära varandra. Denna familjen förstod nog inte vilket enormt ansvar dom tog på sig när dom valde att ta hand om oss och det visade sig senare med.

 

Både jag och Johanna kan vara väldigt manipulativa och vill vi ha något så får vi det till sist, därför började kampen om fostermammans gunst och välmenande. Jag ville vara favoriten och det ville Johanna också. När vi precis flyttat dit tog Johanna ledningen medans jag stannade på mitt rum de första veckorna. Jag hade väldigt svårt att släppa att vi aldrig mera skulle få bo hemma hos mamma igen. Men det dröjde inte länge innan jag tog igen det lilla försprånget hon hade och det var då pajkastningen började. De berömmen som fostermamman gav Johanna omvandlade hon till kritik mot mig. Ett exemel, fostrmamman sa till Johanna att hon var smal och Johanna kom strax till mig och berättade att fostermamman hade sagt att jag var tjock. Hon började liksom spela ett spel med mitt redan ganska bräckliga självförtroende.

 

Dock hade vi våra stunder. I skolan stöttade vi varandra i vått och torrt tills hon gjorde sig ovän med en tjej i min paralellklass i ett försök att sno hennes pojkvän, fail. Dock så var det ganska övergående och det dröjde inte länge föränn vi höll sällskap på bussen och kramades och sånt i skolan igen.

 

Men det var den där våren. Det måste ha vart i början av året, typ mars eller något då hon plötsligt fick nog av sitt liv. Fosterfamiljen hade själva en dotter som var väldigt avundsjuk och svartsjuk av sig. Hon brukade ta våra saker och gömma dom och sånt och sen påstå att det var hennes för att sedan få sina föräldrars medhållande.Jag hatade den jävla ungen alltså, och jag har fortfarande svårt att se henne.

 

Aja. Hon var i alla fall ständigt på Johanna och drygade sig, hon skulle leka och sånt och eftersom Johanna är några år efter i sin sociala utveckling så var dom ungefär på samma nivå, även om Johanna ibland kunde uppträda moget och som en vanlig 13-14 åring. Men Johanna fick på något sätt nog av hennes påträngande personlighet och sa en dag ifrån, ordentligt. Det var då hela karusellen drog igång.

 

När hon sedan konfronterades av en sur fosterbror som försökte leka fosterpappa så kastade hon en blomkruka efter honom. Jag vet att allt hon ville var att vara ifred, men jag försökte också prata med henne och var helt på familjens sida för att förtjäna min gunst hos fostermamman, hon kastade då galjar på mig och hela fosterfamiljen förundrades över vilket "monster" hon hade blivit så dom kontaktade psyk. Psyk tog in henne akut och hade samtal med henne. Under samtalets gång så påstod hon att det var röster som sagt åt henne att göra allt detta och fostermamman kom hem till oss och frågade om vi ville att hon skulle bo kvar hos oss eller om hon skulle hamna på något psykhem eller något.

 

Jag minns exakt vad jag svarade "jag är rädd för henne och jag vill inte att vi riskerar att något händer" så. då var det gjort. Min röst var den som vägde tyngst och jag visste ju hela tiden att hon inte hörde några jävla röster. Jag visste det hela tiden och nu har jag förstört hennes liv. Hade hon fått bo kvar så kanske hon hade klarat sig undan allt som hon nu går igenom.

 

Man ljuger inte om att man hör röster, det är bara korkat för då kommer dom och ger en massa mediciner som gör en sjuk på riktigt. Dumma, dumma lillasyster, du satte dig själv i fällan ju och jag svek dig, jag räddade inte dig, istället lämnade jag dig och strödde salt i dina sår.

 

Fy vad hemskt det måste ha kännts för henne. Att bara bli bortlämnad så. Att inte ha någon där som kunde stötta en.

 

Hon hamnade på en liten psykavdelning för ungdomar i borlänge. Jag hälsade på henne två gånger där och båda gångerna var hon inte sig själv. Hon försökte med en tuff attityd och låtsades att hon inte berördes alls av situationen, men det vet jag att hon gjorde. Jag vet att hon kände sig sviken.

 

Hon hamnade i ett nytt familjehem sen, i den familjen där hon bor nu. Dom bor i borlänge, jag har varit där två gånger. Till en början hade hon en msn, men jag förstörde det också bara för att få en annan persons kärlek. Så korkad är jag, jag gör vadsomhelst för att få känna mig omtyckt.

 

Nu har vi varken setts eller pratat på två år. Två år är lång tid. Det är lika lång tid som det är mellan våra födslar. Hennes fosterfamilj säger att hon inte mår bra och att hon inte vill ha kontakt, är det fel av mig att vilja höra dom orden från henne?

 

Jag saknar henne. Jag önskar att jag hade gjort saker annorlunda och för en gångs skull inte bara tänkt på mig själv. Det var jag som förstörde min lillasysters liv och jag kan aldrig förlåta mig själv för det. 

 

Johanna, du är en stjärna glöm aldrig det och den dagen du vill kämpa för att återfå kontakten med mig så kommer jag stå där och vänta med en öppen famn! Du är guld värd och jag älskar dig bästaste lillasyster! <3

 

 

Hoppas att ni orkade läsa. Jag behövde skriva av mig lite. Detta har tyngt ner mig en längre tid och det kändes bra att få det ur sig. Godnatt!

Förlåt. Jag vet att det var ett tag sen jag uppdaterade här. Jag har haft ganska fullt upp med en massa annat trams och sånt dära.

Farmor Christel är utomlands nu igen så vi får klara oss utan barnvakt och hjälp i helgen, känns jobbigt, men det blir nog bra, vi är ju faktiskt ganska bortskämda, haha!

Jag slackade med träningen innan, igen som vanligt, men nu har jag kommit igång igen. Igår gick jag ungefär en mil på 50 minuter, idag tog det lite längre tid kanske en halvtimme längre eller nåt, men det är förlåtligt, jag fick skoskav etfer halva vägen och fram mot slutet så började det blöda och ha sig, usch! Jag känner mig iallafall jätteduktig och har träningsvärk i varenda liten muskel, haha. Powerwalk med barnvagn är jobbigare än man tror, och det ger träning, annars hade jag ju inte haft träningsvärk xD !

Sen har det inte hänt så mycket mera... Jo, jag har lämnat in min kamera på lagning, och jag saknar den, som inihelvete! Sen upptäckte jag imorse att Tut har börjat bli jättelik sin kära pappa haha.

Nä, nu ska jag mata Tut och sen ska jag lägga mig och vila på soffan lite tills Snutte kommer hem (: !

Jag är jävligt irriterad. Jag hatar IPRED och alla som försöker stoppa fildelning.

Är nu offoiciellt medlem i piratpartiet.

Det är detta som kommer orsaka 3:e världskriget, det kommer vara fildelare, den yngre generationen samt vissa äldre som fattat poängen mot alla äckelpottor som försöker stoppa fildelningen!

Kan inte regeringen koncentrera sig på något vettigt istället som typ hitta och sätta dit såna som gör skada i samhället istället för att förklara krig mot oss ganska laglydiga Svenssons? Nej, det är ju tydligen förjävla svårt! Det är förfan vi skattebetalare som betalar deras jävla lön och inte gör dom någon möda för besväret, nej, istället straffar dom oss dom jävlarna!

Nä, jag är sur. jag vill kunna ha mitt privatliv kvar, för det känns som att detta kommer att gå för långt. Snart kommer dom väl med förslaget att dom ska installera kameror i varje hem för att kunna se så vi inte sysslar med något olagligt, möhöhö!

Seriöst, svenska regeringen behöver fan skärpa sig!

Hahaha. Jag vet vem du är och helt ärligt så är jag jävligt besviken, jag trodde inte det om dig alltså. Du säger att jag är barnslig, men jag står iallafall för den jag är och mina åsikter till skillnad från dig.

DU är den som betett dig barnsligt åt. Det är ingen som tvingat dig läsa min blogg heller, jag skriver vad jag vill här, och om jag vill skriva till EllaMarie att jag tror hon är fejk så gör jag det. Du behöver inte bry dig.

Men fyfan säger jag alltså, du ska ju ha klart för dig att du förmodligen är den falskaste människan jag har träffat och jag vill ALDRIG någonsin höra av dig igen!

Jag har fått en prick på min arm som kliar som satan och jag är "osams" med en av sveriges mest kända bloggare för att jag tror att hon fejkar. Självklart är det 15 år och gravid med tvillingar jag pratar om. Men det är inte lönt att hålla på ens, det lär ju visa sig till sist ändå.

Aja, ikväll är jag själv hemma, Snutte skulle på nåt möte med jobbet, suck. Jag ska äta hemma hos svärmor Christel och förmodligen stanna där tills Snutte kommer hem också eftersom jag är så extremt mörkrädd, haha!

Nä, nu ska jag och Tut gå och äta mellanmål, eller iallafall Tut.

Puwsss!

En dag i taget, en dag i taget...

Stress, stress och tidsbrist, det är vad mitt liv består av just nu. Någonstans önskar jag att det vore annorlunda, men nu är det såhär det är och det finns inte så mycket att göra åt.

Jag vill sätta mig ner i en skön fotölj och bara drömma mig bort i böckernas värld. Se hur en massa ord målar ett helt liv fyllt av händelser. Jag vill sitta där med en kopp full med varm choklad och bara sitta. Jag vill måla en massa bilder i huvudet utifrån boken, jag vill se allt som står och jag vill känna alla känslorna.

Jag vill skriva, bara sitta ner och låta orden tala för sig själva genom pennan.

Jag önskar ofta att världen bara kunde stanna så att jag hann med att göra allt det som jag vill, det hade räckt med ett par minuter, men... Den verklighet vi lever i är annorlunda, den kommer aldrig att stanna, den kommer att fortsätta förgöra oss vare sig vi vill det eller inte.

En dag i taget, en dag i taget...

Förlåt om jag skriver om ett så pinsamt och känsligt ämne, men jag har en fråga.

Innan jag fick barn så hade jag mens lite då och då, den kunde liksom utan problem hoppa över någon månad och jag hade den ungefär i två dagar. I dessa två dagarna hade jag dock VÄLDIGT mycket mensvärk, alltså det gjorde så ont att jag bara kunde ligga i sängen. De dagarna jag orkade mig upp brukade jag bli skickad till vårdcentralen för jag fick yrsel och var väldigt blek. Men på denna tiden blödde jag nästan ingenting alls, det var liksom väldigt, väldigt lite blod och jag hade lika gärna kunnat använda trosskydd istället för binda liksom.

Men nu kommer vi till nuet. Ända sedan jag fick Lucas och mensen satte igång igen så har jag haft den varannan vecka i en vecka, alltså två veckor i månaden och jag blöder några kopiösa mängder. Jag byter binda säkert en gång i timmen för att jag inte ska blöda igenom den, och detta är dessutom en nattbinda. Är detta normalt eller borde jag söka hjälp?

För liksom kroppen har ju gått igenom en omställning så att just detta påverkade området påverkas kanske inte är så konstigt, eller?

Det har ändå något positivt med sig för jag har inte alls lika ont längre och nu behöver jag bara ta värktablett "ibland" (:

Puwsss

Tyvärr får klippet komma imorn. Tydligen så kom bara halva låten med innan minneskortet blev fullt. Så jag får spela in på nytt imorn, men det kommer!

Och det blir My immortal med Evanescence som jag kommer att lägga upp, sen kanske de andra låtarna också kommer, det är något jag måste fundera på haha.

Godnatt!

Nej, nu är jag fan trött på att vara deppad. Jag ska fortsätta vara en glad och stolt mamma och jag tänker fullständigt skita i Snuttes pessimistiska inställning. Vill han tro att hela livet ska gå under så får han väll tro det, men han ska fan inte lyckas dra ner mig och någon jävla skit! Jag tror att vårat liv kommer bli hur bra som helst om vi fortsätter tillsammans och att vi kommer ha varsin bil och villa inom några år, samt att jag kommer jobba som barnmorska eller något inom psykiatrin, punktsominihelvetepådet!

Gosh. Jag är typ helt slut i kroppen. Vi var ute och rullade innan och jag seriöst höll på dö. Jag kan ju också berätta att all känsel i mina fötter emigrarade typ halvvägs, haha. Och nästa gång jag åker ska jag seriöst be någon ta bild på mig för jag har en känsla av att jag ser ut som Bambi på hal is, hahaha. Aja, nu ska jag lägga mig och kolla på någon "feel good movie" och vara jätteglad.

Tut är hos farmor och jag saknar honom. Min lilla plutte... Hoppas han kommer sova gott utan sin mjuka, gosiga mamma bredvid sig, mihihi.

Det är dessutom konstigt det där. Ju äldre han blir, desto mer saknar jag honom när han är iväg någonstans utan mig. Det kanske är för att han tar större plats och märks mer nu här hemma. Nu är han ju verkligen en egen liten individ med världens mysigaste personlighet. Ja, jag vet inte.

Som ni ser så hittade jag även världens snuttigaste bild på honom också, 2 veckor var han där. Haha, lilla plutten.

Jag har nog seriöst sveriges suraste och otrevligaste pojkvän. Börjar fundera på om han lider utav pms besvär eller nåt?Jag är så trött på att bara behöva ta skit hela tiden, det blir liksom rätt jobbigt i längden.

Det går inge bra med min diet heller för den delen. Känns som jag bara vill lägga mig ner på golvet och dö, för alla vill hela tiden sänka mitt annars ganska positiva humör och inställning.

Jag är trött på hela världen.

Böööööh!

Idag var jag och Tut på mammagruppen. Det var lika mysigt som det alltid är. Jag har tänkt ta med kameran dit och fota lite, för Tut är så himla rolig när vi är där, haha. Aja.

Jag har varit lika duktig idag som igår. Men idag har jag kommit upp i färre kalorier, typ 1400 nåt.

Idag har jag faktiskt inte så mycket att skriva, jag har haft en ganska meningslös dag. Vi gick upp elva, sen åt vi, sen gick vi till mammagruppen och snart ska vi äta igen. Sen är det the mentalist ikväll och det är AWSOME så jävla värt att vara glad för!

Känner mig faktiskt ganska positiv också, men det går i vågor!

Puewsss

Misslyckades. Det blir för många kalorier. Jag tänker kasta ut osten!

Från och med idag ska jag äta 1300 kalorier om dagen och då kommer jag förhoppningsvis gå ner runt 1 - 1/2 kg i veckan. Det känns AWSOME och alltså kommer jag kanske ha gått ner mina 25 överflödiga kilon till den 26 oktober, wiie!

Aja, nog om det. Alldeles nyss var jag och min älskade Tut ute på en långpromenad. Vi gick ungefär en timme kanske och det var banne mig i rask takt, när jag kom hem typ droppade det svett från mig, maha, så nu känner jag mig duktig som fan. Och ni som läser får gärna hjälpa till att peppa mig så jag är lika duktig varje dag!

När vi kom hem igen hade Tut somnat i vagnen så jag flyttade över honom till spjälsängen. När jag la ner honom så vaknade han till lite så jag satte igång hans speldosa, sen gick jag och satte mig vid datan. Men liksom hans speldosa slutade inte spela så jag smög fram till dörröppningen och tittade och där ligger han och drar i snöret. Så när den slutade spela drog han i snöret så det började spela igen och gosade med sin snuttefilt, så jävla gulligt.

Aja, nu ska jag gå och göra gröt till Tut och lunch till mig (:

Puwsss

Jag vill, jag vill, jag vill.

jag vill så mycket. Jag vill ha ett intressant liv. Jag vill vara förlovad. Jag vill ha en systemkamera. Jag vill bo i ett hus. Jag vill ha en glad positiv pojkvän, jag vill ha tid att sätta mig ner och skriva brev till min pappa. Jag vill vara smal igen. Jag vill inte alltid vara stressad. Jag bara vill så mycket...

Jag orkar inte vilja så mycket och inte lyckas med något. Jag orkar inte, jag orkar inte!

Egentligen handlar nog allt om att jag inte vill vara den jag är. Jag har aldrig accepterat "mig". Jag tycker inte om "mig". Jag tycker att "jag" är dålig på allt och tjock och fet, det har jag alltid tyckt. Snälla berätta för mig hur man lär sig leva med det man har och den man är?

Hjälp.

 

 

 

 

Att ha den eller att inte ha den, det var frågan? Den benvita sidenklänningen hade hängt på galgen vid min garderob i snart två veckor. Den skulle hänga där tills imorgon, för då var det midsommarafton och klänningen skulle invigas.

 

Mina kompisar visste att jag ägnat större delen av vårterminen till att drömma om personen som jag var hemligt förälskad i. Det var på alla hjärtans dag jag hade träffat honom, Christoffer. Jag och min bästa vän hade haft en praktikdag på ett ambulansintag och Christoffer hade varit vår handledare den dagen. I våra ögon var denna muskulösa kille en hjälte. Christoffer var runt tjugosju, men det hade inte stoppat oss från att falla huvudstupa för hans charm. Jag som trott att jag aldrig skulle påverkas av Newtons gravitationslag hade nu fallit som äpplet från trädet för Christoffer.

 

Så var det dags att använda klänningen. Efter att ha sett min reflektion i spegeln kunde jag inte sluta le. Jag var oerhört vacker idag och ikväll skulle jag och Jessica träffa våra drömprinsar, det var vi alldeles säkra på.

 

När vi kom fram till midsommarstången så var det fullt med småbarn och lyckliga barnfamiljer med diverse släktingar överallt så jag och Jessica begav oss på en desperat jakt efter en liten gräsplätt att sitta på.

 

Innan jag visste ordet av det blev jag neddragen på en blå filt mitt i folkvimlet och möttes av ett fult flin.

-        -  Hej!

Jag var oerhört chockad och hyperventilerade lite smått innan jag insåg vem det var som satt framför mig. Till sist så stammade jag fram ett pipigt:

-        -  T- j - j- a!

Christoffer log och jag kunde känna hur jag sakta drabbades av panik. Jag ville därifrån så fort som möjligt och började fundera på den enklaste flyktvägen, skulle jag krypa, springa, gå? Vilket var mest diskret? Jag kunde höra hur Christoffer desperat försökte föra ett samtal med mig:

-        -  Jaha, eh, jag menar vad gör du nuförtiden då? Eller jag menar, jag vet inte vad jag ska säga, öh.

Efter ungefär fem minuter lyckades min hjärna i all uppståndelse aktivera munnen och jag pep fram:

-        -  Jag måste nog gå nu!

 Sedan reste jag mig upp och sprang. Jag och min urkassa kondition orkade bara ner till badplatsen. När jag kommit fram till bryggan märkte jag att han hade följt efter mig.

-       -   Snälla, kan du inte prata med mig, snälla. Vad har jag gjort för fel?

Utan att tänka mig för så började jag skälla på honom för allt jag var värd.

-        -    Är du fullständigt bakom flötet eller? Du kan inte bara dra ned en totalt ovetande person på marken och sedan tro att personen i fråga skall kunna föra en normal konversation med dig. Vad tänkte du med egentligen?

Morrade jag mot honom och han såg sårad ut och började gå tillbaka mot midsommarstången. När jag insåg vad jag gjort fick jag skuldkänslor.

-        -   Du förlåt, det var inte meningen att skälla så, men jag blev jätterädd när jag bara hamnade på marken helt plötsligt, jag var inte beredd på det.

Han vände sig om och log generat sedan sade han:

-        -  Jo, det kan ju förklara varför du såg ut som en fågelholk.

Jag började skratta, sedan tänkte jag på hur perfekt han var, hur perfekt han var för mig och hur bra vi egentligen passade ihop.

 

Efter en liten stund av skratt satte vi oss ned i sanden på stranden. Han log mot mig och strök bort en hårtes från min kind. Då kom känslan, för första gången kände jag mig älskad. Han flyttade sig närmre och böjde sig försiktigt fram så våra läppar kunde mötas, sen kysstes vi. Solen hade börjat gå ned och där satt vi, han och jag, alldeles ensamma.

 

När det började ljusna drabbades jag av en ny känsla, en känsla av ånger och skuld. Jag ursäktade mig och sedan gick jag därifrån. Jag försökte fly från känslan, som om den var ytlig. Jag kunde ju inte fly från den, den satt inom mig, i mitt hjärta och den skavde. Även fast jag förmodligen insett detta faktum för länge sedan fortsatte jag att fly. Sedan kom natten och det började mörkna på himlen. Sedan kom regnet och på avstånd kunde man höra muller från åska och plötsligt kunde man se blixtar som lyste upp sjön med sitt starka ljus.

 

Min vita sidenklänning var våt och sandig.  Jag satte mig ned på gräsmattan mellan några träd.

 

Jag hade perfekt utsikt över sjön och ljudet fån åskans muller tillsammans med regnets droppar och blixtarnas vackra färger gjorde mig ännu mer ledsen. Det var rejält kyligt och mitt smink hade smetat sig i hela ansiktet. Plötsligt kom tårarna, de kom i vågor och jag var tvungen att hulka för att kunna få luft. Hur kan något som är menat att för att man skall känna sig hel, få en att känna sig så otroligt tom?

 

Vem var jag egentligen? Jag varken var eller hade någonting. Jag hade ingen familj som stöttade mig eller brydde sig om mig, jag var alldeles ensam. Sen kom Christoffer, han hade visat enda sedan alla hjärtans dag att han brydde sig om mig, han hade visat att han kanske till och med tyckte om den jag var.

 

Någon minut senare reste jag mig upp och började gå. Jag hade ingen aning om var, jag ville bara bort. När jag gått några hundra meter märkte jag att jag automatiskt styrde mina steg mot Christoffers hus och när jag nästan var framme var jag tvungen att ta hjälp av trappräcket för att ens komma upp för trapporna.

 

Jag knackade löst på dörren och inifrån hördes en dunk och sedan öppnades dörren.

 

När han såg mig såg han ut som han sett ett spöke. Han vände i dörröppningen och hämtade en filt, sedan bar han in mig och lade mig på sin soffa. Inne vid soffan virade han filten om mig och såg frågande ut, men jag hade inget att säga. Jag tror han förstod det på mitt ansiktsutryck också, för han sa ingenting. Efter en stund satte han sig bredvid mig och höll om mig. Då kom tårarna igen, jag kunde inte stoppa dem utan jag somnade till sist.

 

Mitt på natten vaknade jag. Christoffer hade också somnat och låg mot min axel. Jag var lycklig för att jag hade honom, han var verkligen min drömprins. Sedan somnade jag om.

 

När jag vaknade igen låg jag i en säng och det första min blick mötte var Christoffers vänliga ögon.

-        -   Sovit gott?

Tillade han och gäspade. Jag log mot honom och svarade retsamt:

-        -   Vad tror du?

Han flinade och sedan började han leka med mitt hår. Sedan sa han:

-        -   Fattar du hur kär jag är i dig?

-        -    Vad menar du?

Svarade jag med en allvarlig isig blick. Vad var detta? Varför var jag arg på honom när jag borde vara glad att han besvarar mina känslor? Nu blev jag arg på mig själv också, vart hade känslorna från igår tagit vägen? Varför kändes allt så konstigt? Jag kunde känna hur gråten började samlas i halsen och efter en stund grät jag igen. Han höll om mig och tröstade mig och bad om ursäkt för det han hade sagt till mig. Jag ville förklara hur mycket hans ord betydde men jag hade inget kvar att säga, jag var tom.

 

Vid denna tidpunkt hade min mamma förmodligen kallat in hela Sveriges poliskår för att hitta mig. Jag ville ringa till henne, men samtidigt inte, jag visste exakt vad hon skulle säga, hur mycket hon skulle skälla på mig och hur långt utegångsförbud jag skulle få. Ändå så lät jag hjärnan vinna, så jag ringde.

 

Mamma svarade med en hes röst:

-        -  Ja hallå?

-        -   Hej mamma, det är jag?

-        -   Var är du? Vet du hur orolig jag har varit för dig? Va? Kom hem nu, genast!

-        -   Mamma, jag kommer inte hem på ett tag, jag vill att du respekterar det valet och att du låter mig leva mitt eget liv för en gångs skull. Jag är trött på att ta hand om dig varje gång du har druckit, jag är trött på hela det livet jag lever och därför tänker jag låta bli att leva det nu.

 

Efter en stund kunde jag höra tydliga snyftningar från mamma, men vad skulle jag göra? Min mamma var alkoholist och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Jag hatade mitt liv och jag hatade henne, men jag ville ändå inte såra henne eftersom hon var min mamma.

-        -  Okej? Men lilla gumman, du kommer väl och hälsar på mig, du behöver en mamma du är bara sjutton år?

Nu grät hon, jag hade sårat min mamma, men jag kunde inte alltid ta hand om henne, hon var tvungen att lära sig ta hand om sig själv.

-       -   Jag kommer att hälsa på dig när du tar i tag i ditt liv, du kan inte dricka alkohol varje dag, det är skadligt, när du slutat med det kan du börja fundera på att höra av dig Hejdå.

Sedan lade jag på. Det kändes skönt att jag äntligen satt stopp för hennes manipulering, men samtidigt svårt, för hur det än var så var hon min mamma och det kunde ju ingenting ändra på.

 

Jag var ensam hemma hos Christoffer nu, han jobbade och jag hade lov. Jag tittade lite på tv under dagen och lagade spagetti till mig själv till lunch.

 

När han kom hem verkade han förvånad över att jag var kvar. Jag förklarade hela situationen med mamma för honom och sade att jag skulle flytta hem till Jessica de närmsta dagarna, men undrade om det var okej att jag stannade några nätter till? Han sa att det var hur lugnt som helst och att jag kunde stanna så länge som jag behövde. Klockan började nu närma sig fem och jag började bli hungrig igen, så jag och Christoffer hjälptes åt att laga mat. Det blev någon slags reströra med allt möjligt i, men det gick att äta.

 

Efter maten var han trött så vi gick och lade oss i sängen. Jag hade fått nya känslor för honom, känslor som räckte längre än dagen innan. Han började leka med mitt hår precis som han gjort på morgonen, sedan lade han sig på mage och kysste mig. Det var lika försiktigt som den gången på stranden, men skillnaden var att jag kysste tillbaka. Han blev glad det märktes och vi började kyssas mer intensivt. Han började smeka mig och jag gjorde inget motstånd. Han började ta av sig sina kläder och jag tog av mig mina, sedan hände det som hände, vi hade sex.

 

Innan han somnade pratade vi om saker. Han berättade om sin pappa. Hans pappa hade dött något år tidigare av alkohol förgiftning . Han saknade honom, men var ändå sur för han kunde inte förstå hur alkohol kunde förändra en person så mycket.

 

På morgonen dagen efter ringde det på min mobil. Jag hade jättemånga missade samtal och ett sms från Jessica. Det var ganska tidigt på morgonen så när jag gick upp för att svara låg Christoffer kvar i sängen och drog sig i sängen, men han kastade sig ut i vardagsrummet när jag skrek.

-       -   Jessica är död.

Snyftade jag.

-       -    Lilla gumman, vem var det som ringde?

Frågade han och höll om mig.

-       -    J - Jessicas föräldrar, hon tog självmord igår kväll!

Skrek jag och frigjorde mig från hans famn. Han såg sårad ut och tittade på mig med ledsna ögon.

-       -    Jag önskar jag kunde göra något, men det kan jag inte. Du måste förstå att jag inte är Gud, förlåt!

Snyftade han och sedan gick han in i sovrummet och klädde på sig, sedan försvann han ut genom ytterdörren och drämde igen den efter sig.

 

Jag grät hela kvällen. När Christoffer kom tillbaka satt jag och tittade på tv. Han sa ingenting när han kom in, han gick ut i köket och kom in i vardagsrummet med en smörgås.

-        -   Förlåt…

Mumlade han mellan första och andra tuggan. Jag drog min hand över hans kind, han tog min hand och gav den en nätt puss innan han flyttade närmre mig. Jag log mot honom och han log tillbaka, sedan lutade jag mig mot hans axel. Tårarna började rinna igen, han behövde varken säga eller göra något, det enda jag behövde var att höra hans hjärta slå.

 

Vi somnade i soffan framför teven. När gryningen kom gick han upp och gjorde sin vanliga gamla frukost, sedan åkte han till jobbet. När han hade åkt gick jag och tittade på min mobil och jag hade fått ett sms, det var från Jessica och hade kommit samma kväll som hon tog självmord. Jag tänkte vänta med att läsa det tills han kom hem igen tänkte jag och gick en runda ner till byn.

 

Han hade fortfarande inte kommit hem när jag var tillbaka från min runda så jag satte mig på sängen sedan öppnade jag sms:et.

 

”Hej gumman. Det är några saker som jag tror du måste veta. Jag har haft ett förhållande med Christoffer. Han utnyttjade mig och krossade mitt hjärta när han sa att han var kär i dig. Jag ville berätta för dig, men jag visste hur kär du var i honom så jag kunde inte. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär det vet du, men ibland så kan man inte styra över vad man känner. Förlåt. Kram Jessica.”

 

Jag kunde inte förstå varför han inte hade sagt något om det. Tårarna sprutade nedför kinderna på mig när jag hörde att ytterdörren låstes upp.

-       -   Hur fan kunde du vara så känslolös?!

Skrek jag när han kommit innanför dörren. Han tittade på mig och vädjade med munnen att jag skulle sluta. Jag tittade på honom med rödgråtna ögon, sedan kastade jag mobiltelefonen på honom.

-       -   Varför sa du ingenting?

Snyftade jag fram. Hans ögon började bli lite röda och man kunde tydligt se hur han pressade tillbaka tårarna.

-      -    Jag ville inte såra dig.

Jag orkade inte höra några bortförklaringar, detta var oförlåtligt. Jag hämtade mina saker sedan lämnade jag hans lägenhet i vrede.

 

Jag gick hem till mamma igen. När jag kom fram till trapphuset tvekade jag lite innan jag gick in, sedan gick jag sakta upp för trapporna och försökte dikta ihop en vettig förklaring till varför jag varit borta.

 

Mamma öppnade dörren med en rykande cigarett i munnen och en våg av besvikelse gjorde sig bekant inom mig.

-       -   Är du redan hemma, jag trodde jag hade semester ifrån dig?

Sa hon och tryckte ned den halvrökta cigaretten i askkoppen.

-       -   Hej mamma! Trevligt att se dig också.

Svarade jag surt på hennes välkommande och sparkade trotsigt av mig skorna innan jag gick med bestämda steg mot mitt rum och smällde igen dörren. Jag snubblade fram till sängen och lade mig ned på rygg. Hur kunde han såra mig så djupt? Hur kunde han göra så mot min bästa vän? Jag kunde inte förstå, han var inte värd min förståelse. Han hade dödat henne, det räckte för att hata honom.

 

Dagarna gick och mamma var full i princip varje dag. Jag hatade henne med. Hon förstörde mitt liv, det gjorde alla runtomkring mig och jag önskade att jag aldrig funnits.

 

Veckorna hade börjat gå fortare sedan den kvällen hemma hos Christoffer. Han hade skickat ett sms där han bad mig att gå vidare vad som än hände. Jag hade raderat det på en gång, inget mer trams från honom, ingen skulle få förstöra mitt liv.

 

Han hade sårat min bästa vän och jag kunde ju aldrig veta om han hade samma planer med mig, jag skulle i alla fall inte tillåta det att ske. Ibland brukade jag fundera på hur jag skulle reagera om han dog, skulle jag ens bry mig? Förmodligen skulle jag det, även om han inte var värd det.

 

Efter att ha tyckt synd om mig själv i några veckor vågade jag mig ned till affären även fast det skulle innebära en risk att träffa honom. Jag gick in bland hyllorna och bara vandrade omkring. Sista gången jag gick där hade jag gått med Jessica. Hur kunde detta hända? Plötsligt ser jag honom, han står med en tjej och jag nästan kräks vid åsynen av dem. Att en människa har rätt att vara så känslokall, tänkte jag, sedan gick jag därifrån.

 

När jag kom hem diktade jag ihop ett självmordsbrev som jag skulle lämna till Christoffer så han skulle förstå hur ont det gjorde att inte ha någon bästa vän längre. Jag talade även om den hemlighet jag haft för mig själv ett tag nu, att jag var gravid. När jag var klar med det tog jag på mig min vita sidenklänning som fortfarande var smutsig och sedan gick jag och lade brevet i hans brevinkast.

 

Jag skulle hoppa från en bro. Jag gick i rask takt mot den bron som hade längst fallhöjd i staden jag bodde i. När jag kommit fram klättrade jag upp på räcket. Mina händer var svettiga och det hade börjat regna. Plötsligt hörde jag ett fruktansvärt vrål bakom mig.

-       -   Gör det inte!

Det var Christoffer. Jag tittade ned mot det mörka vattnet och tappade taget med ena handen. Några sekunder senare låg jag i det iskalla vattnet jag nyss tittat ned på och snart så sjönk jag. Christoffer kastade sig i efter mig . Han fick upp mig på land. Jag hade sjunkit till botten innan han fått tag i mig så jag var knappt vid medvetande. Jag kunde höra en dov röst som talade, men jag kunde inte känna något. Efter en stund hörde jag även sirener som verkade väldigt långt borta. Sedan blev allting svart och tyst.

 

Det sägs att en hjälte kan rädda oss, men tänk om hjälten inte hinner fram?

Lägga in ett videoklipp/musik på din blogg.

1. Börja med att gå in på youtube och välj ett videoklipp.


2. Sedan kopierar du det som står i rutan som är inringat i rött.

3. Sedan skapar du ett nytt inlägg om du inte gjort det innan.

4. Sedan klickar du på html-knappen som är inringat i rött nedan.

För det första vill jag bara säga att jag vet att du är Emma. För det andra måste jag verkligen tillägg hur korkad du måste vara för att posta en anonym kommentar och sen tro att jag inte skulle komma på vem du är när du skrivit kommentarer med namn och från samma ip-adress innan.

När fick du bli stolt?
Det är ganska så stor skillnad på att vara stolt över sitt barn och vara stolt över att man är en ung ensamstående mamma, ellerhur? Jag skiter i om det inte var menat som att hon var stolt över att vara ung, ensamstående mamma, men skriver man det i den meningen som hon har gjort så är det ganska självklart att det uppfattas på det viset.

Ganska dum fråga att ställa också, jag fattar inte riktigt vart du vill komma med den? Tycker du inte att det är skillnad på att vara stolt över sitt barn och att vara stolt över vad man är?

Du kan lika gärna lägga ner för du har inget att komma med. Skriver man "jag är en stolt ung, ensamstående mamma till min dotter ---- " så uppfattas det exakt som det står. Därför väljer man sina ord noga i dessa sammanhang. Nu tycker jag att jag har upprepat mig tillräckligt många gånger för att du ska fatta, för hur jävla korkad som helst kan du fan inte vara, omogen vet vi alla att du är vid detta laget och jag hoppas att ditt inlägg om någon "överaskning" inte handlar om att du ska ha barn för det är du absolut inte kapabel till om du ligger så långt ned på mognadsnivån.

Jävla dagistrams. Skaffa ett liv nu är du snäll och sluta stör mig!

Jag bara är tvungen att uttrycka min irritation mot den nya bilbarnstolen. Den tar alla jävla plats i bilen och jag HATAR att behöva sitta med knäna in i instrumentbrädan, eller om jag sitter bak, in i sätet framför. Gaaaah, så irriterande, det finns inget värre, man kan liksom inte sträcka ut benen och man sitter ihop tryckt med ryggstödet helt rakt och jag hatar det, HATAR! Jag hatar att åka bil, fan vad jag hatar det. Usch fy i helvete!