Amy Winehouse är död.

Jag var inget fan, läste om henne i mina skvallertidningar ibland. Under hela tiden som jag vetat om henne så har hon sett ut som ett fågelbo i håret, haft massa tatueringar och sett allmänt sunkig ut. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att hon förmodligen såg normal ut när hon slog igenom 2003, men det gjorde hon. Nedan är en före och efter bild.

Såg någon paparazzivideo på henne i början av hennes karriär där hon skriver autografer till fans. För min del är det mest chockerande med hela henne att droger gjorde henne så sunkig, jag har aldrig sett något liknande.

Jag kan dock inte låta bli att tycka det är tragiskt. Hon var så ung och hade en sån speciell röst, hon hade antagligen kunnat gå hur långt som helst om hon inte hade börjat knarka.

Vila i frid Amy Winehouse och grattis till medlemskapet i 27 forever club.

Det finns inga detaljer om Kelseys misshandel, tillskillnad från Baby P som jag skrev om för någon dag sen, som hade en del detaljerad historia om vad han blivit utsatt för. Istället är det bara en tragisk historia om en söt liten flicka som blev berövad på sitt liv alltför tidigt.

 

Kelsey Shelton Smith Briggs kom till världen lördagen den 28:e December år 2002 i Oklahoma, USA.

Hennes föräldrar Lance Briggs och Raye Dawn Smith skiljde sig innan hon föddes. Kelsey bodde tillsammans med sin mamma, men hon var "pappas flicka".

De första två åren av sitt liv var Kelsey en hälsosam, glad och energisk liten tjej.

I slutet på år 2004 träffade Kelseys mamma en ny kille, Michael Lee Porter, och det var efter att hon träffat honom som de första tecknen på misshandel syntes på Kelsey.

Den första anmälan om barnmisshandel på Kelsey gjordes 17:e Januari 2005. Kelsey blev då förd till akuten med ett brutet nyckelben, massor av blåmärken och skrubbsår på ryggen, rumpan och låren. Socialen konstaterade att det handlade om barnmisshandel och slog fast att hennes mamma var förövaren då hon berättat olika versioner angående hur skadorna uppstått.

Kelseys farmor, Kathie Briggs, tog över vårdnaden av Kelsey den 24:e Januari 2005.

Kelsey träffade sin mamma regelbundet, först med övervakning, men efter ett tag fick de vara ensamma igen, sålänge Michael inte fanns i närheten.

Raye Dawn gifte sig med sin nya pojkvän Michael den 18:e April 2005.

I slutet av April bryter Kelsey båda benen under ett besök hos sin mamma. En medicink undersökning visar att det är två stycken spiral frakturer (som orsakas av att man vrider av benet) i två olika stadier av läkning. Läkarna slår även fast att skadorna är till följd av barnmisshandel.

Den 3:e Maj 2005 placeras Kelsey därför under "protective custody" (ungefär som svenska LVU) hemma hos sin mormor.

Den 16:e Juni beslutar en domare, mot socialtjänstens rekomendationer, att Kelsey ska få flytta hem till sin mamma igen, då de inte kan fastställa vem som utför misshandeln.

Socialtjänsten mottar flera anmälningar angående misshandel av Kelsey under månadernas gång, men de vidtar inga åtgärder.

Den 27:e Augusti 2005 ser farmor Kathie Briggs sitt barnbarn för allra sista gången.

"Den sista gången jag såg henne, bara sättet hon såg ut på, hur hon betedde sig, hon såg ut som hon var döende, hon var inte samma lilla flicka längre" - Kathie Briggs.

Den 11 Oktober 2005 blir Kelsey så svårt misshandlad att hon dör. Brottet kategoriseras som dråp, till följd av "blunt force trauma to the abdomen" (kraftigt våld mot buken).

---

Kelseys biologiska pappa, Lance, arbetade som soldat i Irak och skulle komma hem inom en vecka eller två när Kelsey blev mördad. Istället för att komma hem och träffa sin älskade dotter fick han komma hem och begrava henne.

---

Michael blir arresterad för mordet på Kelsey två veckor efter att hon avlidit. Kelseys mamma arresteras även hon och blir senare åtalad för två brott, "child neglect" (vanvård) och "enabling child abuse" (möjliggörande av barnmisshandel, typ).

Det framkom dessutom, under en andra obduktion av Kelseys kropp, att Michael även utnyttjat henne sexuellt.

• Michael blir dömd till 30 år fängelse utan möjlighet till villkorig frigivning föränn 25 och ett halvt år år gått.
• Raye Dawn blir dömd till 27 års fängelse utan möjlighet till vilkorig frigivning föränn 23 år gått.

 

---

I Mars 2006 infördes Kelsey Smith-Briggs Child Protection Reform Act för att förändra sättet Oklahomas domstol och Socialtjänst /behandlar/behandlade fall som har/hade att göra med barnmisshandel och vanvård.

---

---

Jag inspirerades av ett inlägg på Evelinas blogg.

Jag är ett stort Buffy fan. Det var den första serien jag följde på TV och den enda serien som verkligen har gjort en skillnad i mitt liv.

Jag älskar Buffys karaktär, att hon är mänsklig och sårbar samtidigt som hon är en "superhjälte". Jag älskar serien för att man får se henne växa upp från en osäker tonåring till en stark självständig kvinna. Jag gillar att hennes liv är lite verkligt med alla problem som en tonåring faktiskt kan tänkas ha, men samtidigt overkligt med alla vampyrer och demoner. Har man inte sett serien så tycker jag man ska ge den en chans, för bakom alla dåliga effekter finns det en handling som är djupare än man först förstår. Haha, nu skönmålar jag serien ordentligt, men har ni inte sett den så ge den en chans iallafall, det tar någon säsong innan den kommer igång (säsong 2 och 3 är de bästa säsongerna enligt mig).

Jag måste också berömma bakgrundsmusiken, vissa teman är otroligt vackra! Några finns att lyssna på här, men den jag tycker om mest av alla finns här.

Jag är förövrigt ett "Buffy/Angel" fan, så jag föredrar de 3 första säsongerna av den anledningen. Jag avskyr Riley och Spike.. Eller jag vet inte. Jag gillar kanske Spike lite, men nä, Angel is the only one för min del. Som tonåring tapetserade jag mina väggar med bilder på honom och kunde ligga och dagdrömma om honom i flera timmar, haha, hur vi skulle gifta oss och sånt där. Lite stalker varning på det I guess..

Jag såg mitt första Buffy-avsnitt när jag var runt 9-10 år gammal ungefär och sedan dess har serien funnits i mitt liv. När jag fyllde 14 fick jag säsong 1-3 på dvd och resterande säsonger köpte jag för något år sedan.

Jag känner alltid ett behov att att se på Buffy när jag känner mig lite deppig, för sen när jag har sett det så känner jag mig "kickass" igen :) Jag har ingen aning om varför faktiskt. Det är bara så peppande på något vis att se henne slåss mot vampyrer och kämpa med sina inre demoner samtidigt. Hon visar liksom på något sätt att även den starkaste personen kan må dåligt ibland, och det är inspirerande? Jag vet inte vad jag babblar om, poängen är att jag blir peppad och får lite kämparglöd i mig när jag tittar på det.

Ikväll tänkte jag iallafall ta ett litet Buffymaraton och glo igenom några av mina favoritavsnitt, det var ett tag sen nu, lite självförtroende-boost är ju aldrig fel..

---

Nu har min lilla älskling kommit hem iallafall och vi ska äta lite godis och se på film tillsammans först. Vi ska mysa till det ordentligt, men ljus och grejer. Jag har saknat min lilla gosunge så grymt mycket, vill bara pussa och krama på honom hela tiden! Han verkar dock inte ha saknat mig, han verkar mest ha saknat sina leksaker, haha, för när jag kommer fram och ska ge honom en kram så vrålar han "neej, sluuuuta mamma, du är jobbig, Lucas lekar faktiskt" *snyyyft* :) Ah well, han blir gosig och kramig sen när han är trött, så får passa på att pussa och krama på honom då.

Bubye!

Bilder från idag när jag var nere med honom en sväng på marknaden. Han kan åka samma karusell om och om igen och skratta lika mycket varje gång. Han vill helst av allt åka dom stora karusellerna dock, men än är han för liten och får nöja sig med attraktionerna som finns för barn.

Min lilla pussgurka.. Jag håller för tillfället på att sakna ihjäl mig efter honom. Jag är sjuk, så farmor har ställt upp som barnvakt nu i några dagar medans jag har legat däckad i sängen. Imorn kommer han dock hem igen, så jag behöver inte sakna honom så mycket till. Självklart har jag träffat honom om dagarna några timmar och så, men jag saknar att höra hans skratt hemma, natta honom och ja, jag saknar helt enkelt att vara mamma :)

Nu ska jag äta en isglass och se det senaste avsnittet av Pretty Little Liars innan jag förmodligen däckar.

Nightynight!

Jag läste om Baby P för första gången i aftonbladet för två år sedan. Jag kan inte tänka på hans hemska liv och öde utan att ögonen tåras. Vanligtvis tycker jag inte att människor förtjänar dödstraff, men de som gjorde detta mot honom borde torteras ihjäl på samma vis som de torterade honom.

Peter Connelly var en blond, blåögd, söt liten kille som föddes den 1:a Mars 2006 på ett sjukhus i London. När Peter var 3 månader gammal, i Juni, träffade hans mamma en ny pojkvän, Steven Barker. Peters liv förvandlades då till en livs levande mardröm.

Steven, en sadistisk, dominerande satanist såg till att lilla Peter fick besöka sjukhus för första gången i Oktober 2006. Misshandeln fortsatte sedan tills lilla Peter slutligen dog, med över 50 skador, 17 månader gammal.

---

Ett 15 årig flicka som bodde i samma hus som familjen och umgicks med dom dagligen har berättat om alla hemskheter hon såg. Jag har översatt delar av texten, som är kopierad från en engelsk sida, nedan.

Den skräckslagna tonåringen säger:

"Vad som pågick där var sadistiskt, socialtjänsten har blod på sina händer".

Fortfarande tyngd av skuldkänslorna över att hon inte vågade göra någonting under tiden det pågick berättar tonåringen om alla de hemska saker hon sett Peters styvpappa utsätta honom för.

"Styvpappan brukade skaka Peter, slå honom, svinga runt honom i hans ben och snurra honom i datorstolen tills han slutligen trillade av och slog huvudet i golvet. Då brukade han plocka upp honom och göra det igen. Ibland satte han tummen på hans luftrör och tryckte tills han blev blå och inte kunde andas. Sen skrattade han bara och gjorde det igen för att se hur mycket Peter klarade av."

"Han brukade nypa i Peters fingernaglar och klämma på dom tills han skrek. En gång skar han av Peters fingertoppar med en kökskniv. Han sa att det blev lättare att komma åt med tången då för att rycka av hans naglar. Det får mig att rysa. Han fick Peter att kräla framför honom, med blod forsande från fingrarna, och hålla ut händerna för mer bestraffning."

"Ibland höll han Peter ovanför huvudet för att sedan bara tappa honom ner på golvet"

"Han brukade låta sina hundar träna attack på Peter genom att lägga honom på rygg mitt på vardagsrums-golvet och bita honom och morra för att visa hundarna hur de skulle göra. Han bet honom i huvudet, i armarna, i kroppen och benen och sedan fick han hundarna att göra likadant."

"Han brukade slå Peter på pungen så han kunde med en sko också och ibland brukade han vira in Peter i en filt så hårt att han inte kunde röra sig för att sedan lägga Peter i sin spjälsäng och låta honom bli uttorkad."

"Varje kväll vid läggdags blev Peter upplyft som en trasdocka och kastad i sin spjälsäng istället för att höra en lugnande saga som många andra barn. På nätterna brukade jag höra honom gråta och dunka sitt lilla huvud i sängkanten. Det brukade pågå i flera timmar."

Flickan berättar sedan hur styvpappan styrde hushållet med en järnhand. Han satt omgiven av ölburkar och skräpmat framför TV'n och rökte hasch hela dagarna. Grannarna brukade klaga på att TV'n lät så högt och på att deras 7 barn sprang som vilda djur i trapporna. Peters mamma fick en massa bidrag och jobbade inte, hon hade därför sovmorgon varje dag.

Istället för att se efter sina barn brukade hon spela bort sin inkomst på onlinespel. Hon brukade totalt ignorera Peters förtvivlade gråt för att istället sitta och chatta i flera timmar. Utan några som helst skuldkänslor brukade hon skryta online med att en av hennes favoritsysselsättningar var att vara mamma.

Men i verkligheten spenderade lilla Peter upp till 23 timmar om dagen fängslad i sin spjälsäng, inlåst i ett litet, mörkt rum med fördragna gardiner. Ibland var det ingen som kollade till honom alls. Istället var han lämnad att ligga där alldeles ensam utan några leksaker. Styvpappan förbjöd alla i hushållet att gå in i rummet. De fick inte ens gå in där för att byta hans blöja. Hans mamma fick till och med be om tillåtelse för att mata honom.

"Hon var dock rädd för sin partner, vi var alla rädda för honom. Dag efter dag hörde jag skrik komma från Peters spjälsäng, men jag gick inte in där. Hans blöja blev inte bytt på så länge att hans hud till slut började ruttna bort. Hans bakdel var röd, skinflådd och full utav sår."

Allt detta borde ha upptäcks av socialarbetarna som besökte familjen skrämmande 60 gånger. Den 15 åriga flickan berättar att mamman brukade ljuga för socialarbetarna, sin familj och sina vänner och skylla Peters skador på olyckorhändelser för att förhindra att hennes pojkväns brutala misshandel skulle bli avslöjad.

Av allt våld den 15 åriga flickan fick se, så var den händelsen som gjorde Peter invalid, förlamad från midjan och ner, som var den mest skräckinjagande. Styvpappan, hans vän och Peters mamma satt i soffan och tittade på Jeremy Kyle TV och styvpappan hade lilla Peter utsträckt över knäna.

"Han satt och hånlog i soffan, rökte cannabis och lekte med Peter som om han vore en trasdocka. Helt plötsligt så hörde jag ett högt brak som ekade genom hela huset, då Peters ryggrad gick itu. Han gav ifrån sig det mest hjärteskärande skrik jag någonsin hört. Det var så högt att jag var tvungen att gå ut i trädgården och hålla för öronen för att kunna blockera det."

4 dagar innan Peter dog, och med aniktet fullt av blåmärket och ytliga sår, fick Peter sitt sista besök ifrån socialtjänsten.

"Han var i så dåligt skick att till och med mamman var orolig. Hon sa att socilarbetaren var tvungen att vara en idiot om hon inte upptäckte att någonting var fel. Hon smälte ner choklad och smetade det i Peters ansikte för att dölja skadorna. Sen la hon honom i barnvagnen, för att han var för lealös för att kunna sitta i sin matstol, och gav honom en chokladkaka. Socialarbetaren märkte ingenting. Mamman kunde inte tro sina ögon när socialarbetaren bara tittade till Peter i vagnen lite snabbt och sa 'hi, little fella', det var allt hon gjorde. Sedan skjutsades vagnen in i köket och dörren stängdes. Det var sista gånger Peter sågs levande av någon utanför hyreshuset.

Det mest hjärtekrossande med händelsen var att Peter log mot henne. Sittandes i barnvagnen med bruten rygg, åtta brutna revben, utan finger och tånaglar och en blöja full med avföring lyckades han le. Om hon bara hade tittat till honom en andra gång, tagit upp honom och tittat på honom så hade hon upptäckt att någonting var oerhört fel.. Men allt socialarbetaren sa innan hon lämnade huset var 'om du ska ta ut honom senare, se till att tvätta hans ansikte, det är skamligt'."

15 åringen avslöjade senare att det var en natt av konstant skrikande som till slut avgjorde Peters öde.

"Han grät och han grät. Han hade legat i sin urin och avföring i flera dagar. Sen kom styvpappan och sa 'jag löser det' och så gick han in i rummet, stängde dörren och sedan slutade gråten."

Den försvarslösa lilla pojken hade blivit slagen så hårt i ansiktet att han svalt en av sina tänder. Den hittades senare i hans mage.

"Jag hittade lilla Peter död i sin spjälsäng runt nio på morgonen. Han hade fått en lustig färg, en blek blå färg och var alldeles stel. Jag berättade för hans mamma att han inte andades, men hon ville vänta med att ringa 112 och få en ambulans på plats tills efter halv tolv.

Undertiden så gick styvpappan iväg och tog bort hans blodiga, illaluktande sängkläder som inte hade blivit tvättade på några månader och dumpade dom på en kyrkogård för att dölja bevis."

---

Peters mamma Tracy Connelly, styvpappa Steven Barker och styvpappans vän, den dömde pedofilen Jason Owen, dömdes alla tre till fängelse.

• Tracy Connelly avtjänar just nu ett 4 år långt fängelsestraff.
• Steven Barker avtjänar just nu en livstidsdom.
• Jason Owen avtjänar just nu ett 6 år lågnt fängelsestraff.

---

Under obduktionen upptäcktes mer än 50 skador på lilla Peter. Bland annat hade han ett bett i huvudet från antingen en människa eller en hund. Hela hans kropp var full av blåmärken. Han hade bruten rygg och åtta brutna revben. Han hade svarta finger och tånaglar. Ett finger saknade en nagel. Skinn saknades på hans läppar och tunga orsakat av ett slag. Skinnet mellan hans övre läpp och gom var slitet itu. En framtand hade slagits ut.

Alla klädesplagg som tillhört Peter var fulla av blod.

---

Texten jag tagit delar ifrån publicerades i skandaltidningen "News of the World" (som för några veckor sen blev nedlagd efter en skandal). Den engelska versionen av texten finns dock att läsa här.

I övrigt har jag snappat upp annan fakta från youtubevideos och nyhetsartiklar, det är bara att googla "Baby P" så kommer det fram en massa info och nyhetsartiklar.

---

Varje gång jag läser berättelsen om Peter så mår jag fysiskt illa. Han var bara en liten bebis när misshandeln började. Det finns inte ord för otroligt illa behandlad den här lilla oskyldiga pojken blev.

Smärtan han fick leva med måste ha varit outhärdig. Han måste ha lidit något helt fruktansvärt de sista två veckorna i sitt liv, då både hans revben och rygg bröts. Sedan fick han ligga där i sin spjälsäng, i sitt urin och sin avföring och dö en smärtsam död ensam, utan att ha haft en enda människa i sitt liv som brydde sig om honom.

Jag undrar om han någonsin fick en kram? Någonsin fick höra att han var älskad och betydde något? Det är för mig helt obegripligt hur man kan behandla ett litet barn så illa. Jag kan inte och jag kommer aldrig att förstå det. För hur sjuk i huvudet man än är så ger man sig inte på ett litet försvarslöst barn.

Jag gråter otröstligt varje gång jag ser bilder på hans grav, för jag önskar verkligen att han hade fått all den här kärleken när han var vid liv. När jag ser nallarna, åh, jag bara önskar att han åtminstone hade haft en nalle att få ett uns trygghet och tröst av. Han måste ha känt sig så otroligt ensam och oälskad, och det gör så ont i mig när jag refelekterar över det, för inget barn ska behöva känna sig oälskat och ensamt. När jag läser berättelsen om honom får jag bara känslan av att vilja ge honom en kram. Jag vill bara krama om honom, stryka honom över håret och visa honom all den ömheten han aldrig fick.

---

Jag tänkte återberätta 7 hemska berättelser om kända fall av barnmisshandel här på bloggen. Jag tänkte även ägna några inlägg åt att berätta om tecken på barnmisshandel, vilka skador som är vanligast och kanske tillochmed starta en insamling till Rädda Barnen.

Barnmisshandel är vanligare än man tror och enligt Rädda Barnen så har vart sjunde barn i Sverige någon gång blivit slaget av någon vuxen i hemmet. Barnmisshandel är inte bara fysisk utan även psykisk barnmisshandel förekommer och kan vara minst lika skadligt för barnet utvecklingsmässigt.

Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat då jag själv blev misshandlad upprepade gånger som barn och tonåring av mina föräldrar. Det tog många år och många anmälningar innan jag och mina syskon slutligen placerades i familjehem. Därför vill jag uppmärksamma andra om vad för tecken de ska leta efter ifall de misstänker att ett barn blir misshandlat hemma.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för ifall jag ska berätta lite från min egen historia, det är ett såpass känsligt ämne för min del och ett ämne som jag fortfarande inte känner att jag har bearbetat helt och hållet.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, finns det ett ordspråk som lyder och precis så känns det.

This is me doing something.

Jag hoppas även att jag lyckas inspirera andra till att göra liknande grejer :)

OBS! Bilden ovan är ordentligt redigerad i photoshop. Lucas har alltså INTE blivit misshandlad. Hemskt att se min älskade lilla gosing på det viset dock, även fast det bara är fiction.. Men jag tycker bilden blev otroligt vacker på något vis, älskar uttrycket i hans ögon.

Jag snor en idé från Seriedrottningen och skapar en lista om snygga seriebabes, det vill säga, dom snyggaste tjejerna inom serievärlden. Jag satt länge och klurade och funderade på vilka jag skulle ha med och när jag var klar med listan insåg jag att alla såg likadana ut, så jag fick fundera lite till. De på listan nedan är fortfarande ganska lika varandra, men jag försökte variera utseendet lite. Det lär förövrigt märkas att jag inte är något större fan av blondiner, haha. Jag kör alla mina i samma inlägg till skillnad från Seriedrottningen som presenterade sina i enskilda inlägg.

Here we go!


5. Michelle Trachtenberg

På femte plats har vi Buffy's lillasyster Dawn och den manipulerande bitchen Georgina i Gossip Girl. Hon har väldigt unikt utseende. Jag vet inte riktigt vad det är med hennes utseende som tilltalar mig, för hon har (faktiskt) en ganska klumpig kroppstyp, men hon har grymt fina ansikte. Jag har förövrigt en "typ" också (tydligen) långt brunt/svart hår, blåa eller gröna ögon, markerade ögonbryn och söta ansikten is the way to go, enligt mig..

4. Leighton Meester

Leighton Meester är däremot inte speciellt fotogenisk (det var väldigt svårt att hitta bra bilder på henne..), jag tycker hon ser väldigt annorlunda ut när hon spelar Blair Waldorf i Gossip Girl. Hon är iallafall väldigt vacker, men får minuspoäng för sina kanintänder (jag är helt besatt av raka, vita hollywood tänder, när jag ser folk ute så tittar jag ALLTID på deras tänder först, fina tänder förbättrar hela utseendet, imo). Jag älskar dock hennes smilgropar och rådjursögon, såna vill jag också ha!

3. Willa Holland

På tredje plats kommer Willa Holland som spelar elaka Agnes (Little J's modellkompis) i Gossip Girl och Marissa Cooper's lillasyster Caitlin i The O.C. Hon är ursprungligen modell och det synns för hon är otroligt fotogenisk. Hon följer ju dessutom beskrivningen av min "typ", det vill säga, långt mörkt hår, gröna ögon, markerade ögonbryn och sött ansikte, haha.

2. Lucy Hale

På andra plats ligger Lucy Hale som spelar Aria i serien Pretty Little Liars. Hon har så otroligt vackert ansikte. Det finns inte direkt så mycket att skriva, för även hon ser ut som min "typ". Jag tycker förövrigt att Aria i Pretty Little Liars har grymt snygg klädstil och varje gång jag ser henne så tänker jag "sååå vill jag också klä mig". Hon har förövrigt den mest perfekta kroppen av alla på listan (enligt mig). Jag föredrar tjejer som är petite (Emily Browning från Sucker Punch har min drömkropp). Det kanske beror på att jag själv är ganska så liten och kort?

1. Jaime Ray Newman

På första plats kommer Jaime Ray Newman spelar en av huvudrollerna i serien Eastwick och har gästspelat l i både Life Unexpected och Veronica Mars. Äntligen någonting annorlunda på listan, haha! Hon är en sån där klassisk skönhet. Naturligt rödhårig, blek porslinshy och vackra ansiktsdrag (jag sitter allvarligt och kokar av avund). Hon verkar även ha en väldigt varm och mysig personlighet om man tittar på intervjuer med henne. Perfekt helt enkelt.

Hur hade er lista sett ut? :)

Jag ska göra en lista med seriehunkar också, har redan börjat klura på den faktiskt.

Nu ska jag preparera mig med bedövande halstabletter och försöka få i mig lite yougurt. Har inte ätit något alls på två dagar på grund av den dumma förkylningen jag drabbats av, inte för att jag har någon vidare matlust, men magen kurrar, så den är hungrig.

Bye.

Så jag vet att det finns människor som är som jag (ja, faktiskt, haha) som ständigt letar efter ny musik. Därför tänkte jag länka till min sida på spotify där jag samlar all musik jag gillar. Jag har rätt bred musiksmak som varierar från metal till radioplågor. Well, letar du efter ny musik eller helt enkelt bara är nyfiken på vad jag lyssnar på (jag tycker att folks musiksmak ofta speglar lite vad dom är för typ av personer) så kolla in min spotify-profil.

Min "Starred" lista är väl den listan som uppdateras mest, kanske för att det är enklast? Det är iallafall listan som jag lyssnar på dagligen och har mest blandad musik på, de andra listorna är ganska så inriktade på olika slags musik.

Ni får föresten gärna länka era egna profiler också :)

Under sommaren har alla serier jag tittar på, förutom Pretty Little Liars säsongsuppehåll, då brukar jag passa på att titta på någon gammal serie jag har velat se eller hitta en helt ny serie.

Hitills har jag tittat på Veronica Mars två gånger, Moonlight och den senaste veckan har jag tittat om på Gossip Girl från början och nu vill jag ha någonting nytt att se, så hittade tre stycken nya serier som verkar intressanta :)

1. Combat Hospital

Jag säger bara, jag och mina läkarserier. Jag har nog sett alla utom Grey's Anatomy. Fast det är väl kanske passande.. Jag vill ju bli läkare och blir bara mer pepp på att plugga när jag ser läkarserier, även om jag vet att de oftast är ganska så långt från verkligheten.

Den här serien handlar iallafall om ett militärsjukhus i Afghanistan där läkare från USA, Storbrittanien och Canada räddar liv och är allmänt awesome. Det typiska upplägget helt enkelt, men med lite twist.

 

2. Love Bites

Jag vet inte, den verkar ju inte så frestande egentligen, men jag gillar många av skådespelarna som är med så, why not? Det är en dramakomedi iallafall, om kärlek (no shit sherlock) och ja, den verkar okej. Jag har hört både bra och dåligt om den, så vill bilda en egen uppfattning.

 

 

 

3. Happy Endings

 

Jag tror jag kommer gilla den här serien, tror dock inte att den kommer att överleva så länge (man kan ju alltid hoppas dock, den har fått rätt bra betyg på IMDB), men det är okej.

 

Handlar om ett par som gör slut på sin bröllopsdag och hur deras umgängeskrets ska anpassa sig till det, typ. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.

 

 

Hoppas jag har kunnat inspirera någon, har ni någon annan ny eller gammal serie att tipsa om, lämna en kommentar! Jag tycker om det mesta :)

Nu ska jag äta frukost, sen ta tag i tvätten, pustsuckochstön!

 

Bye.

Ikväll har jag mensvärk och tycker synd om mig själv, så jag har laddat upp med några avsnitt av Gossip Girl och en burk med Ben & Jerry glass. Bloggdesigner och photoshoot planeringar får minsann vänta tills imorn. Jag ska nog tillochmed smeta på mig en ansiktsmask och måla naglarna.

Jag behöver göra sånt ibland, skönt att kunna identfiera sig som Michaela istället för mamma en liten stund iallafall. Egentid är extremt nödvändigt och även om jag är ensam varje kväll när Lucas har somnat så är det sällan jag ägnar den tiden åt mig själv, men undantag görs ibland, som ikväll tillexempel.

Well, xoxo ♥

Jag älskar Transformers filmerna och har gjort enda sedan jag såg den första filmen för 4 år sedan. Jag gillar att dom lyckas hålla uppe spänningen i 2,5 timme och att man kan se filmen flera gånger och var gång tycka den är lika spännande för man upptäcker nya saker man inte lagt märke till innan. Jag fullkomligen älskar dom små inslagen av humor, relationen mellan BumbleBee och Sam och ja, allt filmerna har att erbjuda helt enkelt.

Därför var den senaste filmen inget undantag utan jag tyckte om den lika mycket som de andra filmerna. Jag hör dock till den skaran som saknade Megan Fox, för skådespelerskan de ersatt henne med var bland de sämsta jag någonsin sett (ever).

Innan jag berättar lite om handligen så måste jag påtala effekterna som i 3D var bland det häftigaste jag sett i filmväg. Jag satt som hypnotiserad när de ändrade skepnad från snygga motorfordon till Autobots.

Så handligen.. Som vanligt så handlar filmen och kriget mellan Autobots och Deceptiocons. Sam är såklart också med och tillskillnad från de tidigare filmerna, där han gick i skolan så letar han nu jobb. Han har en ny flickvän också, Carly som då självklart ersätter Michaela (Megan Fox, sadface). Det är svårt att beskriva handlingen med få ord och jag vill inte säga för mycket, så jag väljer att kopiera beskrivningen av filmen som finns på SF:

Då Decepticons såg ut att förlora kriget mot Autobotsskickade de ett skepp mot jorden med ett innehåll som skulle rädda deras ras. De amerikanska astronauter som upptäckte det kraschade skeppet på månen tystade ner händelsen i vad de trodde var mänsklighetens intresse. Men när hemligheten läcker ut vaknar den slumrande fienden och kriget mellan Autobots och Decepticons kan plötsligt få en helt annan utgång.

Det är en bra film. Gillade man dom andra Transformers filmerna så kommer man att gilla den här. Har man inte sett Transformers alls så tycker jag att man ska göra det, dom handlar inte bara om robotar utan man får ju även följa Sam som är en helt vanlig kille, åtminstone innan han köper en bil som råkar vara en Autobot, höhö.

Well, den får poäng för allt, bild, soundtrack, handling och så vidare.

5/5+

Jag har ju utlovat lite filmrescensioner så ska försöka hinna med att skriva några stycken den här veckan.

Tänkte börja med Sucker Punch som jag såg för en vecka sen ungefär. En väldigt visuellt vacker film. Snyggt filmad och bra effekter. Jag känner dock att handlingen blir lite platt. Filmen lyckas inte behålla min koncentration. Jag gillade dock dom första 20 minuterna av filmen ungefär. Själva handlingen har väl inte haft något vidare potential från början heller, men nog kunde det ha varit lite bättre.

Den handlar om Baby Doll som efter sin mammas död och styvfaders svek hamnar på ett mentalsjukhus för flickor. Mentalsjukhuset är dock en fasad för en bordell och Baby Doll bestämmer sig för att fly. Hennes medfångar Rocket, Sweet Pea, Blondie och Amber bestämmer sig också för att följa med. Baby Doll gör, efter att hon upptäckt att hon kan dansa sig till allas fulla uppmärksamhet, upp en plan för hur det hela ska gå till och vad hon behöver för att lyckas. Under tiden hon dansar flyr hon även undan verkligheten och det är i Baby Doll's fantasivärld som vi får följa "uppdragen" där de skaffar fram de nödvändiga grejerna för flykten.

Filmen saknar karaktärsutveckling och alla repliker i filmen fick förmodligen plats på ett A4 papper. Filmen känns ungefär som en 2 timmar lång musikvideo och det håller liksom inte, även om det är tilltalande i början.

Den får poäng för att den är visuellt snygg och har bra soundtrack, men det är det enda.

2/5

För ett tag sen så fick jag ett erbjudande från CDON på pocketböcker, så jag klickade hem Twilight böckerna, tänkte det kunde vara roligt att ha dom hemma eftersom jag var så förtjust i dom när de kom. För någon vecka sen så bestämde jag mig för att läsa om serien från början, det var endå ett tag sen jag läste dom sist (tror det var 3år sen som jag läste "Om jag kunde drömma" för första gången).

Men nej, ingen magi den här gången. Förra gången blev jag alldeles trollbunden av boken och hade min självklara bild av hur Edward såg ut. Robert Pattinson har fullkomligen slaktat den bilden av honom och nu känner jag mig enbart irriterad när jag läser.

Edward beskrivs som otroligt vacker, kunde inte filmbolaget då ha valt en person som är ganska så självklart vacker för de flesta? För alltså, det är inte Robert Pattinson. Han är inte uppenbart vacker, det bara är så. Film-Edward och bok-Edwards personligheter är dessutom också extremt olika och det stör mig också.

Så, då kommer vi till frågan, vem skulle ha spelat Edward istället?

Enkelt; Chace Crawford.

Ta en stund, smaka på det. Googla fram lite bilder på honom och sen kommer ni också att se det.

För min del är Chase Crawford rätt nära den Edward jag föreställde mig när jag läste boken för första gången. Och ja, förmodligen så är Robert Pattinson en bättre skådespelare, men jag vet inte.. Nog hade dom väl kunnat hitta någon som passade bättre som Edward?

Menmen, man kan ju inte få allt som man vill här i världen. Jag får försöka att föreställa mig "min" Edward och hoppas att dom gör nya versioner av filmerna om ett par år, med en snyggare Edward...

Ytlighet när den är som bäst, eller?