Del 4 - The story about me.


När jag de senaste veckorna suttit och reflekterat över vilken händelse från mitt eget liv som jag ska berätta om inser jag att det inte finns någon som är tillräckligt "mild" för att jag ska kunna försvara den. Jag har alltid försvarat mina föräldrar, trots allt de gjort emot mig. Jag har skyllt på både det ena och det andra i hopp om att det skulle göra allting lite mer okej. Jag har inte insett föränn nu att det inte finns någonting som kan försvara deras beteende och jag insåg inte föränn igår att jag fortfarande anklagar mig själv.

Jag stod framför spegeln och funderade. Mina tankar for direkt till en kväll då jag var 12 år gammal (händelsen som ni får läsa om nedan). Jag tänkte på händelsen, på hur den gick till och insåg att jag aldrig gjorde något fel. Mina föräldrar sa alltid till mig att det var jag som provocerade dom, igår insåg jag att man själv väljer hur man hanterar provokation.

Lucas kan vara extremt jobbig emellanåt (även om han vanligtvis faktiskt är väldigt lugn och snäll) och jag erkänner, jag har skrikit på honom i ren ilska och desperation för att han inte lyssnat, men det har aldrig hjälpt. Istället tog jag till mig ett råd jag fick av hans farmor, så numera sätter jag mig på samma höjd som honom, ser honom i ögonen och ber honom med en ganska allvarlig ton att sluta istället och det funkar, varenda gång.

Jag inser nu att jag gjorde ett aktivt val när jag valde att hantera framtida situationer på det viset. Det gjorde visserligen mina föräldrar också, men de valde att bruka en metod som omöjligen kunde fungera, att bestraffa mig genom slag och annan fysisk misshandel.



Innan ni läser ni läser det som står nedan så vill jag att ni ska veta att jag förlåtit min mamma och min pappa för vad de gjort mot mig, även fastän dom inte förtjänade det överhuvudtaget.



Jag har förträngt många händelser. Den första händelsen jag minns är från när jag var runt 4 år gammal, sen minns jag ett tiotal till genom åren. En händelse har etsat sig fast hårdare än dom andra. Jag vet inte om det någonsin var värre än såhär, men detta är den värsta misshandeln jag kan minnas. Mina minnen är dock lite suddiga. Jag har svårt att minnas vilka som var där och hur situationen uppstod.

Jag var runt 12 år gammal och jag, min moster och min mamma satt i soffan och tittade på TV. Jag har ett svagt minne av att jag ville byta kanal och av den anledningen tog TV-dosan som låg på bordet. Min mamma blir då jättearg, sliter TV-dosan ifrån mig och slår mig så hårt hon kan i huvudet med den upprepade gånger. Sedan ber hon mig gå till mitt rum, men jag vill inte. Då sliter hon tag i mitt hår och drar mig ur soffan med hjälp av greppet hon har runt mitt hår. Hon släpar mig sedan uppför trappan medans jag förtvivlat skriker att hon ska släppa. När vi kommer upp till övervåningen knuffar hon ner mig. För att sedan komma ner och upprepa samma procedur ännu en gång.

Jag minns att hon lät mig ligga på golvet nedanför trappan i hallen och gråta. Jag minns att det var alldeles mörkt och att jag skrek på hjälp flera gånger i hopp om att grannarna skulle höra mig, men det gjorde dom aldrig.

Min mamma blev tydligen provocerad av min blotta existens och det dröjde inte länge innan hon kom fram till mig igen, satte sig gränsle över mitt bröst och började slå mig i ansiktet. Min mamma var en ganska stor kvinna så jag fick svårigheter att andas (jag får allvarligt talat hjärtklappning av bara skriva och tänka på den här händelsen) och detta förenat med upprepade slag mot ansiktet försatte mig i fullkomlig panik så jag bara skriker, så högt jag bara kan.

När hon äntligen slutade och reste sig kröp jag snabbt därifrån och upp på mitt rum där jag låste dörren och bestämde mig för att inte öppna den föränn min pappa kommit hem från jobbet. Även om han aldrig "räddade" mig från hennes våld så brukade hon inte misshandla mig lika illa när han var hemma.

Min pappa körde in på uppfarten ungefär en halvtimme senare. Jag hör att mamma pratar med honom på nerevåningen och att han sedan springer upp för trappan i fullkomligt vansinne. Jag vågar inte öppna dörren då har uppenbarligen också är arg på mig. Han skriker, bankar och sparkar på dörren som till sist går sönder. Jag står då framför min säng och ber honom att lugna sig för jag blir rädd.

Sedan minns jag bara den mörka blicken i hans ögon och hur han knuffar mig så jag trillar och slår huvudet mot elementet. Jag minns en intensiv smärta, att mitt hår blir varmt och sedan blir allting mörkt.

Jag minns att jag vaknade nästa dag och fann en blodfläck i sängen. Jag trillade antagligen så hårt mot elementet att jag slog upp ett jack i huvudet. Instinktivt så bytte jag bara lakan och sedan satte jag mig bara i sängen och gungade fram och tillbaka. Jag tror jag satt så i ett dygn med tårarna rinnandes nerför mina kinder. Jag hoppades att mina föräldrar skulle höra att jag var ledsen och att de skulle komma och trösta mig, men de kom aldrig.

Efter denna händelse var jag hemma från skolan i ungefär två veckor. När jag väl bestämde mig för att gå dit igen så gick jag direkt till kuratorn där jag berättade vad som inträffat. Hon kontaktade då vår socialsekreterare som startade en utredning.

När min mamma fick reda på att det var jag som hade sett till att utredningen startades gav hon mig en örfil och sa att hon skulle mörda mig om socialen placerade mina yngre syskon i familjehem. Mig brydde hon sig inte om.

Det finns ingen ursäkt i världen som kan radera denna händelse. Att jag, 8 år senare fortfarande mår fysiskt dåligt (darrar, känner mig yr och har tårar brännandes i halsen) när jag tänker på den här händelsen tycker jag talar för hur otroligt mycket den skadat mig psykiskt. Frågan är hur mycket av den kvällen jag förträngt, vem vet, misshandeln kanske till och med var värre?

Min mamma misshandlade aldrig mina syskon, utan det var bara mig hon gav sig på.

Två dagar innan jag skulle fylla 14 blev jag inlagd på sjukhus på grund av smärtor i magen, blindtarmsinflammation. I samband med detta fann dom även gamla samt relativt nya frakturer på mina revben, jag kan inte minnas hur de uppstått.

Jag bestraffade sedan min mamma genom att knappt träffa henne på ett år. Jag ville att hon skulle känna sig lika oälskad som jag hade fått göra.



Jag vill avsluta med att säga att min mamma var sjuk och hade själv en hel del i bagaget. Hon blev både våldtagen och knivhuggen av sin äldre bror när hon var liten. Jag försvarar henne med det. Hon fick förmodligen aldrig lära sig hur man egentligen skulle hantera frustration och ilska.

Hon hade trots sina dåliga sidor, även bra sidor, som alla människor. När hon mådde bra och var relativt "frisk" så var hon en jättebra, kärleksfull mamma. Jag vet att hon älskade mig, även om hon hade svårigheter med att visa det emellanåt.

Min pappa misshandlade mig sällan, det hände bara någon enstaka gång och då oftast på uppmaning från min mamma. Hon hade någon slags makt över honom och kunde manipulera honom till att göra i princip vad som helst. Jag vet att hon brukade misshandla honom också, så han kanske var rädd för henne helt enkelt.

Jag har ju dock, trots allt som hänt mig växt upp och blivit en trygg, stabil människa som går min egen väg. Många psykologer och kuratorer har påpekat att jag klarat mig ovanligt bra med tanke på allt jag upplevt. Jag är tydligen ett "maskrosbarn".

Det känns väldigt personligt och privat att publicera detta. Det är något som jag hållt inom mig så otroligt länge. Jag känner dock att jag har gjort rätt val när jag publicerar det. Jag vill att människor ska veta vad jag upplevt, för det kanske får dom att förstå varför jag reagerar som jag gör emellanåt.



Jag har upplevt många svek i mitt liv, somliga värre än andra och jag vill bara säga att jag är så tacksam över att ha människor i min omgivning nu som bryr sig om mig, som ägnar mig en tanke emellanåt och som hjälper mig på alla sätt och vis. Människor som stöttar mig när jag har det svårt och som gläds med mig när det går bra. Ni vet vilka ni är - Tack för att ni finns

Postat av: tanja

jag är imponerad av hur otroligt stark du är och att du kan stå stadigt nu, trots allt. jag är glad att jag fick lära känna dig, trots att det är längesedan nu, vi var rätt små och jag aldrig hade någon aning om hur du hade det. kram.

2011-08-31 - 20:26:29
Postat av: Bbyfeets

Michaela, undermara flickebarn (ja för mig är du det) Jag är så glad att du kommit så lågnt att du kan berätta öppet om en av alla de hemskheter du har varit med om. Det är ett genombrott som både gör ont och värmer på en och samma gång. Jag blir stolt av att se att du kan skriva om det, samtidigt sitter jag nästan och gråter här borta för att du, min egen väninna har varit utsatt för allt de som hänt.

Trots våra konflikter, har vi hittat tillbaka och du är min vän, säg vad du vill, det är du och du betyder mycket fortfarande.

2011-09-01 - 00:00:15
Postat av: Emma Elisabeth

Gud jag tycker det är så hemskt att läsa om sånt. Jag själv tycker det aldrig finns några ursäkter för att misshandla sina barn. Vet man inte hur man ska uppfostra dom (vilket hon verkade veta med dina syskon dock) så tar man hjälp eller så skaffar man inte barn. Om jag mådde så psykiskt dåligt att jag inte kan hantera det så skulle jag aldrig skaffa barn för deras skull. Om jag hade barn med en som misshandlade så skulle jag ta mitt barn och fly. Jag förstår att det är svårt, men det kan gå riktigt illa med misshandel och jag skulle göra vad som helst för att försöka undvika att mitt barn blir misshandlad för det skulle vara mitt ansvar som förälder, för oavsett hur rädd man är så är det ett ansvar som en förälder har, att skydda sitt barn oavsett omständigheterna.

2011-09-01 - 01:57:42
URL: http://emmaelisabeth.se
Postat av: emelie

Hallå tjejen!

Åh, jag tror att jag FINALLY fått ordning på det här med arkivet och kategorierna. Jag ändrade inlägg per sida och nu finns "Tidigare inlägg" i alla kategorier som har fler än 100 inlägg. Nu ska jag bara se om jag behöver ha 100 inlägg per arkiv också (månad då alltså) eller om det går att sänka till 75 och att man kanske får upp "Tidigare inlägg" då.. Haha, vilken huvudvärk det här har gett mig :)

2011-09-01 - 11:07:34
URL: http://makeitalone.blogg.se/
Postat av: ida

Usch då.. :/ Vet inte vad jag ska skriva. <3

2011-09-01 - 11:43:40
URL: http://frandagett.blogg.se/
Postat av: anonym

Vad hemskt, jag började seriöst gråta när jag läste det. Hoppas bara att du mår bättre!

2011-09-02 - 20:53:16
Postat av: Mickan

Hej Michaela !

Tycker att du är stark, efter det jag har läst nu så sitter jag med tårar i ögonen, och undrar själv vad jag har gett mig in på.

Det är såhär, jag läser till undersköterska och i en kurs Social omsorg så ska vi göra ett fördjupningsarbete, och jag valde just Barnmisshandel, och undrar om jag kan få låna det du har skrivit som stöd ? Inte skriva av allt, men det skulle ge stöd i fallbeskrivningen jag ska göra. Om det är okej med dig såklart ?

Hoppas det är bra med dig ? Och ta hand om dig ! Kram

2011-09-06 - 17:40:50
URL: http://miickzz.blogg.se/
Postat av: Mickan

Sv; Tack så mycket ! Det hjälper mig verkligen ! Men ville kolla med dig först innan jag tog och använde det. :)

2011-09-07 - 22:44:55
URL: http://miickzz.blogg.se/
Postat av: J

Du är en stark människa. Har du någon kontakt med dina föräldrar efter allt som har hänt? och har du kunnat förlåta dem?

2011-09-14 - 00:39:36
URL: http://myruls.blogg.se/
Postat av: Tina - My life Cherrypinup

Usch, får rysningar av att läsa detta :(

Är imponerad över att du är så stark !

2011-09-20 - 10:46:42
URL: http://cherrypinup.blogg.se/
Postat av: josephine

länkade dig på min blogg.

beundrar dig!

2011-10-20 - 22:45:50
URL: http://josephineie.devote.se



namn:
vip?

mail-adress: (publiceras ej)


hemsida/bloggadress:


kommentar:


Trackback