Tanken "jag önskar att jag hade en tidsmaskin" är ganska onödig egentligen. Ibland blir det som man tänkt sig, ibland inte. Misstag är en del av livet. Allting man gör och allting som händer definierar vem man är och vem man blir. Tanken på en tidsmaskin används dock flitigt av mig ändå, för tänk om jag hade haft en tidsmaskin. En oändlig möjlighet att resa tillbaka i tiden och uppleva alla ögonblicken och stunderna jag älskade mest. Det finns så många ögonblick jag hade återupplevt. Mina fina stunder med mamma och när Lucas föddes bland annat. Jag kan dock inte låta bli att fundera på om de där ögonblicken hade fortsatt vara speciella om de hade kunnat återupplevas? Tjusningen med ögonblicken och minnena kanske är att de endast upplevdes en gång?