Nu börjar det närma sig, det är bara några veckor kvar tills skolan börjar...

Jag vet inte vad jag känner längre, rädsla, ångest? Speciellt inför gympan. Jag vet inte hur jag ska klara av allas blickar på min mage när jag inte ens klarar av att titta på den själv. Tänk om någon påpekar den, säger att den är äcklig... ? Jag kommer bli knäckt, fullkomligt krossad. Jag vill inte ha min mage såhär, jag vill inte ha min kropp, men jag kommer alltid att få leva med den, hur dåligt den än får mig att må. Jag vet allt det där tramset om att man har fått något fint därifrån och sånt, men jag kommer aldrig någonsin känna mig fin, sexig eller vacker igen. Jag vill gråta när jag ser mig själv i spegeln, för jag ser bara något fult och äckligt som stirrar tillbaka på mig, hela jag har förändrats, hela jag är någon annan, jag finns inte längre...

Jag älskar att vara mamma och jag ångrar absolut inte Lucas, hade jag fått göra allt igen hade jag inte gjrt någonting annorlunda, men min kropp... Ja, det var en stor sak att offra, iallafall för mig som hade kämpat mig fram till en muskulös, saml, späd kropp precis innan jag blev gravid... Jag vill bara kunna älska mig själv igen, se mig själv i spegeln och tänka, shit vad fin jag är, vilken vacker kropp jag har, men det känns aldrig som att det kommer hända. Spelar ingen roll hur många kilon jag går ner, min mage kommer fortfarande att hänga som en påse över byxkanten, hänga där och påminna mig om hur äcklig jag ser ut naken.

Fan.

Ni får en bild på eländet också, så ni inte kan säga emot mig, för innerst inne ser ni samma sak som jag, nåt äckligt och fult.