Kära lillasyster.

 

Förlåt för att jag svek dig, det var inte meningen. Det var inte meningen att allt skulle bli som det blev. Vi som var så nära. Det känns som att allting var mitt fel och du ska veta att jag sörjer mina beslut och ångrar dom. Jag har nog förlorat dig föralltid och det känns som att jag har tappat en del av mitt hjärta. Ibland kollar jag fortfarande på dom där filmerna vi spelade in på min mobil du vet och det riktigt bränns i ögonen när jag ser dig. Förlåt kära lillasyster för att jag svek dig, det var inte meningen.

 

Jag är född 1991 och Johanna är född 1993. Som syskon känner man alltid någon slags hatkärlek och precis så var kärleken till henne. Johanna och jag är helt olika på insidan, men våra utsidor är ganska lika, folk har frågat om vi var tvillingar, men så är icke fallet. Johanna har alltid varit den sociala, glada tjejen som pratar med alla och allt, hon har alltid älskat att umgås med kompisar och njuta av livet, medans jag har varit den tysta, lite bräckliga tiibakadragna tjejen som stundvis mått väldigt dåligt.

 

Den 10:e december 2004 blir vi placerade i fosterhem, jag, Johanna och Maja, vår näst yngsta lillasyster. Vi hamnar hos en familj i härliga dalarna och kommer väldigt nära varandra. Denna familjen förstod nog inte vilket enormt ansvar dom tog på sig när dom valde att ta hand om oss och det visade sig senare med.

 

Både jag och Johanna kan vara väldigt manipulativa och vill vi ha något så får vi det till sist, därför började kampen om fostermammans gunst och välmenande. Jag ville vara favoriten och det ville Johanna också. När vi precis flyttat dit tog Johanna ledningen medans jag stannade på mitt rum de första veckorna. Jag hade väldigt svårt att släppa att vi aldrig mera skulle få bo hemma hos mamma igen. Men det dröjde inte länge innan jag tog igen det lilla försprånget hon hade och det var då pajkastningen började. De berömmen som fostermamman gav Johanna omvandlade hon till kritik mot mig. Ett exemel, fostrmamman sa till Johanna att hon var smal och Johanna kom strax till mig och berättade att fostermamman hade sagt att jag var tjock. Hon började liksom spela ett spel med mitt redan ganska bräckliga självförtroende.

 

Dock hade vi våra stunder. I skolan stöttade vi varandra i vått och torrt tills hon gjorde sig ovän med en tjej i min paralellklass i ett försök att sno hennes pojkvän, fail. Dock så var det ganska övergående och det dröjde inte länge föränn vi höll sällskap på bussen och kramades och sånt i skolan igen.

 

Men det var den där våren. Det måste ha vart i början av året, typ mars eller något då hon plötsligt fick nog av sitt liv. Fosterfamiljen hade själva en dotter som var väldigt avundsjuk och svartsjuk av sig. Hon brukade ta våra saker och gömma dom och sånt och sen påstå att det var hennes för att sedan få sina föräldrars medhållande.Jag hatade den jävla ungen alltså, och jag har fortfarande svårt att se henne.

 

Aja. Hon var i alla fall ständigt på Johanna och drygade sig, hon skulle leka och sånt och eftersom Johanna är några år efter i sin sociala utveckling så var dom ungefär på samma nivå, även om Johanna ibland kunde uppträda moget och som en vanlig 13-14 åring. Men Johanna fick på något sätt nog av hennes påträngande personlighet och sa en dag ifrån, ordentligt. Det var då hela karusellen drog igång.

 

När hon sedan konfronterades av en sur fosterbror som försökte leka fosterpappa så kastade hon en blomkruka efter honom. Jag vet att allt hon ville var att vara ifred, men jag försökte också prata med henne och var helt på familjens sida för att förtjäna min gunst hos fostermamman, hon kastade då galjar på mig och hela fosterfamiljen förundrades över vilket "monster" hon hade blivit så dom kontaktade psyk. Psyk tog in henne akut och hade samtal med henne. Under samtalets gång så påstod hon att det var röster som sagt åt henne att göra allt detta och fostermamman kom hem till oss och frågade om vi ville att hon skulle bo kvar hos oss eller om hon skulle hamna på något psykhem eller något.

 

Jag minns exakt vad jag svarade "jag är rädd för henne och jag vill inte att vi riskerar att något händer" så. då var det gjort. Min röst var den som vägde tyngst och jag visste ju hela tiden att hon inte hörde några jävla röster. Jag visste det hela tiden och nu har jag förstört hennes liv. Hade hon fått bo kvar så kanske hon hade klarat sig undan allt som hon nu går igenom.

 

Man ljuger inte om att man hör röster, det är bara korkat för då kommer dom och ger en massa mediciner som gör en sjuk på riktigt. Dumma, dumma lillasyster, du satte dig själv i fällan ju och jag svek dig, jag räddade inte dig, istället lämnade jag dig och strödde salt i dina sår.

 

Fy vad hemskt det måste ha kännts för henne. Att bara bli bortlämnad så. Att inte ha någon där som kunde stötta en.

 

Hon hamnade på en liten psykavdelning för ungdomar i borlänge. Jag hälsade på henne två gånger där och båda gångerna var hon inte sig själv. Hon försökte med en tuff attityd och låtsades att hon inte berördes alls av situationen, men det vet jag att hon gjorde. Jag vet att hon kände sig sviken.

 

Hon hamnade i ett nytt familjehem sen, i den familjen där hon bor nu. Dom bor i borlänge, jag har varit där två gånger. Till en början hade hon en msn, men jag förstörde det också bara för att få en annan persons kärlek. Så korkad är jag, jag gör vadsomhelst för att få känna mig omtyckt.

 

Nu har vi varken setts eller pratat på två år. Två år är lång tid. Det är lika lång tid som det är mellan våra födslar. Hennes fosterfamilj säger att hon inte mår bra och att hon inte vill ha kontakt, är det fel av mig att vilja höra dom orden från henne?

 

Jag saknar henne. Jag önskar att jag hade gjort saker annorlunda och för en gångs skull inte bara tänkt på mig själv. Det var jag som förstörde min lillasysters liv och jag kan aldrig förlåta mig själv för det. 

 

Johanna, du är en stjärna glöm aldrig det och den dagen du vill kämpa för att återfå kontakten med mig så kommer jag stå där och vänta med en öppen famn! Du är guld värd och jag älskar dig bästaste lillasyster! <3

 

 

Hoppas att ni orkade läsa. Jag behövde skriva av mig lite. Detta har tyngt ner mig en längre tid och det kändes bra att få det ur sig. Godnatt!