Min barndom är ingenting man hänger upp på väggen och ibland så får jag tillbaka vissa minnen som jag försökt gräva ner någonstans långt inom mig. Idag fick jag två stycken som liksom ger mig den där oros känslan i magen och så, så jag tänkte tesra att skriva dom, och se om dom kanske försvinner.

Jag älskar båda min föräldrar trots deras brister och fel, vissa förstår inte hur jag kan göra det efter allt som har hänt och efter allt dom gjort emot mig. Därför vill jag inte att ni dömer mina föräldrar efter detta inlägg, varken jag eller dom förtjänar det. Dom kanske inte var de bästa föräldrarna, men dom försökte i alla fall och som jag sa innan, jag älskar dom trots allt.

Det var vinter ute, det kommer jag ihåg, för jag kan fortfarande minnas knastrandet under skorna. Vi var inte rika så för att vi skulle få ha det lika bra som andra barn brukade min mamma snatta kläder och diverse. När detta inträffade bodde vi med pappa, jag och mina två systrar. Mamma bodde för sig själv i en etta nere på stan på grund av olika omständigheter. Men denna kvällen hade mamma druckit, så hon var alkoholpåverkad. Det såg man på henne redan när hon vinglade sig fram till bilen. Hon sa att hon ville till OBS (tror coop hette så innan) och alla i bilen påverkades av stämningen, jag kommer ihåg att jag hade ont i magen, för det fick jag alltid när hon var full, för det hände alltid något.

När vi var framma så började hon och pappa bråka och hon ville att vi skulle vänta kvar på parkeringen så att hon kunde springa direkt till bilen. Så efter många om och men stog vi på parkeringen och väntade medan hon var inne och tog saker. Efter en stund så ändrade pappa sig tror jag så vi skulle åka istället för att vänta, men precis då kom hon ut igen så pappa sa genom bilfönstret att hon fick ta bussen hem istället för att han inte ville bli inblandad i något, men mamma ville liksom inte ge sig, så hon slet tag i bildörren. Precis då tryckte han full gas så mamma trillade. Jag vet inte om hon hamnade med armen under bilen på någon konstigt sätt, men det kändes som vi körde över något, men pappa körde vidare. Jag minns hur hemskt det var att se henne ligga där på marken, när hon egentligen bara ville väl, allt blev liksom så fel. Och det är nog av den olyckstunden som jag får ont i magen.. Liksom scenen när hon trillar har etsat sig fast och kommer tillbaka hela tiden.

Jag kommer ihåg att vi åkte tillbaka och plockade upp henne sen i alla fall och skjutsade henne till akuten. Så allt blev bra till sist ändå. Hon hade brutit armen på två ställen, men det var liksom inte värre än så.

Jag får skriva om den andra saken sen, min plikt som mamma kallar!

Puwss