Att ha den eller att inte ha den, det var frågan? Den benvita sidenklänningen hade hängt på galgen vid min garderob i snart två veckor. Den skulle hänga där tills imorgon, för då var det midsommarafton och klänningen skulle invigas.

 

Mina kompisar visste att jag ägnat större delen av vårterminen till att drömma om personen som jag var hemligt förälskad i. Det var på alla hjärtans dag jag hade träffat honom, Christoffer. Jag och min bästa vän hade haft en praktikdag på ett ambulansintag och Christoffer hade varit vår handledare den dagen. I våra ögon var denna muskulösa kille en hjälte. Christoffer var runt tjugosju, men det hade inte stoppat oss från att falla huvudstupa för hans charm. Jag som trott att jag aldrig skulle påverkas av Newtons gravitationslag hade nu fallit som äpplet från trädet för Christoffer.

 

Så var det dags att använda klänningen. Efter att ha sett min reflektion i spegeln kunde jag inte sluta le. Jag var oerhört vacker idag och ikväll skulle jag och Jessica träffa våra drömprinsar, det var vi alldeles säkra på.

 

När vi kom fram till midsommarstången så var det fullt med småbarn och lyckliga barnfamiljer med diverse släktingar överallt så jag och Jessica begav oss på en desperat jakt efter en liten gräsplätt att sitta på.

 

Innan jag visste ordet av det blev jag neddragen på en blå filt mitt i folkvimlet och möttes av ett fult flin.

-        -  Hej!

Jag var oerhört chockad och hyperventilerade lite smått innan jag insåg vem det var som satt framför mig. Till sist så stammade jag fram ett pipigt:

-        -  T- j - j- a!

Christoffer log och jag kunde känna hur jag sakta drabbades av panik. Jag ville därifrån så fort som möjligt och började fundera på den enklaste flyktvägen, skulle jag krypa, springa, gå? Vilket var mest diskret? Jag kunde höra hur Christoffer desperat försökte föra ett samtal med mig:

-        -  Jaha, eh, jag menar vad gör du nuförtiden då? Eller jag menar, jag vet inte vad jag ska säga, öh.

Efter ungefär fem minuter lyckades min hjärna i all uppståndelse aktivera munnen och jag pep fram:

-        -  Jag måste nog gå nu!

 Sedan reste jag mig upp och sprang. Jag och min urkassa kondition orkade bara ner till badplatsen. När jag kommit fram till bryggan märkte jag att han hade följt efter mig.

-       -   Snälla, kan du inte prata med mig, snälla. Vad har jag gjort för fel?

Utan att tänka mig för så började jag skälla på honom för allt jag var värd.

-        -    Är du fullständigt bakom flötet eller? Du kan inte bara dra ned en totalt ovetande person på marken och sedan tro att personen i fråga skall kunna föra en normal konversation med dig. Vad tänkte du med egentligen?

Morrade jag mot honom och han såg sårad ut och började gå tillbaka mot midsommarstången. När jag insåg vad jag gjort fick jag skuldkänslor.

-        -   Du förlåt, det var inte meningen att skälla så, men jag blev jätterädd när jag bara hamnade på marken helt plötsligt, jag var inte beredd på det.

Han vände sig om och log generat sedan sade han:

-        -  Jo, det kan ju förklara varför du såg ut som en fågelholk.

Jag började skratta, sedan tänkte jag på hur perfekt han var, hur perfekt han var för mig och hur bra vi egentligen passade ihop.

 

Efter en liten stund av skratt satte vi oss ned i sanden på stranden. Han log mot mig och strök bort en hårtes från min kind. Då kom känslan, för första gången kände jag mig älskad. Han flyttade sig närmre och böjde sig försiktigt fram så våra läppar kunde mötas, sen kysstes vi. Solen hade börjat gå ned och där satt vi, han och jag, alldeles ensamma.

 

När det började ljusna drabbades jag av en ny känsla, en känsla av ånger och skuld. Jag ursäktade mig och sedan gick jag därifrån. Jag försökte fly från känslan, som om den var ytlig. Jag kunde ju inte fly från den, den satt inom mig, i mitt hjärta och den skavde. Även fast jag förmodligen insett detta faktum för länge sedan fortsatte jag att fly. Sedan kom natten och det började mörkna på himlen. Sedan kom regnet och på avstånd kunde man höra muller från åska och plötsligt kunde man se blixtar som lyste upp sjön med sitt starka ljus.

 

Min vita sidenklänning var våt och sandig.  Jag satte mig ned på gräsmattan mellan några träd.

 

Jag hade perfekt utsikt över sjön och ljudet fån åskans muller tillsammans med regnets droppar och blixtarnas vackra färger gjorde mig ännu mer ledsen. Det var rejält kyligt och mitt smink hade smetat sig i hela ansiktet. Plötsligt kom tårarna, de kom i vågor och jag var tvungen att hulka för att kunna få luft. Hur kan något som är menat att för att man skall känna sig hel, få en att känna sig så otroligt tom?

 

Vem var jag egentligen? Jag varken var eller hade någonting. Jag hade ingen familj som stöttade mig eller brydde sig om mig, jag var alldeles ensam. Sen kom Christoffer, han hade visat enda sedan alla hjärtans dag att han brydde sig om mig, han hade visat att han kanske till och med tyckte om den jag var.

 

Någon minut senare reste jag mig upp och började gå. Jag hade ingen aning om var, jag ville bara bort. När jag gått några hundra meter märkte jag att jag automatiskt styrde mina steg mot Christoffers hus och när jag nästan var framme var jag tvungen att ta hjälp av trappräcket för att ens komma upp för trapporna.

 

Jag knackade löst på dörren och inifrån hördes en dunk och sedan öppnades dörren.

 

När han såg mig såg han ut som han sett ett spöke. Han vände i dörröppningen och hämtade en filt, sedan bar han in mig och lade mig på sin soffa. Inne vid soffan virade han filten om mig och såg frågande ut, men jag hade inget att säga. Jag tror han förstod det på mitt ansiktsutryck också, för han sa ingenting. Efter en stund satte han sig bredvid mig och höll om mig. Då kom tårarna igen, jag kunde inte stoppa dem utan jag somnade till sist.

 

Mitt på natten vaknade jag. Christoffer hade också somnat och låg mot min axel. Jag var lycklig för att jag hade honom, han var verkligen min drömprins. Sedan somnade jag om.

 

När jag vaknade igen låg jag i en säng och det första min blick mötte var Christoffers vänliga ögon.

-        -   Sovit gott?

Tillade han och gäspade. Jag log mot honom och svarade retsamt:

-        -   Vad tror du?

Han flinade och sedan började han leka med mitt hår. Sedan sa han:

-        -   Fattar du hur kär jag är i dig?

-        -    Vad menar du?

Svarade jag med en allvarlig isig blick. Vad var detta? Varför var jag arg på honom när jag borde vara glad att han besvarar mina känslor? Nu blev jag arg på mig själv också, vart hade känslorna från igår tagit vägen? Varför kändes allt så konstigt? Jag kunde känna hur gråten började samlas i halsen och efter en stund grät jag igen. Han höll om mig och tröstade mig och bad om ursäkt för det han hade sagt till mig. Jag ville förklara hur mycket hans ord betydde men jag hade inget kvar att säga, jag var tom.

 

Vid denna tidpunkt hade min mamma förmodligen kallat in hela Sveriges poliskår för att hitta mig. Jag ville ringa till henne, men samtidigt inte, jag visste exakt vad hon skulle säga, hur mycket hon skulle skälla på mig och hur långt utegångsförbud jag skulle få. Ändå så lät jag hjärnan vinna, så jag ringde.

 

Mamma svarade med en hes röst:

-        -  Ja hallå?

-        -   Hej mamma, det är jag?

-        -   Var är du? Vet du hur orolig jag har varit för dig? Va? Kom hem nu, genast!

-        -   Mamma, jag kommer inte hem på ett tag, jag vill att du respekterar det valet och att du låter mig leva mitt eget liv för en gångs skull. Jag är trött på att ta hand om dig varje gång du har druckit, jag är trött på hela det livet jag lever och därför tänker jag låta bli att leva det nu.

 

Efter en stund kunde jag höra tydliga snyftningar från mamma, men vad skulle jag göra? Min mamma var alkoholist och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Jag hatade mitt liv och jag hatade henne, men jag ville ändå inte såra henne eftersom hon var min mamma.

-        -  Okej? Men lilla gumman, du kommer väl och hälsar på mig, du behöver en mamma du är bara sjutton år?

Nu grät hon, jag hade sårat min mamma, men jag kunde inte alltid ta hand om henne, hon var tvungen att lära sig ta hand om sig själv.

-       -   Jag kommer att hälsa på dig när du tar i tag i ditt liv, du kan inte dricka alkohol varje dag, det är skadligt, när du slutat med det kan du börja fundera på att höra av dig Hejdå.

Sedan lade jag på. Det kändes skönt att jag äntligen satt stopp för hennes manipulering, men samtidigt svårt, för hur det än var så var hon min mamma och det kunde ju ingenting ändra på.

 

Jag var ensam hemma hos Christoffer nu, han jobbade och jag hade lov. Jag tittade lite på tv under dagen och lagade spagetti till mig själv till lunch.

 

När han kom hem verkade han förvånad över att jag var kvar. Jag förklarade hela situationen med mamma för honom och sade att jag skulle flytta hem till Jessica de närmsta dagarna, men undrade om det var okej att jag stannade några nätter till? Han sa att det var hur lugnt som helst och att jag kunde stanna så länge som jag behövde. Klockan började nu närma sig fem och jag började bli hungrig igen, så jag och Christoffer hjälptes åt att laga mat. Det blev någon slags reströra med allt möjligt i, men det gick att äta.

 

Efter maten var han trött så vi gick och lade oss i sängen. Jag hade fått nya känslor för honom, känslor som räckte längre än dagen innan. Han började leka med mitt hår precis som han gjort på morgonen, sedan lade han sig på mage och kysste mig. Det var lika försiktigt som den gången på stranden, men skillnaden var att jag kysste tillbaka. Han blev glad det märktes och vi började kyssas mer intensivt. Han började smeka mig och jag gjorde inget motstånd. Han började ta av sig sina kläder och jag tog av mig mina, sedan hände det som hände, vi hade sex.

 

Innan han somnade pratade vi om saker. Han berättade om sin pappa. Hans pappa hade dött något år tidigare av alkohol förgiftning . Han saknade honom, men var ändå sur för han kunde inte förstå hur alkohol kunde förändra en person så mycket.

 

På morgonen dagen efter ringde det på min mobil. Jag hade jättemånga missade samtal och ett sms från Jessica. Det var ganska tidigt på morgonen så när jag gick upp för att svara låg Christoffer kvar i sängen och drog sig i sängen, men han kastade sig ut i vardagsrummet när jag skrek.

-       -   Jessica är död.

Snyftade jag.

-       -    Lilla gumman, vem var det som ringde?

Frågade han och höll om mig.

-       -    J - Jessicas föräldrar, hon tog självmord igår kväll!

Skrek jag och frigjorde mig från hans famn. Han såg sårad ut och tittade på mig med ledsna ögon.

-       -    Jag önskar jag kunde göra något, men det kan jag inte. Du måste förstå att jag inte är Gud, förlåt!

Snyftade han och sedan gick han in i sovrummet och klädde på sig, sedan försvann han ut genom ytterdörren och drämde igen den efter sig.

 

Jag grät hela kvällen. När Christoffer kom tillbaka satt jag och tittade på tv. Han sa ingenting när han kom in, han gick ut i köket och kom in i vardagsrummet med en smörgås.

-        -   Förlåt…

Mumlade han mellan första och andra tuggan. Jag drog min hand över hans kind, han tog min hand och gav den en nätt puss innan han flyttade närmre mig. Jag log mot honom och han log tillbaka, sedan lutade jag mig mot hans axel. Tårarna började rinna igen, han behövde varken säga eller göra något, det enda jag behövde var att höra hans hjärta slå.

 

Vi somnade i soffan framför teven. När gryningen kom gick han upp och gjorde sin vanliga gamla frukost, sedan åkte han till jobbet. När han hade åkt gick jag och tittade på min mobil och jag hade fått ett sms, det var från Jessica och hade kommit samma kväll som hon tog självmord. Jag tänkte vänta med att läsa det tills han kom hem igen tänkte jag och gick en runda ner till byn.

 

Han hade fortfarande inte kommit hem när jag var tillbaka från min runda så jag satte mig på sängen sedan öppnade jag sms:et.

 

”Hej gumman. Det är några saker som jag tror du måste veta. Jag har haft ett förhållande med Christoffer. Han utnyttjade mig och krossade mitt hjärta när han sa att han var kär i dig. Jag ville berätta för dig, men jag visste hur kär du var i honom så jag kunde inte. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär det vet du, men ibland så kan man inte styra över vad man känner. Förlåt. Kram Jessica.”

 

Jag kunde inte förstå varför han inte hade sagt något om det. Tårarna sprutade nedför kinderna på mig när jag hörde att ytterdörren låstes upp.

-       -   Hur fan kunde du vara så känslolös?!

Skrek jag när han kommit innanför dörren. Han tittade på mig och vädjade med munnen att jag skulle sluta. Jag tittade på honom med rödgråtna ögon, sedan kastade jag mobiltelefonen på honom.

-       -   Varför sa du ingenting?

Snyftade jag fram. Hans ögon började bli lite röda och man kunde tydligt se hur han pressade tillbaka tårarna.

-      -    Jag ville inte såra dig.

Jag orkade inte höra några bortförklaringar, detta var oförlåtligt. Jag hämtade mina saker sedan lämnade jag hans lägenhet i vrede.

 

Jag gick hem till mamma igen. När jag kom fram till trapphuset tvekade jag lite innan jag gick in, sedan gick jag sakta upp för trapporna och försökte dikta ihop en vettig förklaring till varför jag varit borta.

 

Mamma öppnade dörren med en rykande cigarett i munnen och en våg av besvikelse gjorde sig bekant inom mig.

-       -   Är du redan hemma, jag trodde jag hade semester ifrån dig?

Sa hon och tryckte ned den halvrökta cigaretten i askkoppen.

-       -   Hej mamma! Trevligt att se dig också.

Svarade jag surt på hennes välkommande och sparkade trotsigt av mig skorna innan jag gick med bestämda steg mot mitt rum och smällde igen dörren. Jag snubblade fram till sängen och lade mig ned på rygg. Hur kunde han såra mig så djupt? Hur kunde han göra så mot min bästa vän? Jag kunde inte förstå, han var inte värd min förståelse. Han hade dödat henne, det räckte för att hata honom.

 

Dagarna gick och mamma var full i princip varje dag. Jag hatade henne med. Hon förstörde mitt liv, det gjorde alla runtomkring mig och jag önskade att jag aldrig funnits.

 

Veckorna hade börjat gå fortare sedan den kvällen hemma hos Christoffer. Han hade skickat ett sms där han bad mig att gå vidare vad som än hände. Jag hade raderat det på en gång, inget mer trams från honom, ingen skulle få förstöra mitt liv.

 

Han hade sårat min bästa vän och jag kunde ju aldrig veta om han hade samma planer med mig, jag skulle i alla fall inte tillåta det att ske. Ibland brukade jag fundera på hur jag skulle reagera om han dog, skulle jag ens bry mig? Förmodligen skulle jag det, även om han inte var värd det.

 

Efter att ha tyckt synd om mig själv i några veckor vågade jag mig ned till affären även fast det skulle innebära en risk att träffa honom. Jag gick in bland hyllorna och bara vandrade omkring. Sista gången jag gick där hade jag gått med Jessica. Hur kunde detta hända? Plötsligt ser jag honom, han står med en tjej och jag nästan kräks vid åsynen av dem. Att en människa har rätt att vara så känslokall, tänkte jag, sedan gick jag därifrån.

 

När jag kom hem diktade jag ihop ett självmordsbrev som jag skulle lämna till Christoffer så han skulle förstå hur ont det gjorde att inte ha någon bästa vän längre. Jag talade även om den hemlighet jag haft för mig själv ett tag nu, att jag var gravid. När jag var klar med det tog jag på mig min vita sidenklänning som fortfarande var smutsig och sedan gick jag och lade brevet i hans brevinkast.

 

Jag skulle hoppa från en bro. Jag gick i rask takt mot den bron som hade längst fallhöjd i staden jag bodde i. När jag kommit fram klättrade jag upp på räcket. Mina händer var svettiga och det hade börjat regna. Plötsligt hörde jag ett fruktansvärt vrål bakom mig.

-       -   Gör det inte!

Det var Christoffer. Jag tittade ned mot det mörka vattnet och tappade taget med ena handen. Några sekunder senare låg jag i det iskalla vattnet jag nyss tittat ned på och snart så sjönk jag. Christoffer kastade sig i efter mig . Han fick upp mig på land. Jag hade sjunkit till botten innan han fått tag i mig så jag var knappt vid medvetande. Jag kunde höra en dov röst som talade, men jag kunde inte känna något. Efter en stund hörde jag även sirener som verkade väldigt långt borta. Sedan blev allting svart och tyst.

 

Det sägs att en hjälte kan rädda oss, men tänk om hjälten inte hinner fram?