Jag är så jävla förbannad på min mamma!

Jag har nog aldrig sett maken till en mer egoistisk människa. Så jävla manipulativ och självisk.

Klockan ett inatt ringde min mamma till mig, jag klickade då henne och sa att hon fick ringa imorgon då vi låg och sov. Hon förstod nog inte vinken utan fortsatte att ringa och den tredje gången svarade jag. Min mamma är då jättefull och påstår att hon har tagit massa tabletter hon säger att hon vill dö och att hon ska sticka i en kniv i magen... Jaha, tänker jag och blir självklart jätteorolig och ledsen eftersom jag inte kan göra någonting. Jag frågar om hennes adress och person-nummer så jag kan se till att ambulasen kommer dit och tittar till henne, sen säger jag att jag får ringa om en stund igen.

När jag har lagt på luren börjar jag gråta och skaka, jag blir alldeles kall om händerna och tårna och ringer till Christel och berättar vad hon har gjort. Christel säger att hon har ringt till henne också och att hon inte tror att hon har tagit några tabletter utan att det är uppmärksamhet hon vill ha, vilket jag redan vet någonstans inom mig, men man kan ju aldrig veta. Jag frågar Christel vad jag ska göra och hon säger att jag ska ringa 112 och berätta så fixar dom det.

När jag och Christel pratat färdigt ringe jag 112 och förklarar situationen, fortfarande alldeles skakig och kall med darrig röst. Hon på 112 säger att hon ska ringa till min mamma och sedan skicka en ambulans hem dit för att se hur hon mår, hon säger även till mig att det inte finns mer som jag kan göra så jag kan lugna mig nu.

Jag skickar ett sms till mamma och skriver att dom snart kommer att ringa från 112 och att hon skulle skicka ambulans. Då ringer min mamma upp igen och fortsätter tjata om att hon vill dö, jag säger då till henne att hon faktiskt fårskärpa till sig, för en vuxen människa beter sig inte på detta viset, hon bara sluddrar vidare utan att lyssna. Då vaknar Lucas och hon avslutar samtalet.

Jag lägger mig då för att nanna Lucas igen och somnar nästan själv innan hon ringer igen. Denna gången säger hon att hon ska tända eld på lägenheten och massa annat strunt, hon vill även att jag ska ringa ambulansen igen för att dom inte kom och blabla. Jag orkar då inte lyssna så jag säger bara att jag ringer ambulansen igen och att vi får pratas vid imorgon om hon vill prata. Mitt sunda förnuft har nu tagit övertaget och inser att om hon hade tagit en massa tabletter så hade hon varit medvetslös för längesen...

Jag vet inte vad poängen med detta var, jag behövde nog skriva av mig eller något. Jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna en sån egocentrisk mamma som bara sa "jaha" när jag tidigare på dagen berättade att Lucas tagit några steg själv och var på god väg till att gå själv.

Jag hatar att hon är manipulativ och rentigenom elak! Man gör inte såhär, man gör det inte!

Imorse skickade hon ett ynkligt sms innehållande "förlåt för inatt", jävla kärring!

Jag orkar inte mer. Jag mår så fruktansvärt dåligt över min vikt, jag hatar att vara tjock, jag vill inte vara tjock längre. Jag har funderat på en massa metoder att prova, men motivationen är på noll och jag orkar inte hålla ut speciellt länge. Nu skulle jag ha börjat med den "south beach metoden", så blev det inte. Jag har i en veckas tid gått och proppat i mig allt jag tycker om för att det har känts som att jag avslutar mitt liv när jag börjar banta.

Jag hittar heller ingen diet som passar mig riktigt, GI-metoden verkar bra, men jag tycker den är luddig, jag förstår liksom inte för att det inte finns klara direktiv på hur mycket jag ska äta, vad jag ska äta och när, jag behöver det, annars kommer det aldrig att fungera...

Sen är jag inte motiverad för att jag vet att min kropp kommer vara motbjudande när jag är smal också, jag kommer ha en massa hud som hänger och slänger över byxlinningen och en massa celluiter på låren och ballarna, jätteattraktivt, not!

Jag vill bara ha tillbaka den kroppen jag hade innan, den som jag hatade då, men älskar nu!

Jag vill inte vara en flodhäst längre.

Det är inte så att jag kan prova några dyra soppor istället för mat heller, just för att dom kostar hur jävla mycket som helst och jag inte har råd liksom...

SNYYYYYYYFT!

I min egen ensamhet hittade jag på ett nytt ordspråk!

 

Människor är som fisar, alldeles unika :)

 

För helt seriöst, ingen fis är likadan som en annan, dom luktar annorlunda allihopa och låter olika, precis som människor :P Långsökt kanske, men jag vet att jag är imba :D

Im awesome, I know!

Vad är ditt problem egentligen? Varför har du ett sånt behov att kasta skit på mig? Jag försöker gång på gång förklara för dig hur dåligt jag mår av att bli kallad dum i huvudet, korkad och onormal. Jag har förklarat för dig flera gånger hur ont det gör i mig när du pratar om hur jävla snygga andra tjejer är när du aldrig säger det till mig. Jag är trött på alla kommentarer om att vi flyttar isär och att du gör slut, för dom gör inget gott någonstans. Jag är inte trygg, jag kommer förmodligen aldrig känna mig trygg på ett ställe jag kommer till, jag känner mig aldrig hemma och du gör det inte bättre genom att säga så. Gör du slut med mig har jag INGENSTANS att ta vägen. Jag har ingen familj att återvända till, ingen jag känner tillräckligt bra för att kunna flytta hem till, ingen som kommer hjälpa mig, för ALLA som jag en gång litat på har svikit mig. Jag orkar inte mer, jag vill inte mera, jag vill inte ha mer skit, någonstans innerst inne finns det en liten röst som säger att jag är bra, som säger att jag duger och att det finns någon som kommer tycka om mig för den jag är, men du verkar inte vara den personen så jag fattar helt ärligt inte vad jag sysslar med, varför jag stannar? Är det för att jag är rädd, rädd för ensamheten, rädd för att inte ha någon...

Nu sprutar tårarna.

Varför skulle just mitt liv gå helt åt helvete, varför ska precis alla problem drabba mig? Jag kommer säkert dö i svininfluensan, för jag tål inte vaccinet dom framställer, min vanliga tur, för allt händer mig. Eller så dör alla dom som bryr sig, alla dom som jag älskar så jag inte har någon kvar, så att jag blir ensam iallafall.

Varför vänder det aldrig? Varför får jag aldrig vara lycklig? Varför jag?

Jag är välderns svagaste person på insidan, jag gråter alltid inombords för jag vet att hela mitt liv kommer att vara såhär, det finns ingenting jag kan göra åt det...

Det känns så fruktansvärt onödigt att leva när jag bara "förstör" för alla hela tiden, när jag bara är hatad av folk och när jag bara gör alla olyckliga. Jag lever enbart för Tut, försvinner han så försvinner jag med.

Jag bara önskar att allt vore annorlunda...

Efter att ha spanat igenom massa dieter nu på morgonen så har jag äntligen bestämt mig, imorn börjar jag med "South beach dieten" och ber till gudarna att den fungerar... Jag vill inte vara tjock mera! Jag vet att jag försökt flera gånger också, och det är väll det man får göra, man får prova sig fram och hitta det som passar.

Föresten så har jag tagit lite sommarlov från bloggen och bilddagboken, Snutte har semester så jag ägnar typ all min tid åt honom och Tut nuförtiden istället, kommer väll tillbaka som vanligt om några veckor :) !

På tordag åker jag, Tette, Micke och Snutte till liseberg, vi stannar tills fredagen!

Puwsss!

Jag är på dåligt humör.

Jag hatar att livet är annorlunda än på film och jag hatar att mitt är så jävla olyckligt!

Jag börjar smått hata denna uppsats nu, det var en dum idé av en dum person, suck. Det enda jag har kommit någonvart med är slutet och det är bara där som meningarna passar in... Så sjuuuuukt störigt, jag är så irriterad, gaaah! Ge mig ideér på hur jag ska komma vidare för just nu har jag fastnat, i ett jävla hål som är för djupt för att kunna ta sig ur själv.

Min uppsats är helt oawesome, jag vill ha Fridas ordförråd, giiieeeef!

Suck!