My beutiful baby is now two years old, I can't belive it..

Fast han är ju ingen bebis längre, på fredag fyller han två år och jag vet inte om jag ska sörja att tiden gått så fort eller glädjas åt den fantastiska lilla pojke han har blivit, det blir nog en mix..

Det är helt fantastiskt hur mycket som egentligen händer under barns första 2-3 år. För allting bara kommer av sig självt, krypandet, gåendet, pratandet, en dag så kunde han alltihop liksom. Helt sjukt. Nu lite tidigare ikväll när vi lagt oss till sängs så sätter han sig upp och säger "mamma, släck lampan" haha, liksom vart kom det ifrån? :)

Det känns verkligen inte som att det redan gått två år sedan jag låg på BB och fick se mitt lilla mirakel för allra första gången..

Min lilla lilla gosing, vart tog tiden vägen?

Tråkiga blombilder, men jag kan lika gärna lägga upp dom, annars hamnar dom bara i en mapp och tittas aldrig på igen.

Lucas har blivit så himla stor, hämtade honom på lekplatsen häromdagen (han var där med sin dagmamma) och han klättrade själv upp i rutschkanan och åkte ner och jag bara stod och stirrade. Jag har liksom alltid hjälpt honom med det, hållt honom i händerna, men jag antar att han växer upp nu när han ser hur de äldre barnen gör.

Det finns dock några negativa sidor med hela dagmamme-biten. Han har börjat "busa" jättemycket, visst, det gjorde han innan med, men inte alls såhär. Ska man ta på honom skorna så springer han iväg, när man äntligen får tag på honom och har satt sig ned för att knäppa skorna så börjar han oftast soarka med benen och korva sig ur greppet man har om honom. När han äter mat så slänger han den hellre omkring sig än stoppar den i munnen. Jag vet inte hur många glas dricka han bara har hällt ut på golvet för att sedan säga "men åh nääe". Phu, jag hoppas att det är en övergående fas, för vad vi än gör så ska han streta emot eller busa.

Han har även fått (vad vi förmodar är) nattskräck. Han brukar somna vid 20-21 och efter en timme kan han bara vakna och skrika helt hysteriskt. Alltsomoftast har han ögonen öppna och tittar på oss, men vi får ingen kontakt med honom och han beter sig som om han vore livrädd för något. Dessa "anfall" håller i sig i max en kvart, sen lägger han sig ner och sover igen som om ingenting hänt.. Andra kvällar kan han bara resa sig och gå iväg, förmodligen i sömnen för han kan ställa sig och bara titta liksom, mumla lite grejer och när man bär tillbaks honom till sängen så brukar han vara helt förvirrad.

Enligt en sida jag läste på om just nattskräck så är det tydligen vanligt när det händer mycket i 2-3 åringars liv. Till exempel att dom börjat på dagis eller hos dagmamma. Vi hoppas innerligt att även detta är en övergående fas.

Menmen, imorn ska vi en sväng till Bo Ohlsson och handla lite fler presenter till honom inför hans födelsedag, vi ska även till frisören imorn och finslipa hans hår lite :) Ja, och så ska vi lämna in alla våra 50-öringar (vi har jättejättemånga!).

Nu ska jag lägga mig och titta på Get Him To The Greek, har väntat i flera månader på att få se den och nu äntligen är det dags.

Natti!

Antingen så är min son blind och behöver glasögon, eller så är han bara snäll ELLER så tycker han helt uppriktigt att jag ser ut som Jennifer Love Hewitt gör på omslagsbilden, haha!

Första gången han sa "där är mamma" och pekade på bilden var häromdagen när vi badade. Idag hade han letat upp tidningen och kom och visade mig den och sa "där är mamma", jag sa, "nej men Skuttis då, det är väl inte mamma heller" han svarade "jo, där är mamma" :)

Aw, man blir så glad inombords och känner sån kärlek, underbara lilla människa, vad hade jag gjort utan dig?

Och haha, ja, jag är fullt medveten om att jag inte ser ut som Jennifer Love Hewitt.

Jag är en sån där mamma som är väldigt noga med att mitt barn ska bli stimulerat. Jag vill att han ska ha dom där dyra leksakerna med bokstäver och grejer så han kan lära sig liksom, don't ask me why? Det tråkiga är dock att Lucas inte är ett dugg intresserad av dessa, hans favoritleksaker är gudbevaremigväl ett trasigt headset som han släpar efter sig som en hund (det säger dock mu?), en flugsmällare som han låtsas är en dammsugare och den älskade biltemabjörnen som hans pappa kom hem med för några månader sen. Detta är alltså det han leker med och han ägnar knappt en blick åt de fina dyra leksakerna han fått i present, så tji fick jag och mina rätt så utkastade pengar :)

Nästa gång han fyller år ska han få ett gammalt mjölkpaket och en slev, det lär han ju kunna roa sig med i några evigheter och vi slipper slänga ut en massa pengar på dyra bilbanor och little people grejer!

Ta det med en nypa salt, haha, han ska få sina dyra leksaker även om han inte gillar dom!

Måste bara berätta om vad Lucas gjorde nyss!

Ja, han hade precis ätit färdigt och var jättekladdig. Jag är så van vid att han följer efter mig överallt tänkte inte ens på att kalla på honom, utan jag gick till toaletten och vred på kranen och insåg rätt fort att han inte hade följt med. Så jag började kalla "Lucas, kommer du så vi kan tvätta av dig, Luuuucas!". Vanligtvis när vi kallar på honom så får vi svar ett "ja", men nej helt tyst var det. Så jag gick och skulle hämta honom, men hittar inte honom? Liksom okej, så jävla stort bor vi inte, så jag går och kallar och kallar utan svar tills jag hör ett fnissande under köksbordet.. Och ja, där ligger lilla Lucas under bordet, mellan stolarna och fnissar. Lilla busen, han bara skrattade åt mig när jag hade upptäckt honom och förvånat sa "men älskling, vad gör du där under?" haha.

Detta är ju bara yttligare ett bevis på vilken tvättäkta busunge jag har :)

Menmen, vi skulle ha träffat Nixie idag, hade sett fram emot det en massa, men förkylningen sammarbetade inte och det kändes bättre att skjuta fram det en vecka.. Och då måste det verkligen bli, håller på sakna ihjäl mig efter Nixiepixie, var hur länge sen som helst vi sågs sist ju! Känner mig för tillfället som världens sämsta kompis, vilket jag alldeles säkert är också.. Men ja, fanns inte så mycket att göra.

Nu ska jag och Lucas sova en rejäl middag innan Andreas kommer hem.. Vilket påminner mig om vad han gjorde igår kväll! Andreas sover på soffan när han jobbar, dels för att han börjar så tidigt och dels för att Lucas vaknar en massa på natten fortfarande. Menmen, Lucas är väldigt pappig, han älskar att prata med pappa, leka med pappa, you name it och igår så ville han VERKLIGEN sova bredvid pappa. Som den elaka mamman jag är försöker jag trots det bädda ner honom bredvid mig och vyssja honom, men nej, han skulle INTE sova. Så jag lägger ner honom i sängen och han tar sig ner på golvet snabbt som ögat, springer fram till dörren och öppnar den (vilket jag inte ens visste att han kunde) sen så springer han allt vad han kan ut i vardagsrummet. Väl framme tar han av sig sina pyjamasbyxor (han hatar att sova med dom) klättrar upp bredvid pappa och lägger ner huvudet på hans kudde, aww! Han fick ligga där en liten stund, sen kom Andreas och lämnade honom, pussade honom godnatt och lovade att han skulle sova i sängen imorgon (idag dvs).

Ja, det är en riktig gosunge vi har! Nu kallar sängen :)

Pusspuss!