Av en slump så hamnade jag där, på hennes blogg... Kände igen henne direkt, hennes i mina ögon perfekta ansikte, perfekta kropp, perfekta helhet. Min djupt begravda avundsjuka grävde sig upp igen, precis som alla andra gånger då jag av misstag snubblat in på hennes bilddagbok och lunar. Hon är inte så speciell egentligen, det vet jag, min avundsjuka är ganska ogrundad. Jag minns någon skönmålad bild av henne, inte den hon egentligen var, för den hon var behandlade mig riktigt illa. Men trots det är det jag som sitter här och minns, hon har säkert glömt mig, jag som sitter här och vill be om ursäkt för hur jag betett mig, för jag har gjort en massa fel mot henne sedan den dagen då hon slutade vara kompis med mig. Kanske för att hämnas, jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde, jag bara kände att hon kanske förtjänade det, men det ända jag ville var att vi skulle vara vänner igen. De gånger jag snubblat in på hennes blogg och diverse så har jag sett hur hon ofta beklagar sig över att hon inte har någon riktig vän... När jag läser det blir jag sur, för hon hade en riktig vän i mig, jag hade hoppat från ett berg om hon bett mig och jag tror faktiskt att jag älskade henne med, på vänskapligt vis, men hon bara raderade mig, kastade bort mig som om jag vore sopor.

Jag har aldrig ångrat vår vänskap, snarare tvärtom, för av någon konstig anledning har den betytt en massa för mig. Jag vet faktiskt inte varför jag betedde mig så illa mot dig och Daniel som jag gjorde, jag borde ha blivit glad istället, det kanske var den där avundsjukan, jag vet inte. Dock så hoppas jag att du godtar denna ursäkten och förlåter mig. Jag ber inte om att vi ska vara vänner eller ha kontakt, det enda jag ber om är en bekräftelse på att att det är okej och att det förflutna är glömt liksom... Förlåt Michaela!