Mm.

Det är faktiskt sant, att sorgen känns lättare efter ett tag. Eller lättare och lättare, den går att hantera nu iallafall. Nu blir jag inte längre ledsen av dom glada minnena, vilket jag blev innan, nu känner jag bara saknad. Det är så svårt att förstå att jag aldrig kommer att få träffa henne igen, äta hennes mat, hennes bullar.. Det är som att jag inte kan acceptera det.

Någon del av mig tänker dock alltid att hon ser mig. Det är en konstig tanke egentligen, men ack så tröstande. Jag har kommit till en punkt där jag fortfarande vill göra henne stolt. Vara den personen som hon var så stolt över.

Jag får dock skuldkänslor över det ibland. För jag vet att det finns saker som hon hade velat att jag gjorde. Svarat på mina syskons brev till exempel. Det handlar inte om tidsbrist, för det är vad jag intalar mig själv, att jag inte har tid.. Men det är inte det. Jag känner mig så tom på ord varje gång jag sätter mig ned med ett tomt papper. Allting jag skriver känns så dumt och då struntar jag bara i det. Jag skulle ha skickat brev till min lillasyster när hon fyllde år, köpte ett kort och allting, men jag skickade det aldrig. Jag skulle skicka brev till min pappa och berätta om begravningen, men jag har inte ens börjat formulera orden i huvudet (vilket gör mig jätteledsen). Min farmor skickade brev för några veckor sen, en bild på sig själv och allt, men jag har inte förmått mig att svara.

Jag är världens sämsta syster, dotter och barnbarn. Jag gnäller alltid över att jag inte har någon, men det är ju jag själv som stöter bort dom..

Därför tänker jag nu ge ett löfte, inför alla er. Imorn ska jag gå och köpa frimärken, sen ska jag sätta mig ned, med en hög tomma pappar och skriva breven. Sedan ska de postas på torsdag när jag lämnar Lucas hos dagmamman. Punkt.

Inget mer skylla ifrån sig nu.

Många hade saker emot min mamma, på grund av hennes problematik och fortfarande är det många som inte förstår varför jag sörjer. Vissa människors hemska ord surrar fortfarande runt i huvudet på mig. Men, en gång för alla nu.. Jag älskade min mamma, för den hon var och trots hennes svårigheter och problem. Allt det hemska är bortglömt och förlåtet, det finns ingen anledning att älta det längre. Jag saknar alla bra stunder, alla stunder då hon verkligen var den bästa mamman i världen för mig, för tro mig, det finns tusentals exempel på såna stunder.

Nu ska ominstallera msn och hoppas på att det börjar fungera igen, sen blir det ett avsnitt Gilmore Girls innan jag somnar.

Natti.