Ryan Dunn.

Jag lyckas inte forma meningar i huvudet. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag är och har sedan några år tillbaka varit ett riktigt stort fan av Jackass (och alla liknande program/filmer). Ryan Dunn och Bam Margera har alltid varit favoriterna.

I förrigår, den 20 juni så omkom Ryan Dunn i en tragisk bilolycka. Någon av mina vänner på facebook hade gillat en sida som hette "Rip Ryan Dunn". Min första instinkt var att inte tro på det, men gillade sidan, sedan gick jag ut på google och googlade fram mer info. När jag fick det bekräftat att det var sant att han var död var jag tvungen att gå och kräkas. Jag vet inte varför. Jag tror jag blev chockad..

För min del spelar det ingen roll om han var full eller inte när det hände. Människor gör misstag och enligt hans nära och kära är det ingenting som han vanligtvis skulle ha gjort.

Jag har läst många kommentarer och sett många videobloggar på youtube där folk anklagar honom för att ha MÖRDAT sin vän Zachary Hartwell. Det gör mig fruktansvärt irriterad. Ryan Dunn dödade ingen medvetet, varken sig själv eller Zach. Det var en olycka. Zach gjorde ett val när han satte sig i bilen med Ryan, det var ingen som tvingade honom. Det finns ingen som vet vad som pågick i bilen fram till krashen, vem vet, Zach kanske satt och hejade på Ryan och bad honom köra fortare? Dom var förmodligen lika fulla båda två, så att skylla krashen på Ryan och göra honom till en syndabock enbart för att han körde är inte rättvist överhuvudtaget.

Människor är så snabba att döma och det är sorgligt att Ryan Dunn's död ska bli så smutskastad för att han troligtvis hade druckit. Det känns som människor har tappat all respekt för dom döda när de skriver såna fruktansvärda saker som de faktiskt gör om honom. Ingen förtjänar att dö, speciellt inte någon som har hela livet framför sig.

Ryan Dunn var en ikon. Han och Jackass gänget inspirerade en hel generation att sätta sig i kundvagnar och krocka med saker. Jackass gänget har gett oss många skratt. Därför känns det inte riktigt okej att han ska bli smutskastad för ett misstag tusentals andra begått före honom, även om det var skitdumt vad han gjorde.

Här finns info om olyckan: Expressen, TMZ och abclocal.

Mina tankar går till hans flickvän Angie, hans familj, Bam, April, Phil och andra i hans närhet.

Han var en awesome person och gav mig många skratt.

Rest in peace, Ryan "Dunny" Dunn <3

Världen kommer inte vara densamma utan dig.

Nedan finns några klipp som berört mig djupt. Det första klippet är en "tribute" film med massa roliga scener från CKY-filmerna. Klipp nummer två är med April och Phil (Bams föräldrar) där de berättar om hur Ryan var som person och sista klippet är när Bam besökar platsen där olyckan inträffade. Han gråter en massa och hela klippet är hjärteskärande för min del, med tanke på att man verkligen sett hur nära Ryan och Bam stod varandra under alla de år de medverkat i samma serier och filmer.

 

Om jag hade fått en dag till med min mamma, bara en, så vet jag exakt vad jag hade gjort.

Jag hade börjat med att ge henne en bamsekram och bara andats in mammalukten. Sen hade jag bakat bullar med henne, en massa bullar. Sen hade jag tagit med henne till stranden. Där hade jag velat doppa fötterna i vattnet och bara sitta där på strandkanten med henne i tystnad. Sen hade jag tagit med henne hem och lagat tacos och efter det skulle vi ha tittat på bilder från när hon var ung så jag kunde lyssna på alla hennes berättelser från när hon var liten (jag älskade när vi gjorde det). Sen hade jag sjungit "Mama" med Spice Girls för henne, för hon älskade att höra mig sjunga och uppmuntrade mig alltid att göra det. Sen hade jag berättat hur mycket hon beydde för mig och hur mycket jag älskade henne och gett henne en till bamsekram. Självklart hade jag presenterat Lucas för henne också, det hade jag gjort efter min bamsekram och han hade fått varit med hela dagen..

Det hade varit den perfekta dagen. Det hade dock varit mysigt att uppleva våra mamma/dotter stunder lite då och då också. Våra samtal om allt möjligt som kunde vara ändå in på natten. När vi var och handlade tillsammans och hon direkt visste vilka kläder jag ville ha. Alla kvällar vi satt tillsammans i soffan när alla andra sov och pratade om hennes förflutna, tittade på Gilmore Girls och åt kebabrullar som hon gått och köpt speciellt till oss. Det finns så många stunder som jag hade velat uppleva igen, många stunder jag hade velat få chansen att göra om, om jag bara kunde.

Jag saknar min mamma :(

Mm.

Det är faktiskt sant, att sorgen känns lättare efter ett tag. Eller lättare och lättare, den går att hantera nu iallafall. Nu blir jag inte längre ledsen av dom glada minnena, vilket jag blev innan, nu känner jag bara saknad. Det är så svårt att förstå att jag aldrig kommer att få träffa henne igen, äta hennes mat, hennes bullar.. Det är som att jag inte kan acceptera det.

Någon del av mig tänker dock alltid att hon ser mig. Det är en konstig tanke egentligen, men ack så tröstande. Jag har kommit till en punkt där jag fortfarande vill göra henne stolt. Vara den personen som hon var så stolt över.

Jag får dock skuldkänslor över det ibland. För jag vet att det finns saker som hon hade velat att jag gjorde. Svarat på mina syskons brev till exempel. Det handlar inte om tidsbrist, för det är vad jag intalar mig själv, att jag inte har tid.. Men det är inte det. Jag känner mig så tom på ord varje gång jag sätter mig ned med ett tomt papper. Allting jag skriver känns så dumt och då struntar jag bara i det. Jag skulle ha skickat brev till min lillasyster när hon fyllde år, köpte ett kort och allting, men jag skickade det aldrig. Jag skulle skicka brev till min pappa och berätta om begravningen, men jag har inte ens börjat formulera orden i huvudet (vilket gör mig jätteledsen). Min farmor skickade brev för några veckor sen, en bild på sig själv och allt, men jag har inte förmått mig att svara.

Jag är världens sämsta syster, dotter och barnbarn. Jag gnäller alltid över att jag inte har någon, men det är ju jag själv som stöter bort dom..

Därför tänker jag nu ge ett löfte, inför alla er. Imorn ska jag gå och köpa frimärken, sen ska jag sätta mig ned, med en hög tomma pappar och skriva breven. Sedan ska de postas på torsdag när jag lämnar Lucas hos dagmamman. Punkt.

Inget mer skylla ifrån sig nu.

Många hade saker emot min mamma, på grund av hennes problematik och fortfarande är det många som inte förstår varför jag sörjer. Vissa människors hemska ord surrar fortfarande runt i huvudet på mig. Men, en gång för alla nu.. Jag älskade min mamma, för den hon var och trots hennes svårigheter och problem. Allt det hemska är bortglömt och förlåtet, det finns ingen anledning att älta det längre. Jag saknar alla bra stunder, alla stunder då hon verkligen var den bästa mamman i världen för mig, för tro mig, det finns tusentals exempel på såna stunder.

Nu ska ominstallera msn och hoppas på att det börjar fungera igen, sen blir det ett avsnitt Gilmore Girls innan jag somnar.

Natti.

Jag är sårad.

Vet inte om jag någonsin kommer att vara kapabel att förlåta honom för detta. Det kom som en blixt från klar himmel. Jag trodde vi gick på samma väg. Han sa att han har tänkt på det länge, hur länge? När då? Nu i helgen när vi låg tillsammans i soffan och skrattade också? I helgen när vi var i malmö? När?

Jag kan inte äta, inte tänka, vill bara sluta finnas.

Någonting inom mig hoppas fortfarande på att han ska ringa, eller komma in genom dörren och be om ursäkt och säga att han inte menade någonting han sa, att han bara var förvirrad. Men det är bara slöseri på hopp, egentligen. Istället borde jag hoppas på att allt löser sig för mig och Lucas och att vi får ett bra liv utan honom, han vill ju inte vara med oss ändå.

Det kommer ju inte gå att gå tillbaka oavsett, jag kommer aldrig att glömma detta, den här känslan. Jag kommer känna den varje gång jag ser honom. Hur kunde allting gå åt helvete medans jag trodde det var bra?

I dont get it.

Jag smakar på orden dubbelsidig lunginflammation och bitchslapar mig själv för att jag trodde att hon simulantiserade sin hosta sista gången vi någonsin pratade i telefonen.

Hon dog av lunginflammationen, precis som Brittany Murphy. Det känns så overkligt, det fanns ju ett bot.. Hade hon bara gått till doktorn så hade hon kanske levt nu. Jag vet att det inte är lönt att spekulera, men jag kan inte låta bli. Det stod även att hennes övervikt eventuellt hade förvärrat lunginflammationen och att det var därför hon dog.

Jag känner skuld, det gör jag.. Av många anledningar. Jag har fortfarande inte kommit ur overklighetsfasen och kan ibland komma på mig själv med att planera en framtid med henne som inte finns.

Livet är inte rättvist, jag har accepterat det, men detta var nog en av de största orättvisorna någonsin.. Varför just min mamma, efter allt min familj gått igenom, när allting äntligen började gå åt rätt håll.. Varför? En mamma till fyra döttrar varav en av dom förmodligen inte ens kommer att minnas henne.

Min mamma, min älskade mamma.

Detta är jobbigt, jag tycker verkligen det även om det inte är något jag visar..

:(

Beskedet alltså, om orsaken..

Jag vet inte vad jag ska känna, just nu är jag förtvivlad. Jag tänkte och hoppades att det skulle vara allvarligt, och att det liksom inte hade gått att rädda henne, men det hade det.. Hade någon bara sett att hon behövde hjälp så hade hon levt nu.

Jag är inte redo att skriva ut orsaken riktigt än, måste smälta det själv först.

Nu är allting över, slut, finito..

Jag hittade skivan med bilderna från när mamma var och hälsade på för sista gången.. Detta är den sista bilden jag har på henne, tyckte den var ganska fin. Synd att den är tagen med min dåliga kamera bara, så den är asdålig kvalité.

När jag ser bilder på henne så inser jag hur mycket jag saknar henne. Beskedet om orsaken har inte kommit än, jag som vill veta. Dock så är det egentligen inte mycket till tröst att veta hur, hon kommer inte tillbaks ändå.

Sorgen känns nästan värre nu än innan, för nu börjar man förstå vad det innebär, hur tomt det kommer vara utan henne.

Det är snart 4 månader sen, i november kommer det vara ett halvår.

Jag blir fortfarande jätterädd när det plingar på dörren och jag drömmer fortfarande mardrömmar, orden återupprepas "det är din mamma, hon har tyvärr avlidit". Deras ansikten, min dumhet, hjälplösheten, allting återspelas om och om igen..

Tears..

Nu ska jag gå och hämta Lucas hos dagmamman, sen ska vi få undan lite här hemma tänkte jag..

Kram!

 

Nixh skickade länk till denna låten och videon lite tidigare idag..

 

Jag klarade inte att se hela utan var tvungen att stänga av den för att jag blev så berörd.

 

I miss you mum.

Jag har länge velat fram och tillbaka angående min mammas dödsorsak, ifall jag ville veta den eller inte..

Ett tag var jag helt säker på att jag inte ville veta, jag ville bara låta allt vara och hantera det som det var istället, men nu på senare tid så har jag känt att jag kanske hade kunnat bli lite hjälpt av att veta. För det är något jag har grubblat på.. Om hon tog livet av sig eller inte? Varför i såna fall, ville hon inte komma och träffa mig och Lucas? Men nu vet jag, jag vet inte exakt, men jag vet att det inte var självförvållat.

Hon ville alltså träffa mig och Lucas, det var alltså en olyckshändelse.. Hon dog naturligt.

Inte av ålder då, hon var ju bara 44, men förmodligen av någonting sjukdomsrelaterat.. En stroke, hjärtinfarkt, blodpropp?

Nej, nu längtar jag lite tills papprena äntligen anländer i brevlådan. Så att jag kan få veta exakt och gå vidare, försöka gå vidare iallafall..

Det fanns vissa saker jag bara kunde prata om med dig, våra minnen, de som vi delade tillsammans, nu är jag den enda som minns, men vem ska komma ihåg när jag glömmer?

 

Så underbart vackert.. Denna vill jag att de ska spela på min mammas begravning, bara spela den så man kan sitta där och lyssna. Jag älskar filmen Casper.. Och det var med min mamma jag såg den första gången så det finns en connection också, även om det inte hade behövt finnas det då musikstycket är så underbart vackert i sig självt.

 

Känslan jag får inom mig när jag hör detta går inte ens att beskriva med ord, så vackert tycker jag det är, speciellt början och slutet.

 

Jag hade tänkt spela in några covers idag, men nä, jag orkar inte, rösten sammarbetade inte heller.

 

Men nu ska jag torka tårarna och försöka få i mig lite frukost (jag vet att klockan är ett, ja), bättre sent än aldrig ;)

Kram!

Får mig att tänka på mammas avslut på alla våra telefonsamtal "puss och kram, mamma älskar dig precis som du är"...

Jag har förlorat min mamma två gånger.

 

Första gången var när jag blev fosterhemsplacerad. Jag kände exakt samma sorg då som nu. Det kanske är därför jag kan hantera den nu? Kontrollera den? Eller så tror jag bara att jag kan det, jag vet inte.. Jag inbillar mig iallafall att jag kan styra över min gråt och mina känslor angående min mammas bortgång, att jag liksom kan stänga av dom när jag behöver.. Eller min gråtattack tidigare idag bevisar ju motsatsen, men den bara kom från ingenstans och jag hade inte gråtit så sen jag fick beskedet, eller störtbölat kanske man borde kalla det.

 

Mitt liv är en stor röra av stora förluster. Jag har förlorat alla betydelsefulla vuxna som jag haft omkring mig på det ena eller andra sättet. Visst, dom har kanske inte dött, men dom vill inte ha med mig att göra, så det är ju i princip samma sak.

Jag är så trött på att förlora.. På att folk sviker.. Och snart är det säkert dags igen. Jag kommer inte att få mitt satans bidrag som jag ska söka och det betyder att jag måste packa alla mina saker igen och flytta (till en egen lägenhet). Jag vill inte lämna ännu ett hem där jag känner mig trygg, jag vill bara få vara någon gång. Ha det så som jag faktiskt förtjänar. Man ska inte behöva kastas omkring överallt, ständigt känna att man inte kan packa upp alla saker för att man får packa ner dom sen igen. Man ska inte behöva gå runt och oroa sig alltid..

 

 

---

 

Jag vill bara tillbaks till den tiden då jag gick i lågstadiet och hade allt, en familj och ett hem. Jag vet exakt vart allting gick fel, vilka det var som orsakade att allt föll samman.. Jag vill bara åka tillbaks och fixa allting, för då kanske mamma hade levt nu. Och ja, jag vet att det är fruktansvärt onödigt att älta detta, för det finns inga tidsmaskiner och jag hade inte kunnat ändra på något ändå.. Jag var bara ett barn, allting som hände har jag ju insett i efterhand. Men ändå så hyser jag ett sånt hat mot den jävla häxan som förförförde min pappa och nästlade sig in i min familj för att sakta ta sönder den. Och någonstans i detta så är det mitt fel faktiskt, för det var jag som blev kompis med häxans dotter och det var så de fick kontakt med varandra.

 

Ingen vet hur hemskt allting blev när dom kom in i bilden. Mamma och pappa hade nästan precis gift sig, sen var pappa otrogen med häxan, mamma fick reda på det och blev deprimerad så hon sov hela dagarna och medans hon sov så lekte häxans barn med mig och mina syskon, dom praktiskt taget flyttade in till oss (de sov där väldigt ofta), vi hade med dom på våra semestrar och sånt och ingen satte stopp för det. Jag förlorade nog mamma redan där, för hon blev aldrig sig själv riktigt efter det..

 

Jag har många gånger desperat försökt leta upp den där bilden på mig, Johanna och mamma när vi sitter på köksgolvet. Mamma var så vacker och det syns på långa vägar att hennes leende på den bilden var äkta. Jag älskar den bilden och önskar verkligen att jag hittar den en dag, eller kanske en kopia av den när vi ska rensa hennes lägenhet.

Åh nä, min älskade mamma.. Min glada lyckliga mamma som satte mig till världen efter en svår förlossning. Hon finns inte mer.. Hennes syster, min moster som är a-lagare finns och slösar bort sitt liv och min mamma som hade fyra fantastiska döttrar finns inte mer.

 

Det är så svårt att inse att man aldrig mer kommer att få en kram av henne igen. Att vi kommer att få hälsa på en gravsten när vi hälsar på i västerås. Det fanns så mycket jag ville fråga..

 

Förlåt för en massa dravel om ingenting.. Kunde inte sova och detta var det jag tänkte på, behövde få det ur mig..

 

Godnatt!

Jag har känslan av att vilja spy hela tiden. Som om det är något slags uppror inom mig.. Usch jag bara önskar att allt detta var över så att jag slapp tänka på det, men ännu är det en lång jobbig bit kvar.

Jag känner hela tiden ett tryck över bröstet och en förlamande rädsla inombords, jag vet inte om det är undantryckta känslor som försöker leta sig fram? Jag beter mig som vanligt på dagen fastän jag inte mår bra. Jag saknar min mamma som tusan och får känslan av att vilja ringa henne och ventilera hela tiden..

Oavsett hur mycket jag försöker anstränga mig att inte tänka på henne så kommer det alltid upp något som påminner om henne. Öppnar jag frysen så ser jag köttfärs och påminns om hennes goda spagetti och köttfärs-sås som jag aldrig mer kommer att få äta. Ska jag ta något ur skafferiet påminns jag om hennes goda bullar som jag aldrig kommer kunna äta igen. Öppnar jag klädskåpet ligger det ett dussin strumpor och pyjamasar som jag fått av henne där. Tittar jag på min kamera så inser jag att det var tack vare henne som jag fick råd med den.. Allting påminner om henne, allt.

Jag är trött och utmattad och vill bara sova, men så fort jag stänger ögonen och allting blir tyst så återuppspelas stunden då jag fick beskedet. Hur det plingar på dörren en massa gånger innan Snutte öppnar och hur han sedan väcker mig och säger att det är polisen och att de söker mig.. Jag insåg direkt att det var något fel, det är det ju iförsig alltid när polisen kommer, men denna gång fick jag bara en iskall känsla av att det hänt något med antingen mamma eller pappa. Poliserna skakar hand med mig och säger sina namn, nu minns jag inte ens deras ansikten, jag minns bara rösten som säger "vi har dåliga nyheter, heter din mamma Carita Heinonen?" Jag svarar ja och sedan känns det som att jag får en hink med kallt vatten hälld över mig "hon har tyvärr avlidit" och jag svarar "okej" och ler.. Sen vill de att vi ska sätta oss i köket och jag minns att de gick in med skor på mitt nyskurade golv, sätter sig vid bordet och börjar fråga en massa om mina syskon och om jag ska underrätta dom eller om jag vill att dom ska göra det? Jag lyssnar knappt, känner bara mitt hjärta som slår stenhårt, att jag är yr och att mina händer blir kalla och svettiga.. Jag skakar lite också, sen kommer tårarna.. Jag försökte torka bort dom, ville inte gråta framför dom, snora och äckla mig, det är ju pinsamt, men jag kan inte stoppa dom och polisen säger att det är okej att jag gråter. Sen frågar dom om jag vill ha hjälp med något, jag svarar nej, det är ingen fara och ler igen. Då reser dom sig upp, skakar hand med mig och beklagar min sorg, sedan går dom. Jag får en kram av Snutte men jag kramar inte tillbaka, jag bara hulkar.. Sen går jag och sätter mig i soffan under Andreas täcke och jag känner mig alldeles svimfärdig, matt och tom. What just happened?

Jag är alltså mammalös nu. Jag har ingen mamma längre..

Innan jag somnar brukar jag fundera på vad hon gjorde innan hon dog eftersom hon var inne i badrummet. Vad hon hade för kläder på sig? Om hon hann uppfatta vad som hände och om hon ville det själv?

Gud vad jag önskar att det var en olycka, något som gick fel och att hon inte tog livet av sig.. Vi får svaren imorgon förhoppningsvis, eller vi får preliminära svar.. Men jag är inte säker på att jag vill veta.

Nu ska jag fortsätta titta på Desperate Housewives, har snart tittat på hela säsong 1.. Allt för att skingra mina tankar och koncentrera mig på annat.. Imorgon ska jag skriva och posta brev till Johanna, Maja och pappa, låta dom veta att jag finns där ifall dom behöver mig. Jag ska fråga pappa om det finns någon möjlighet att han kan få permission när det är begravning, men det är nog mest önsketänkade, han kanske inte ens vill komma.

Godnatt.

Min mamma är död.