Emellanåt känner jag mig som världens sämsta författare, det känns liksom som att allting jag skriver bara blir fel, meningsbyggnaden, stavfel, allt liksom. Därför känns det ibland bra att höra att man är duktig att vuxna blir imponerade liksom, så idag när jag loggade in på en av sidorna jag är medlem på så hade denna kommentaren trillat in:

Vad enormt duktig du är på att skriva och uttrycka dig! Det är en talang som kommer följa dig hela livet och du kommer ha mycket glädje av, oavsett hur gammal du är.

Sånt blir jag alldeles varm i kroppen av att höra, alldeles lycklig liksom, för jag vet att jag har talang, det har alla mina svenskalärare berättat för mig åtskilliga gånger.

Ett av dom lyckligaste ögonblicken i mitt liv var när min svenskalärare i nian tog upp min uppsats och berättade för hela klassen att jag var den enda som hade fått mvg på uppgiften, att jag hade fullkomligt utklassat de andra, att min uppsats var en av de bästa han läst under sin tid som lärare.

Ända sedan jag gick i sexan har mina lärare sagt till mig att bli författare för jag har allting som krävs. Jag har saker att berätta om, saker om tilltalar folk och som hade fått dom att köpa mina böcker. Problemet är bara att jag inte tror på mig själv, att jag någonstans inte tror att jag kan klara det, för det är sådan hård konkurrens.

Att bli författare är min högsta dröm, kunna ägna hela mitt liv åt att skriva... Och kommentarer som ovanstående får mig att tro igen, att drömma...