Ja, nu sa jag alldeles nyss upp den bästa kuratorkontakten jag någonsin haft. Jag stiftade den i början av graviditeten och var där varje vecka när jag var gravid, sen är det egentligen menat att man ska sluta där 3 månader efter att man fått sitt barn, men jag fick tillåtelse att fortsätta gå där. Nu har jag gått nästan exakt ett år extra, men på slutet nu så har jag ställt in nästan varje tid på grund av kludd med bussar, barnvakt och så vidare. Jag har ju börjat träffa en psykolog på psykiatrin med som ska hjälpa mig med min depression, och hon sa att det bästa för mig var att bara ha en kontakt (henne) och att min kurator inte skulle kunna hjälpa mig mer än hon gjort... Men fy, vad det gör ont att säga hejdå till en människa som man verkligen tyckt om, anförtrott sina allra innersta tankar och problem till, en människa som hjälpt en så mycket... Och jag vet att det är hennes jobb, men hon har varit ett sånt stort stöd och åh... Jag storbölar just nu, i skrivande stund, tycker detta är skitjobbigt.

Hon svarade på mitt mejl och skrev att hon önskade mig lycka till och hoppades att jag skulle få all hjälp som jag behövde på psyk och jag VET att hon menade varenda ord, för hon har nämnt tidigare att hon brytt sig mycket mer om mig än hon borde...

Nej, fy vad jag är ledsen. Bara tanken på att veta att jag aldrig mer kommer att sitta på hennes mysiga rum och prata av mig gör grymt ont, kommer inte träffa henne igen heller och det gör om det var möjligt ännu ondare... En av de få vuxna människorna jag litade på... Jag har en massa problem med att lita på vuxna och vad de säger och nu sa jag själv hejdå till en.

Fan, jag vill bara sova...