Jag inspirerades av ett inlägg på Evelinas blogg.

Jag är ett stort Buffy fan. Det var den första serien jag följde på TV och den enda serien som verkligen har gjort en skillnad i mitt liv.

Jag älskar Buffys karaktär, att hon är mänsklig och sårbar samtidigt som hon är en "superhjälte". Jag älskar serien för att man får se henne växa upp från en osäker tonåring till en stark självständig kvinna. Jag gillar att hennes liv är lite verkligt med alla problem som en tonåring faktiskt kan tänkas ha, men samtidigt overkligt med alla vampyrer och demoner. Har man inte sett serien så tycker jag man ska ge den en chans, för bakom alla dåliga effekter finns det en handling som är djupare än man först förstår. Haha, nu skönmålar jag serien ordentligt, men har ni inte sett den så ge den en chans iallafall, det tar någon säsong innan den kommer igång (säsong 2 och 3 är de bästa säsongerna enligt mig).

Jag måste också berömma bakgrundsmusiken, vissa teman är otroligt vackra! Några finns att lyssna på här, men den jag tycker om mest av alla finns här.

Jag är förövrigt ett "Buffy/Angel" fan, så jag föredrar de 3 första säsongerna av den anledningen. Jag avskyr Riley och Spike.. Eller jag vet inte. Jag gillar kanske Spike lite, men nä, Angel is the only one för min del. Som tonåring tapetserade jag mina väggar med bilder på honom och kunde ligga och dagdrömma om honom i flera timmar, haha, hur vi skulle gifta oss och sånt där. Lite stalker varning på det I guess..

Jag såg mitt första Buffy-avsnitt när jag var runt 9-10 år gammal ungefär och sedan dess har serien funnits i mitt liv. När jag fyllde 14 fick jag säsong 1-3 på dvd och resterande säsonger köpte jag för något år sedan.

Jag känner alltid ett behov att att se på Buffy när jag känner mig lite deppig, för sen när jag har sett det så känner jag mig "kickass" igen :) Jag har ingen aning om varför faktiskt. Det är bara så peppande på något vis att se henne slåss mot vampyrer och kämpa med sina inre demoner samtidigt. Hon visar liksom på något sätt att även den starkaste personen kan må dåligt ibland, och det är inspirerande? Jag vet inte vad jag babblar om, poängen är att jag blir peppad och får lite kämparglöd i mig när jag tittar på det.

Ikväll tänkte jag iallafall ta ett litet Buffymaraton och glo igenom några av mina favoritavsnitt, det var ett tag sen nu, lite självförtroende-boost är ju aldrig fel..

---

Nu har min lilla älskling kommit hem iallafall och vi ska äta lite godis och se på film tillsammans först. Vi ska mysa till det ordentligt, men ljus och grejer. Jag har saknat min lilla gosunge så grymt mycket, vill bara pussa och krama på honom hela tiden! Han verkar dock inte ha saknat mig, han verkar mest ha saknat sina leksaker, haha, för när jag kommer fram och ska ge honom en kram så vrålar han "neej, sluuuuta mamma, du är jobbig, Lucas lekar faktiskt" *snyyyft* :) Ah well, han blir gosig och kramig sen när han är trött, så får passa på att pussa och krama på honom då.

Bubye!