Jag vet inte - 041210.

Klockan är 03.15, vilket betyder att jag började mina meningslösa försök att sova för 4 timmar sedan. Det handlar inte om att jag sover på dagen, det handlar om mina tankar som kommer när jag ska sova, tusentals på samma gång.. Det sorgliga är att jag inte kan stöta bort dom för något i världen, dom behöver tänkas på, dom behöver kännas.

Jag vet inte varför jag skriver, jag tänkte väl att det kanske kunde hjälpa att rensa ur hjärnan lite, att få ner det jag tänker på skriftligt så jag kan glömma det sen. Just nu gråter jag och min insida (min "själ") verkar genomgå något hemskt, för det känns som ett uppror inuti mig, som om jag håller på slitas itu. Det är så många känslor på samma gång och jag kan inte sortera ut vilka som är vad. Jag känner alla känslor på en och samma gång och jag vill bara försvinna, jag vill bara bort. Jag vill inte sova för då drömmer jag och jag vill inte drömma. Jag vill inte vara vaken för då måste jag vara uppe för jag måste låtsas vara någon som jag inte är. Jag vill bara bort (och nej, detta innebär inte att jag vill dö).

Ett minne som ständigt tittar fram är den dagen då jag blev fosterhemsplacerad. Det var utan tvekan den värsta dagen i mitt liv. Det var den 10 december 2006 och jag var 13 år gammal. Att jag skulle fosterhemsplaceras var något jag visste om, men av någon anledning så var det så svårt för mig att förstå vad det innebar. Jag minns att det ringde på dörren och att jag möttes av två socialtanter och en polis när jag öppnade den. De bad om att få komma in så jag släppte in dom, sen gick jag och hämtade min mamma som befann sig på ovanvåningen. De hade ringt min pappa och han var påväg hem med mina två yngre systrar. Jag hade ingen aning om vad som höll på att ske, jag bara grät. Socialtanterna berättade att vi skulle placeras omgående och att vi skulle följa med dom så fort min pappa kom hem med mina systrar. Sagt och gjort, när min pappa kom så fick vi gå direkt till bilen, vi fick inte ens packa, vi skulle bara åka. Jag minns att både min mamma satte sig emot detta och det blev en massa kluddande med besök på "psyk". Min pappa var med oss hela tiden, han sa att allt skulle bli bra och att han och mamma skulle kämpa för att få hem oss igen. Sedan lämnade vi honom på sjukhus området så han kunde ta bussen hem och vi begav oss iväg mot smedjebacken.

De stannade och handlade tandborstar till oss på vägen, minns även att de frågade oss om vi var hungriga, jag svarade inte utan bara satt där bakom förarsätet och lät tårarna leta sig nedför mina kinder samtidigt som jag tittade på stjärnorna.

När vi kom fram blev vi visade våra rum (mitt rum var stort, hade röda 70-tals tapeter och en massa möbler som inte passade ihop) och där stannade jag, jag vägrade prata med någon, jag ville bara hem till min mamma. Jag la mig i sängen utan att klä av mig, men jag kunde inte somna, jag bara grät. Jag minns att jag ville dö också för jag funderade ett flertal gånger på att gå ner och skära upp mina armleder, men jag kunde inte finna orken. Min gråt var högljudd och hela jag gjorde ont. Jag trodde att jag skulle få åka hem om jag visade och lät dom höra hur otroligt ledsen jag var. Jag somnade till sist, efter flera timmars gråtande och smärta och innan jag somnade bad jag till gud om att aldrig behöva vakna igen.

Tyvärr så var gud en idiot och jag var tvungen att vakna dagen efter. Fostermamman väckte mig och tvingade mig att följa med ner och äta frukost (jag åt dock ingenting utan bara satt där). Sen frågade hon om jag hade gråtit, jag svarade inte. Efter en stund sa hon att det var okej att gråta och vara ledsen, då reste jag mig och gick tillbaka till sängen och där stannade jag ett par dagar.

För mig är det fullkomligt obegripligt hur man bara kan slita upp barn ur sin trygga omgivning. Visst, jag blev misshandlad av mina föräldrar, men i sanningens namn så hade jag hellre stannat kvar hemma än upplevt att det jag fått uppleva i efterhand med mina fosterfamiljer. Detta har bidragit till att jag aldrig känner mig hemma, eller nu har jag väl börjat göra det lite smått, men det har tagit mig flera år att komma denna lilla biten. Jag undrar ofta om jag någonsin kommer hämta mig från allt detta och jag önskar verkligen att någon annan än jag hade kunnat svara på den frågan, men mina önskningar är menlösa för det är jag som bär på svaret, någonstans långt inom mig..

Nu ska jag försöka sova.




namn:
vip?

mail-adress: (publiceras ej)


hemsida/bloggadress:


kommentar:


Trackback