That's me.. When I was skinny and beautiful.

Mmm.. På den tiden kunde jag gå utanför dörren och känna mig självsäker. Alla kläder satt löst på mig och jag kunde fortfarande ha storlek XS.

Det känns så hemskt att kolla tillbaka på en bild och känna sig ung och vacker, jag ÄR fortfarande ung, dock så kan min skönhet diskuteras.. Jag tycker inte att jag är speciellt vacker.

Jag borde se detta som pepping och klä på mig och gå ut och springa? Men nä, istället sätter jag mig i ett hörn och hanterar mina problem som jag alltid gör, genom att tröstäta. Det är DEN vanan som jag behöver bryta, för annars kommer jag inte komma någonstans med mig själv och min vikt. Det är inte synd om mig, det är jag som satt mig i denna situationen och det är bara jag som kan ta mig ur den.

Maten smakar inte ens gott när jag tröstäter, den smakar ingenting alls. Oftast är jag inte ens hungrig, jag bara äter för ätandets skull.

Jeez, jag vill ju kunna gå ut med ett självförtroende som innan. Jag vill kunna springa och leka med Lucas utomhus utan att vara orolig för att mina valkar ska synas. Jag vill kunna handla kläder och passa i storlek S eller M åtminstone. Jag vill kunna göra något alls utan att känna mig obekväm i min egen kropp och det är hög tid att börja jobba för det nu..

Så, om två timmar är det dags för sjukgymnasten, efter det blir det promenad hem till Christel och ehm, ja, sen hem igen förstås.

Jag har fått nog nu. På nyår ska jag bannemej väga högst 65kg, jag ska ha en snygg klänning i storlek medium. Jag ska kunna le och mena leendet och jag ska kunna känna mig hemma i min egen kropp!