6 månader.
Fuck this.
How it should have ended.
Tittade nyss på "The Jane Austen book club".
Jag blir alltid så sorgsen när jag ser den filmen. Den är jättebra och det är en av mina stora favoriter, men när jag ser den tänker jag tillbaka på den tiden då det fortfarande fanns hopp. Hopp för mig och A.. Hopp för vårt förhållande och att allt skulle lösa sig.
Jag känner igen mig och A i ett av paren i filmen (Dean och Prudie). Det gjorde jag första gången jag såg filmen också. Jag minns att jag tänkte, wow, det där är ju vi.
[Prudie walks into the living room, where Dean is playing a video game, holding a copy of Persuasion in her hands.]
Prudie: Will you do me a favor? Will you read this?
Dean: Isn’t that what your special little book club is for?
Prudie: I really want you to read it… please, Dean.
Dean: Prudie, I feel like you want me to be something I’m not. I just walk around being me. I don’t pretend to be anything else. You’re just setting me up for a test you don’t want me to pass.
Prudie: No, no, this isn’t a test. This is something to share.
Dean: Why don’t you just tell me what it’s about?
Prudie: It’s about these two people who used to love each other, and they don’t anymore. And it’s about how they persuade themselves to give it another try… Look, I can get you started off… Okay? “Sir Walter Elliot, of Kellynch Hall…”
[She continues to read the first page.]
Dean: Prudie, come on… you’re not really going to read this all aloud… all right. One page.
Jag sörjer fortfarande och det lär jag göra ett tag till. Jag vet inte varför jag håller fast så hårt i något som uppenbarligen är över, i något som aldrig kommer att bli igen. Jag bara.. Kan inte släppa taget. Och nej, det är inte bara för Lucas skull, för hans förlust på kärnfamilj och så vidare, det är något annat också. Det jag och A hade i början av vårat förhållande var väldigt intensivt. Någonstans på vägen så försvann all kärlek och vi båda var för upptagna med en massa annat för att inse vad som hände innan det var försent.
Jag kommer säkert att få ångra att jag ens publicerat ett inlägg och officiellt erkänt att jag inte kommit över situationen ännu, jag menar, det har gått 4 månader och 20 dagar. Jag har accepterat det, men jag är långt ifrån färdig i min process. Och anledningen till att jag kommer gå ångra det, tja, jag borde, enligt många och mestadels enligt A ha kommit vidare och släppt det nu. Så antagligen är det fel på mig, men jag har accepterat det också.
Jag önskar att allting hade slutat lyckligt, det gör jag verkligen. Att alla dom där framtidsplanerna vi gjorde hade slagit in. Jag önskar att jag hade brytt mig om vad A kände i vår relation, för den var verkligen dålig och det berodde delvis på mig. Men det där ordspråket stämmer, man inser inte vad man har föränn man förlorar det. Nä, just det och då är det försent.
Godnatt.
Jag blir alltid så sorgsen när jag ser den filmen. Den är jättebra och det är en av mina stora favoriter, men när jag ser den tänker jag tillbaka på den tiden då det fortfarande fanns hopp. Hopp för mig och A.. Hopp för vårt förhållande och att allt skulle lösa sig.
Jag känner igen mig och A i ett av paren i filmen (Dean och Prudie). Det gjorde jag första gången jag såg filmen också. Jag minns att jag tänkte, wow, det där är ju vi.
[Prudie walks into the living room, where Dean is playing a video game, holding a copy of Persuasion in her hands.]
Prudie: Will you do me a favor? Will you read this?
Dean: Isn’t that what your special little book club is for?
Prudie: I really want you to read it… please, Dean.
Dean: Prudie, I feel like you want me to be something I’m not. I just walk around being me. I don’t pretend to be anything else. You’re just setting me up for a test you don’t want me to pass.
Prudie: No, no, this isn’t a test. This is something to share.
Dean: Why don’t you just tell me what it’s about?
Prudie: It’s about these two people who used to love each other, and they don’t anymore. And it’s about how they persuade themselves to give it another try… Look, I can get you started off… Okay? “Sir Walter Elliot, of Kellynch Hall…”
[She continues to read the first page.]
Dean: Prudie, come on… you’re not really going to read this all aloud… all right. One page.
Jag sörjer fortfarande och det lär jag göra ett tag till. Jag vet inte varför jag håller fast så hårt i något som uppenbarligen är över, i något som aldrig kommer att bli igen. Jag bara.. Kan inte släppa taget. Och nej, det är inte bara för Lucas skull, för hans förlust på kärnfamilj och så vidare, det är något annat också. Det jag och A hade i början av vårat förhållande var väldigt intensivt. Någonstans på vägen så försvann all kärlek och vi båda var för upptagna med en massa annat för att inse vad som hände innan det var försent.
Jag kommer säkert att få ångra att jag ens publicerat ett inlägg och officiellt erkänt att jag inte kommit över situationen ännu, jag menar, det har gått 4 månader och 20 dagar. Jag har accepterat det, men jag är långt ifrån färdig i min process. Och anledningen till att jag kommer gå ångra det, tja, jag borde, enligt många och mestadels enligt A ha kommit vidare och släppt det nu. Så antagligen är det fel på mig, men jag har accepterat det också.
Jag önskar att allting hade slutat lyckligt, det gör jag verkligen. Att alla dom där framtidsplanerna vi gjorde hade slagit in. Jag önskar att jag hade brytt mig om vad A kände i vår relation, för den var verkligen dålig och det berodde delvis på mig. Men det där ordspråket stämmer, man inser inte vad man har föränn man förlorar det. Nä, just det och då är det försent.
Godnatt.
Stronger than yesterday.
Ida om Pay the price for your betrayal:
Svar: Ville bara påpeka att jag inte har självmordtankar, har faktiskt aldrig reflekterat över att låten förmodligen handlar om just det.
Jag hade dock en period i början av hela separationsfasen där jag nästan la in mig på psyket för jag var uppriktigt rädd för mig själv och hur dåligt jag mådde. Satt och läste en massa om folk som blivit inlagda och jag satt och läste en massa om smärtfria sätt att ta livet av sig.
Jag kunde inte ens känna att Lucas var en anledning för mig att leva. Allting var helt svart. Jag kände mig som en börda och jag var helt övertygad om att alla skulle ha det bättre utan mig. Jag hade så mycket ångest att jag spydde och jag kunde bara sitta och stirra ut i luften med tårarna rinnandes. Innan dessa upplevelserna så tyckte jag att självmord var det dummaste man kunde göra mot sig själv och sin omgivning. Nu i efterhand har jag förstått att man faktiskt kan må så psykiskt dåligt och när man mår på det viset så vill man ingenting annat än att antingen bli bra utan att behöva kämpa eller att försvinna bort från allt och aldrig känna någonting någonsin igen. Jag kände att jag hade kämpat och inte orkade mer. Jag ville inte förlora ännu en familj, ännu en person som betydde allt för mig, ännu ett liv som jag byggt upp. Allt jag såg framför mig var ett berg i samma storlek som mount everest som jag skulle behöva bestiga för att må bra igen och jag hade ingen ork.
Det är omöjligt att som utomstående verkligen sätta sig in i och förstå dessa tankarna, speciellt om man inte har några egna erfarenheter av att vara självmordsbenägen.
Det är en himla tur att jag faktiskt för första gången i mitt liv har en riktig familj som bryr sig om mig och som hjälpte mig komma på fötter igen. Det var vad som krävdes för att jag skulle hitta tillbaks till ytan igen, att någon stannade kvar och visade mig att alla mina mardrömmar inte besannades bara för att en av dom gjorde det.
Detta är någonting jag skäms otroligt mycket över, men samtidigt så vet jag att mina tankegångar var helt naturliga i sammanhanget.
Sorglig sång. Hoppas att du inte har självmordstankar. Du har inte ens vuxit färdigt än, jag har hört att hjärnan växer tills man är 24 eller 25 eller nåt så om du skulle fundera på att dö så vänta åtminstone tills du har vuxit färdigt så att du får veta vem du skulle ha blivit.
Svar: Ville bara påpeka att jag inte har självmordtankar, har faktiskt aldrig reflekterat över att låten förmodligen handlar om just det.
Jag hade dock en period i början av hela separationsfasen där jag nästan la in mig på psyket för jag var uppriktigt rädd för mig själv och hur dåligt jag mådde. Satt och läste en massa om folk som blivit inlagda och jag satt och läste en massa om smärtfria sätt att ta livet av sig.
Jag kunde inte ens känna att Lucas var en anledning för mig att leva. Allting var helt svart. Jag kände mig som en börda och jag var helt övertygad om att alla skulle ha det bättre utan mig. Jag hade så mycket ångest att jag spydde och jag kunde bara sitta och stirra ut i luften med tårarna rinnandes. Innan dessa upplevelserna så tyckte jag att självmord var det dummaste man kunde göra mot sig själv och sin omgivning. Nu i efterhand har jag förstått att man faktiskt kan må så psykiskt dåligt och när man mår på det viset så vill man ingenting annat än att antingen bli bra utan att behöva kämpa eller att försvinna bort från allt och aldrig känna någonting någonsin igen. Jag kände att jag hade kämpat och inte orkade mer. Jag ville inte förlora ännu en familj, ännu en person som betydde allt för mig, ännu ett liv som jag byggt upp. Allt jag såg framför mig var ett berg i samma storlek som mount everest som jag skulle behöva bestiga för att må bra igen och jag hade ingen ork.
Det är omöjligt att som utomstående verkligen sätta sig in i och förstå dessa tankarna, speciellt om man inte har några egna erfarenheter av att vara självmordsbenägen.
Det är en himla tur att jag faktiskt för första gången i mitt liv har en riktig familj som bryr sig om mig och som hjälpte mig komma på fötter igen. Det var vad som krävdes för att jag skulle hitta tillbaks till ytan igen, att någon stannade kvar och visade mig att alla mina mardrömmar inte besannades bara för att en av dom gjorde det.
Detta är någonting jag skäms otroligt mycket över, men samtidigt så vet jag att mina tankegångar var helt naturliga i sammanhanget.
Saknat mig?
Ja, nu är jag tillbaka, halvt iallafall :)
Sista månaden har varit katastrofal ur alla synvinklar, men det känns som det börjar gå mot bättre tider nu, äntligen!
Nu är det bara några dagar kvar tills Andreas kommer och flyttar ut alla sina saker och bereder plats åt mina nya. Jag tror faktiskt inte att någon kan förstå min glädje över att äntligen ha någonting som bara är mitt. Nu är lägenheten min och den ska fyllas med mina möbler. Jag har aldrig haft något riktigt eget innan och nu är det äntligen min tur. Detta är väl något som jag innerst inne velat sedan jag var en 16 år och för första gången skulle byta familjehem.
Nu hoppas jag bara på att få en ny fin lägenhet på ett annat område, sen kan jag och Lucas påbörja våra nya liv ordentligt.
Jag har även börjat bli lite hälsosammare, måste faktiskt säga att mina dåliga matvanor hängde ihop med mitt och Andreas dåliga förhållande. Nu är mina portioner i samma storlek som de var innan jag och Andreas träffades. Jag har inte druckit läsk på en månad och godis är något jag hållt till helgerna och då i väldigt små mängder, precis som förr.
Det var tydligen ett uppbrott som krävdes för att jag skulle hitta tillbaka till mig själv. Även om vissa dagar är rent utsagt förjävliga så har jag nu ljusglimtar i min vardag som jag inte haft på flera år.
Jag vill dock säga att hela situationen fortfarande kan få mig att gråta. Mina känslor för Andreas kommer nog aldrig att försvinna helt. Han har en alldeles speciell plats i mitt hjärta av många anledningar. Han var min första riktiga kärlek och det är tack vare honom jag nu har en familj och lilla Lullebulle. Jag är dock fortfarande fruktansvärt förbannad på honom, om jag säger att vi nog inte sagt ett enda ord till varandra sen jul så överdriver jag inte, det är så illa. Det finns inga ord för hans känslolösa agerande och det kommer ta väldigt lång tid innan jag ens kan överväga att förlåta honom.
Men jag går inte och är sur hela tiden, nu ser jag fram emot kommande månader. Har bara några få saker kvar på min inköpslista (fotölj, hemmabio-system och lite smått och gott, typ gardiner och så).
Jag har nu även kommit så pass till ro att jag kan sätta igång med bloggdesignerna igen.
Men nu ska jag lägga mig och titta på "The Proposal".
Tackar Josse för en trevlig promenad idag och ser fram emot en mysig kväll imorn med Sara.
Kram!
Svar till Frida: Skaffade mitt domän på Loopia.se.
Sista månaden har varit katastrofal ur alla synvinklar, men det känns som det börjar gå mot bättre tider nu, äntligen!
Nu är det bara några dagar kvar tills Andreas kommer och flyttar ut alla sina saker och bereder plats åt mina nya. Jag tror faktiskt inte att någon kan förstå min glädje över att äntligen ha någonting som bara är mitt. Nu är lägenheten min och den ska fyllas med mina möbler. Jag har aldrig haft något riktigt eget innan och nu är det äntligen min tur. Detta är väl något som jag innerst inne velat sedan jag var en 16 år och för första gången skulle byta familjehem.
Nu hoppas jag bara på att få en ny fin lägenhet på ett annat område, sen kan jag och Lucas påbörja våra nya liv ordentligt.
Jag har även börjat bli lite hälsosammare, måste faktiskt säga att mina dåliga matvanor hängde ihop med mitt och Andreas dåliga förhållande. Nu är mina portioner i samma storlek som de var innan jag och Andreas träffades. Jag har inte druckit läsk på en månad och godis är något jag hållt till helgerna och då i väldigt små mängder, precis som förr.
Det var tydligen ett uppbrott som krävdes för att jag skulle hitta tillbaka till mig själv. Även om vissa dagar är rent utsagt förjävliga så har jag nu ljusglimtar i min vardag som jag inte haft på flera år.
Jag vill dock säga att hela situationen fortfarande kan få mig att gråta. Mina känslor för Andreas kommer nog aldrig att försvinna helt. Han har en alldeles speciell plats i mitt hjärta av många anledningar. Han var min första riktiga kärlek och det är tack vare honom jag nu har en familj och lilla Lullebulle. Jag är dock fortfarande fruktansvärt förbannad på honom, om jag säger att vi nog inte sagt ett enda ord till varandra sen jul så överdriver jag inte, det är så illa. Det finns inga ord för hans känslolösa agerande och det kommer ta väldigt lång tid innan jag ens kan överväga att förlåta honom.
Men jag går inte och är sur hela tiden, nu ser jag fram emot kommande månader. Har bara några få saker kvar på min inköpslista (fotölj, hemmabio-system och lite smått och gott, typ gardiner och så).
Jag har nu även kommit så pass till ro att jag kan sätta igång med bloggdesignerna igen.
Men nu ska jag lägga mig och titta på "The Proposal".
Tackar Josse för en trevlig promenad idag och ser fram emot en mysig kväll imorn med Sara.
Kram!
Svar till Frida: Skaffade mitt domän på Loopia.se.
Jag fattar inte..
Jag tog bort alla bilder på facebook. Det känns nu som att det var ett aning förhastat beslut för jag vet att jag kommer ångra mig.
Jag klarar snart inte mer. Jag lovade mig själv att jag inte skulle skriva något om detta på internet, men jag har ingen aning om hur jag ska klara detta själv.
Han försöker radera mig helt från sitt liv. Han inser inte att det är omöjligt. Han behandlar mig som skit varenda gång vi träffas och jag är så trött på det. Jag förstår inte vad JAG har gjort för fel.. Varför JAG skulle förtjäna att behandlas illa?
Snart är det jul också, den lär ju bli trevlig om han ska bete sig såhär. Jag funderar faktiskt på att stanna hemma, sitta här själv, det känns så mycket mer frestande än att behöva bli behandlad som luft av en människa man älskat i tre år och har barn med.
Ingen som vill skänka mig en resa till någonstans långt jävla bort från den här skiten?
Om jag bara visste vad jag hade gjort för fel.. Om någon bara ville förklara. Jag kan inte springa omkring o låtsas som om allt är bra när det absolut inte är det. Jag kan inte vara trevlig och glad mot honom, jag kan inte låtsas som ingenting, varför skulle jag? Det är ju han som har svikit mig och inte tvärtom, så vart kommer den här ilsakn ifrån? Jag vet inte hur han hade förväntat sig att jag skulle reagera, men jag hade inte förväntat mig att han skulle bete sig såhär. Jag är mamma till hans barn förhelvete, betyder det ingenting? :(
Oviktig, betydelselös, bortglömd och "raderad".
Yeah, that's me.
Jag klarar snart inte mer. Jag lovade mig själv att jag inte skulle skriva något om detta på internet, men jag har ingen aning om hur jag ska klara detta själv.
Han försöker radera mig helt från sitt liv. Han inser inte att det är omöjligt. Han behandlar mig som skit varenda gång vi träffas och jag är så trött på det. Jag förstår inte vad JAG har gjort för fel.. Varför JAG skulle förtjäna att behandlas illa?
Snart är det jul också, den lär ju bli trevlig om han ska bete sig såhär. Jag funderar faktiskt på att stanna hemma, sitta här själv, det känns så mycket mer frestande än att behöva bli behandlad som luft av en människa man älskat i tre år och har barn med.
Ingen som vill skänka mig en resa till någonstans långt jävla bort från den här skiten?
Om jag bara visste vad jag hade gjort för fel.. Om någon bara ville förklara. Jag kan inte springa omkring o låtsas som om allt är bra när det absolut inte är det. Jag kan inte vara trevlig och glad mot honom, jag kan inte låtsas som ingenting, varför skulle jag? Det är ju han som har svikit mig och inte tvärtom, så vart kommer den här ilsakn ifrån? Jag vet inte hur han hade förväntat sig att jag skulle reagera, men jag hade inte förväntat mig att han skulle bete sig såhär. Jag är mamma till hans barn förhelvete, betyder det ingenting? :(
Oviktig, betydelselös, bortglömd och "raderad".
Yeah, that's me.
The end is just a new beginning.
Det har nu gått en vecka och en dag sen allt hände. Det är fortfarande smärtsamt att tänka på, men jag känner hur det sakta men säkert blir bättre igen.
Jag har liksom insett vilken idiot han egentligen är. Vilken normalt funtad människa gör så? Det är ju inte min förlust direkt. Det enda han gjort den senaste veckan har varit att ljuga mig rakt upp i ansiktet, kränka mig och trycka ner mig lite extra i skiten, bara för att. Vad ska jag med en sån kille till?
Nej, minsann, jag är så stolt över att jag ändå hanterar detta såpass bra som jag gör. Jag och Lucas fixar detta hur bra som helst själva vi behöver ingen otrevlig mansgris som springer o slänger skit på oss dagarna igenom inte.
Jag ser så mycket fram emot MITT år. Jag har ett helt år på mig att fundera på vad jag vill göra med mitt liv och jag har nog seriöst aldrig varit lyckligare över något :)
Jag vet också att jag har beställningsdesigner som ligger och väntar, jag har inte glömt dom, behöver bara lite mer tid att komma in i alla nya rutiner.
Nu har Lucas somnat och jag ska äta lite Proviva, vilket förövrigt är vad jag levt på den senaste veckan.. Kanske inte så hälsosamt, men jag har tappat 6kg, bara positivt enligt mig. Det är ju inte så att dom kilona lär bli saknade, haha! Ett avsnitt Buffy har jag laddat upp med också, myspys med en massa girlpower.
Godnatt!
Jag har liksom insett vilken idiot han egentligen är. Vilken normalt funtad människa gör så? Det är ju inte min förlust direkt. Det enda han gjort den senaste veckan har varit att ljuga mig rakt upp i ansiktet, kränka mig och trycka ner mig lite extra i skiten, bara för att. Vad ska jag med en sån kille till?
Nej, minsann, jag är så stolt över att jag ändå hanterar detta såpass bra som jag gör. Jag och Lucas fixar detta hur bra som helst själva vi behöver ingen otrevlig mansgris som springer o slänger skit på oss dagarna igenom inte.
Jag ser så mycket fram emot MITT år. Jag har ett helt år på mig att fundera på vad jag vill göra med mitt liv och jag har nog seriöst aldrig varit lyckligare över något :)
Jag vet också att jag har beställningsdesigner som ligger och väntar, jag har inte glömt dom, behöver bara lite mer tid att komma in i alla nya rutiner.
Nu har Lucas somnat och jag ska äta lite Proviva, vilket förövrigt är vad jag levt på den senaste veckan.. Kanske inte så hälsosamt, men jag har tappat 6kg, bara positivt enligt mig. Det är ju inte så att dom kilona lär bli saknade, haha! Ett avsnitt Buffy har jag laddat upp med också, myspys med en massa girlpower.
Godnatt!
The girl with the broken heart.
It doesn't matter what I want
It doesn't matter what I need
It doesn't matter if I cry
Don't matter if I bleed
You've been on a road
Don't know where it goes or where it leads
It doesn't matter what I want
It doesn't matter what I need
If you've made up your mind to go
I won't beg you to stay
You've been in a cage
Throw you to the wind you fly away
It doesn't matter what I want
It doesn't matter what I need
It doesn't matter if I cry
Doesn't matter if I bleed
Feel the sting of tears
Falling on this face you've loved for years
Alla som läser min blogg vet förmodligen redan vad som hänt. Vet ni inte så finns det att läsa på bdb.
Jag älskar honom fortfarande, men det spelar ingen roll. Det finns ingen framtid mer. Han tog den, knycklade ihop den, stampade på den och eldade upp den. Vår framtid. Vår familj. Mitt framför mina ögon.
Jag har ingenting mer att säga, är alldeles tom på ord.