Jag har förlorat min mamma två gånger.

Första gången var när jag blev fosterhemsplacerad. Jag kände exakt samma sorg då som nu. Det kanske är därför jag kan hantera den nu? Kontrollera den? Eller så tror jag bara att jag kan det, jag vet inte.. Jag inbillar mig iallafall att jag kan styra över min gråt och mina känslor angående min mammas bortgång, att jag liksom kan stänga av dom när jag behöver.. Eller min gråtattack tidigare idag bevisar ju motsatsen, men den bara kom från ingenstans och jag hade inte gråtit så sen jag fick beskedet, eller störtbölat kanske man borde kalla det.

Mitt liv är en stor röra av stora förluster. Jag har förlorat alla betydelsefulla vuxna som jag haft omkring mig på det ena eller andra sättet. Visst, dom har kanske inte dött, men dom vill inte ha med mig att göra, så det är ju i princip samma sak.

Jag är så trött på att förlora.. På att folk sviker.. Och snart är det säkert dags igen. Jag kommer inte att få mitt satans bidrag som jag ska söka och det betyder att jag måste packa alla mina saker igen och flytta (till en egen lägenhet). Jag vill inte lämna ännu ett hem där jag känner mig trygg, jag vill bara få vara någon gång. Ha det så som jag faktiskt förtjänar. Man ska inte behöva kastas omkring överallt, ständigt känna att man inte kan packa upp alla saker för att man får packa ner dom sen igen. Man ska inte behöva gå runt och oroa sig alltid..

Jag vill bara tillbaks till den tiden då jag gick i lågstadiet och hade allt, en familj och ett hem. Jag vet exakt vart allting gick fel, vilka det var som orsakade att allt föll samman.. Jag vill bara åka tillbaks och fixa allting, för då kanske mamma hade levt nu. Och ja, jag vet att det är fruktansvärt onödigt att älta detta, för det finns inga tidsmaskiner och jag hade inte kunnat ändra på något ändå.. Jag var bara ett barn, allting som hände har jag ju insett i efterhand. Men ändå så hyser jag ett sånt hat mot den jävla häxan som förförförde min pappa och nästlade sig in i min familj för att sakta ta sönder den. Och någonstans i detta så är det mitt fel faktiskt, för det var jag som blev kompis med häxans dotter och det var så de fick kontakt med varandra.

Ingen vet hur hemskt allting blev när dom kom in i bilden. Mamma och pappa hade nästan precis gift sig, sen var pappa otrogen med häxan, mamma fick reda på det och blev deprimerad så hon sov hela dagarna och medans hon sov så lekte häxans barn med mig och mina syskon, dom praktiskt taget flyttade in till oss (de sov där väldigt ofta), vi hade med dom på våra semestrar och sånt och ingen satte stopp för det. Jag förlorade nog mamma redan där, för hon blev aldrig sig själv riktigt efter det..

Jag har många gånger desperat försökt leta upp den där bilden på mig, Johanna och mamma när vi sitter på köksgolvet. Mamma var så vacker och det syns på långa vägar att hennes leende på den bilden var äkta. Jag älskar den bilden och önskar verkligen att jag hittar den en dag, eller kanske en kopia av den när vi ska rensa hennes lägenhet.

Åh nä, min älskade mamma.. Min glada lyckliga mamma som satte mig till världen efter en svår förlossning. Hon finns inte mer.. Hennes syster, min moster som är a-lagare finns och slösar bort sitt liv och min mamma som hade fyra fantastiska döttrar finns inte mer.

Det är så svårt att inse att man aldrig mer kommer att få en kram av henne igen. Att vi kommer att få hälsa på en gravsten när vi hälsar på i västerås. Det fanns så mycket jag ville fråga..

Förlåt för en massa dravel om ingenting.. Kunde inte sova och detta var det jag tänkte på, behövde få det ur mig..

Godnatt!