Det är inte ofta min sambo säger kloka saker, men ikväll så fick jag mig både en chock och ett wake up call..

Jag är sjukskriven på heltid för depression och det har jag varit i snart åtta månader. Innan det var jag mammaledig i nästan ett år, även det på heltid.. Så jag har gått hemma i snart två år. Jag klagar inte, för jag hade inte klarat av skolan med mitt mående.

Men iallafall, för att återgå till saken så sa min sambo "du tar inte hand om dig själv längre.." och det är så sant. När han sa det kände jag mig så himla äcklig, och det gör jag fortfarande. Jag tar inte hand om någonting förutom Lucas. Jag låter vårt hem förfalla och mig själv. Jag går ALLTID i pyjamas för jag orkar inte med ansträngningen att klä på mig. Jag duschar högst två gånger i veckan (badar dock med sonen varannan dag) för att jag inte "hinner" oftare och mina ben har sett ut som "lurvbollar" i princip hela vintern.

Jag skäms över mig själv för att jag har låtit allt förfalla.. Och jag har ingen aning om hur jag ska hitta tillbaka till mitt "liv", för just nu känns det inte som att jag har något.

Innan var jag så himla mån om mig själv (innan = innan graviditet), jag smörjde in mig varje kväll, tvättade ansiktet och smörjde in det, duschade så ofta jag fick chansen till det och jag hade nästan alltid kläder på mig (och när jag säger kläder så menar jag att jag stod och mixade och matchade kläder fastän jag bara skulle gå hemma).

Jag vet inte vad som hände, varför "jag" försvann och varför ingen har påpekat det innan. Jag har en teori om att det är vikten som förstör, för jag känner mig inte vacker eller snygg oavsett hur mycket jag fixar mig. Men allt är som en ond cirkel, börjar jag inte bry mig om mig själv igen så kommer jag aldrig ta tag i min vikt för jag orkar inte.

Just detta att jag inte orkar bekymmrar mig en massa.. Jag vill vara vaken och pigg som innan, jag vill orka gå på stan en hel dag utan att komma hem och somna direkt. Jag vill orka umgås med folk och ha roligt.. Jag vill inte alltid vara trött.

Folk försöker intala mig att det beror på att jag sover alldeles för mycket, men det stämmer inte, för om jag inte sover så blir jag ännu tröttare och mår ännu sämre.. Jag har börjat inbilla mig att jag kanske lider av någon brist på något då detta problem uppstod efter min graviditet? Det är inte bara mitt huvud som är trött, det är hela jag, hela kroppen behöver vilas liksom..

Jag vill bryta den dumma cirkeln, jag vill må bra, jag vill bry mig om mig själv igen och jag hatar att livet måste suga sån jävla åsneröv när det gäller allt detta. Jag hatar att ingen kan göra allt jobb åt mig.. För det är jobbigt, allt är så jobbigt att jag inte ens orkar tänka på det. Jag vill bara dra täcket över huvudet och sova igen när jag vaknar.

Men imorgon ska jag ta tag i mig själv, eller försöka.. Jag ska hinna med att handla, städa, sova middag och gå en promenad i det fina vädret. Det kanske bara handlar om att komma igång och få in en rutin? Jag vet inte.. Nu ska jag iallafall sova, orkar knappt hålla ögonen öppna.

Natti folks!