Jag är sårad.

Vet inte om jag någonsin kommer att vara kapabel att förlåta honom för detta. Det kom som en blixt från klar himmel. Jag trodde vi gick på samma väg. Han sa att han har tänkt på det länge, hur länge? När då? Nu i helgen när vi låg tillsammans i soffan och skrattade också? I helgen när vi var i malmö? När?

Jag kan inte äta, inte tänka, vill bara sluta finnas.

Någonting inom mig hoppas fortfarande på att han ska ringa, eller komma in genom dörren och be om ursäkt och säga att han inte menade någonting han sa, att han bara var förvirrad. Men det är bara slöseri på hopp, egentligen. Istället borde jag hoppas på att allt löser sig för mig och Lucas och att vi får ett bra liv utan honom, han vill ju inte vara med oss ändå.

Det kommer ju inte gå att gå tillbaka oavsett, jag kommer aldrig att glömma detta, den här känslan. Jag kommer känna den varje gång jag ser honom. Hur kunde allting gå åt helvete medans jag trodde det var bra?

I dont get it.