Ja, sannerligen är jag det.

Jag är trött på att behöva hoppas hela tiden och sen bli besviken. Jag finns alltid där när du behöver mig, men när jag behöver dig så har du inte tid. Jag vet att jag inte ens borde ödsla tid på att skriva detta, för du läser det inte ändå, men jag orkar snart inte mer. Sluta ge mig hopp, sluta existera, sluta, sluta, sluta! Jag hinner alltid precis radera dig från mitt system när du kommer igen, tjatar, ljuger för att ge mig hopp om att vi kanske kan klara av att vara kompisar denna gången. Sen när du har fått det du vill ha så sliter du ut mitt hjärta, kastar det på marken och stampar på det. Fatta att det gör ont, fatta så många gånger jag har öppnat mitt hjärta för dig mr X, fatta att du inte förtjänar det.

Bara låt mig vara, snälla?

Ingenting rättfärdigar mitt beteende, jag vet.

---

Jag orkar ingenting, jag vill bara sova.

Nyss hade Tut en nära döden upplevelse, han satte något i halsen och höll på kvävas... Han blev alldeles vit i ansiktet och lite blå om läpparna innan han lyckades hosta/kräka upp det han hade satt i halsen. Har aldrig någonsin innan kännt en sån panik inombords som jag gjorde då, usch. Men nu är han pigg och glad igen, han sitter i vardagsrummet och leker med sin pappa.

Idag har väl varit en hyffsat bra dag, har fått mitt pencilin nu så jag ska ta det 3 gånger om dagen och det kostade mig 56kr, suck. Palla bli sjuk alltid, eller få någon infektion, mög.

Njäe, om man skulle gå och äta lite kanske? Vi ska vara fantasifulla och äta mos istället för makaroner idag, hör och häpna, haha! Jag lär sitta vid datan hela kvällen så alla som känner sig manade kan hålla mig sällskap :)

Och Frida (vegan-frida), jag har en fråga till dig om du fortfarande läser mig blogg kan du ju skriva på msn!

Puss.